Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Roliga och lite otippade karaktärer, fräscht med mönsterbrytning. Speciell ton. Jag gillade.

Gilla hata horan av Johanna Nilsson. Johanna Nilsson har enligt mig skrivit ett par mästerverk, hon har en förmåga att skildra känslor så bra att man själv känner dem. Den här boken hör kanske inte till mästerverken, men den hade absolut sina sidor.

En fager mö av Joyce Carol Oates. Jag har ännu inte läst en enda bok av Oates som varit dålig. Och jag gjorde det inte nu heller. Den där smärtan och svärtan, ni vet. Den är kuslig men förtrollande samtidigt.

Till mamma på mors dag av Doris Dahlin. Den här boken kan ha varit septembermånads bottennapp. Det är ju inte huvudlöst länge sedan jag läste den, men jag kommer ihåg nästan ingenting. Det säger ganska mycket.

Mormor gråter och andra texter av Jonas Gardell. Också Gardell är enormt säker, besviken blir jag aldrig. Eller nästan aldrig om vi ska vara noga (en gång läste jag faktiskt en roman som inte kändes någonstans). Hans språk golvar mig gång på gång.

How to be a woman av Caitlin Moran. Jag spontanköpte boken på ett skotskt flygfält för typ ett år sedan, först nu läste jag. Och jag höll med ibland och andra gånger inte alls. Och jag skrattade ganska ofta. Och jag läste för en gångs skull på engelska, vilket säkert är nyttigt.

Malin från Skaftnäs av Malin Wollin. När jag läste den här skrattade jag väldigt ofta. Sådär högt för mig själv, ni vet. Hennes självdistans i kombination med hennes snabba språk är en hit. De återkommande hänvisningarna till Duvemålas Kristina gav det lilla extra.

Tretton skäl varför av Jay Asher. Spännande och intressant. Men ibland konstig och lite otrovärdig. Karaktärer som var svåra att komma nära. En lyckad berättelsestruktur men ändå en helhet som inte riktigt höll och som föll lite platt.

Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk. Den var väl sådär. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tyckte. Det kan hända att jag fann för lite tycke för de centrala karaktärerna. Eller att jag var helt oemottaglig för problematiken. Ja… Sådär.

Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Den här tyckte jag däremot om. Jag brukar tycka om tragikomiska böcker. Här fanns dessutom en humoristisk ton genom hela boken och karaktärer som var riktigt mitt i prick.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon. Småsympatisk och mysig men lite för tråkig och på något sätt lite för förutsägbar. Och lite för mycket hund. Men harmlös och som sagt lite mysig.

Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho. Klart bäst i september. Kanske och troligtvis klart bäst 2012. Tyckte så mycket om på så många olika plan och nivåer.

Bloom av Kelle Hampton. Skribenten och fotografen bakom denna överjordiskt vackra blogg berättar på ett berörande och brutalt ärligt sätt om att få en dotter med Downs syndrom. Väldigt vacker bok om att hitta det goda i det oväntade. Fina bilder också.

Jag är sammanfattningsvis riktigt nöjd med september som läsmånad. Några katastrofer fanns egentligen inte. Man tar ju inte skada av att någon gång ibland läsa något som är lite tråkigt.

Tänk att få säga att jag enligt beräkningarna ska få barn på lördag. Är väldigt inställd på att gå över tiden, men att ha beräknad dag inom en vecka är ändå hur spännande som helst.

Och så här ser jag och magen ut i vecka 40. På toaletten på Fredriks jobb.

Nu har jag börjat packa väskan. Men just nu har jag paus eftersom jag kört fast. Jag minns inte vad man som relativt nyförlöst kvinna vill ha på sig när man åker hem. Minns du?

Minns ni den här diskussionen som vi förde i mitten av maj? Jag och Fredrik funderade fram och tillbaka och hittade argument både för ovisshet och visshet. Och några dagar senare kom den där dagen då vi måste bestämma oss. Och vi valde visshet. Så faktum är att vi med ganska stor sannolikhet (eller kanske till och med väldigt stor) vet om det är en flicka eller pojke som snart flyttar hem till oss.

Men ingen annan vet. Inte ens min mamma. Så ni får också vänta lite.

Eller, det är inte riktigt sant. Det där om att ingen annan vet. Faktum är att Fredrik försa sig en junidag i en bil och att passageraren i baksätet fick ta del av vår hemlighet. Men den har förvaltats väl. Idag var jag på promenad med ovan nämnda passagerare och det kändes ganska mysigt att för en gångs skull kunna prata om namn på bebisen utan att låtsas som om både flick- och pojknamn är lika intressanta.

Ibland blir jag irriterad på mig själv för att jag bloggar så dåligt. För att jag lägger upp så få bilder. För att jag bloggar med nästan pinsamt ojämn frekvens. Egentligen är jag oftast en allt-eller-inget-människa, men den här stackars bloggen har nog alltid fått lida av att vara ganska lite men ändå envist existera.

Och som sagt; ibland blir jag irriterad på mig själv på grund av det. Men då påminner jag bara mig själv om varför jag bloggar och då dör irritationen direkt. Jag bloggar ju för att skriva och för att minnas.

Jag bläddrade just tillbaka och insåg att vi idag firar exakt två år i den här lägenheten och jag påmindes med glädje om den mest smidiga flytt vi fått vara med om. Och så bläddrade jag lite vidare och fick minnas att jag för ett år sedan tyckte att Emil Eltons pappa var fantastisk.

Fyra par i vår vänskaps- och bekantskapskrets har beräknat förlossningsdatum lördagen den 13 oktober. Inklusive vi. Det är en vecka och en dag dit. När jag vaknade idag kändes det långt borta. Men nu under dagen har det första av dessa fyra barn kommit till världen och då känns det plötsligt betydligt närmare.

Kanske jag borde packa den där bb-väskan (som jag alltså inte packade förra helgen) nu.

Jag fick just ett textmeddelande av ett par av våra tonåringar som grattade Ingrid på namnsdagen. Varken jag eller Fredrik visste att det var en sådan dag idag. Och inte heller namnsdagsbarnets moster eller gudmor (som vi hängt med idag) verkade känna till det. Så fina är våra tonåringar.

En dag som denna gjorde jag saker om dessa:

– var på 4-årskontroll hos läkaren (Ingrids, inte min egen)

– glömde min graviditetsjacka i väntrummet på hälsostationen och var nästan helt säker på att någon hade hunnit stjäla den före jag kunde hämta den 45 minuter senare (vilket säger något om mina ömma känslor för jackan)

– åkte fyrans spårvagn för första gången i mitt liv (det påminde ganska långt om mina erfarenheter från andra spårvagnar förutom att kortläsarna var trasiga och vi fick åka gratis)

– lunchade med fantastiska Kaj  i tre och en halv timme (det var nog dagens bästa)

– beslöt efter familjeråd att Ingrid från och med imorgon är hemma också på fredagar (känns som ett bra steg i vår strävan att göra det här året till ett familjens år)

– fick tre eller fyra sniglar till till vårt hem (jag tror att alla vi har nu är döda – fräscht)

– bakade örfilar (kanelbullens dag till ära)

Vi har en ny snigel. Också den här heter Snigge. Också den här är farligt rörlig och benägen att fly. Den stora skillnaden är att den unga ägaren har lärt sig av det senaste missödet och stängt in Snigge 2.0 i Villa Villekulla medan hon är på dagis. Vi får se hur långt detta snigelliv blir. Återkommer senare med vidare rapport.