Min helt klart bästa förlossning någonsin.

Amanda ”jag-har-aldrig-riktigt-förstått-fascinationen-med-nyfödda” Audas-Kass är helt golvad av den här lilla prinsen. Tänk tänk tänk att han är min!

Och härifrån ska jag tydligen inte åka utan en bebis.

Jag kan sluta oroa mig för att förlossningen ska börja med fostervattenavgång på olämplig plats. Vattnet gick redan hemma. Så det är nära nu. På riktigt. Hoppas jag.

Ingrid 4 år är antagligen den bästa versionen av Ingrid hittills. (Blir det faktiskt hela tiden bara bättre och bättre?) Dessvärre är det ganska sällan vi får träffa henne, för hon är så gott som ständigt i roll. Och inget fel med det – men hon blir väldigt arg om någon i hennes omgivning glömmer bort vilken roll som gäller för tillfället. Det är inte nådigt om man råkar kalla  henne Ida (för att man tror att vi fortfarande leker Lönneberga) när hon redan  gått vidare till Madicken.

Det är dessutom inte bara det att hon blir arg om man säger fel namn. Hon blir arg också om man råkar glömma att använda namn. Jag ger ett exempel (där vi tänker oss att jag är Muminmamma och hon är Snorkfröken, vilket gällde för en timme sedan men inte längre).

– Muminmamma?

– Ja?

– Jag heter Snorkfröken!!! (Inte sådär harmoniskt och vänligt överseende utan enormt argt och högljutt direkt). Muminmamma?

– Ja?

– Säg Snorkfröken.

–  Okej.

– Jag heter Snorkfröken.

– Okej, Snorkfröken.

– Muminmamma?

– Ja, Snorkfröken?

– Kan vi leka att Snorkfröken hade en hund?

– Jo.

– Jag heter Snorkfröken!!!

– Jo, Snorkfröken.

Så är det ständigt hemma hos oss just nu. Jag hoppas hon kan tolerera att bebisen knappast använder alla rollnamn och titlar från dag 1. Men jag undrar nog. För det visas verkligen ingen nåd alls mot mig och Fredrik.

Så här efter fyra veckor som mammaledig kan jag inte låta bli att konstatera att jag och vi alla älskar vårt nya liv. För första gången på drygt tre år har jag och Fredrik gemensamma lediga dagar i regel och inte bara i undantagsfall. Bara det. Dessutom har vi för tillfället så brutalt många lediga dagar i veckan att det känns nästan… för bra. Fredrik jobbar fortfarande deltid och jag jobbar ju inte alls, så i praktiken har vi oftast fyra lediga dagar tillsammans hela familjen. Fatta den grejen. Hur vi någonsin ska kunna vänja oss vid 5 vardagar och 2 lediga efter den här tillvaron av 3-4 vill jag inte alls tänka på just nu.

Det här inlägget av Peppe fick mig att gå igång lite. Föräldraledighet är ju så oerhört intressant. Hur man väljer (för jo – det är ett val) och varför är också oerhört intressant. Och hur ganska många av oss känner oss tvungna att ursäkta och försvara våra val.

Och… Här skrev jag ett både långt och eldigt inlägg. Men när jag skulle trycka på publicera tryckte jag på tillbakapilen istället och lät all text försvinna. Ibland är det klokt att sova på en sak och inte agera i något som närmast kan liknas vid vrede.