Jag bloggar inte glansbild, men jag bloggar om det som jag kan hantera. Den sunkighet, den brustenhet och de misslyckanden som jag kan bära, om än aldrig med stolthet. Den oro, den rädsla och den sorg som jag kan möta, utan att gå sönder. 

Det andra – som jag inte kan bära och möta – finns aldrig här. Det finns i mig själv, i min Fredrik och i de människor vi delar livet med. Också det vi inte riktigt kan bära och möta får de bära och möta. För så är det när man delar liv.

Stora delar av det som fanns i mig hela våren fanns aldrig här. Och det kommer inte att finnas nu heller, mest för att vi fortfarande inte riktigt vet. Men vi vet att det inte är något allvarligt. Allt farligt har vi kunnat utesluta och nu är det bara en ovisshet kvar. En ovisshet som inte känns skrämmande eftersom Hilde mår så bra.

Vi hade tid hos neurologen i går. Igen. Och vi hade glömt bort den. Jag drabbades, med rätta, av skam och sedan, med lika stor rätta, av tacksamhet. Jag är så tacksam över att vi kunde glömma bort tiden till neurologen. Den som är beredd på dåliga nyheter kan förstås inte glömma. Vi kan och det är jag innerligt glad över. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Så kom dagen då vi flög hem igen. Den kom naturligtvis alldeles för snabbt. Den gör ju alltid det. Aldrig får jag för mycket av syster, svåger och syskonbarn. Sällan får jag ens tillräckligt. 
Så alldeles för snart satt vi alltså på flygplanet igen. Våra barn är mycket, men flygvana är de verkligen inte. Ingrid som är mest medveten var också mest pirrig när flyget skulle lyfta. För att lindra pirrigheten sökte hon tröst hos sin lillebror. 

– Arvid, berätta något roligt, bad hon. 

Och han berättade. Något roligt som fick henne att skratta, som trollade bort de flygrelaterade orosmoln som hennes fantasi byggt upp. Jag bara älskar att hon vänder sig till honom, räknar med honom och tar honom på allt det allvar han förtjänar.

Det allvaret till trots; ingen får oss att skratta som han. Ingen lyckas heller lika väl med att: 

a. ge oss gråa hår

samt 

b. sedan få oss att slita de gråa håren. 

Men det är omöjligt att vara långsint över en förlorad frisyr när han är han. I högform spränger han precis alla gränser för hur ljuvlig en varelse kan vara.

Bild: Kavilo photography

Hur många gånger är det rimligt att gråta under en enda gudstjänst? Jag vet inte. Men jag gissar att jag passerade gränsen och nog grät orimligt mycket under förmiddagens högmässa. 

Varför? Nå, därför att: 

1. det fanns en barnkör längst fram i kyrkan under hela gudstjänsten. 30-40 vitklädda som sjöng om hur vi aldrig någonsin behöver vara ensamma och rädda. Jag grät första gången redan när de tågade in. Jag säger inte att man måste gråta över barnkör. Jag säger bara att man antagligen är död inombords om man inte gör det. 

2. det fanns en tonårspojke som ackompanjerade kören på bas eller gitarr. Jag har ingen aning om hur man gör sådana tonårspojkar, men den pojken är i sanning #goals för alla oss som försöker lotsa pojkar genom livet.

3. prästen såg på Hilde med Jesus egen blick i nattvarden. Det fanns liksom bara frid och tid. Jag tror Hilde hade fått ta emot välsignelsen hur länge som helst om hon hade velat. 

4. en ung man tände ett ljus för en förlorad anhörig. Han böjde sitt huvud och gjorde korstecknet innan han tog ett djupt andetag och fortsatte gudstjänsta. (Lite det där andetaget som hela gudstjänsten i någon mån är; vi andas in, tar liksom sats och går burna och stärkta ut i världen och gör vår grej)

5. alla som Hilde tog kontakt med blev glada när hon gjorde det. De strålade som solar, tog hennes lilla hand och strök henne över kinden med handen. Jag önskar att mina barn alltid ska få vara del av en gemenskap där man instinktivt litar på varandra och folk visar sig vara värda tilliten.

6. gudstjänsten slutade med att barnkören sjöng Lalehs En stund på jorden. Och sedan åt vi korv med bröd.

7. Jesus är så arma bra. För att han är bäst. För att jag får vila i honom. För att jag får tanka den kärleken och den tryggheten varje vecka. Det förändrar allt. Varje vecka. Det är en enorm nåd att få tro att också jag är älskad och buren av universums skapare. Vad gör det inte med en människa att få tro just det?

Typ därför. Grät jag i dag i kyrkan. Och typ därför väljer jag kyrkan varje vecka. 

En av alla de söndagar då jag valt kyrkan.

Det här är en av dagens bästa stunder. Hilde sover, de stora barnen ser film på övrevåningen. Jag sitter på vardagsrumssoffan och stickar mitt livs svåraste mönster. 

I rummet intill renoveras en hall. Min syster och hennes man sågar och skruvar och spikar. För några minuter sedan fick jag höra att taket är klart. Det betyder inte fest och vila resten av dagen, det betyder bara att de börjar på med vägg. 

Det är fint att lyssna till dem när de renoverar. De skrattar en hel del och talar så fint med varandra. Det säger mycket om dem. Jag tror bestämt att de samtal som förs över cirkelsågar och skruvdragare säger mer om en relation än de samtal som förs över tända ljus och finmiddag på vita dukar.  

Alla hallar borde få komma till i sådana här samtal. 

Hallen just nu. I huset där vi semestrar just nu. 

Denna torsdag kan världen berätta att några daghem i Helsingfors ersätter farsdag med en könsneutral närståendedag. 

Jag vet inte hur din värld reagerar på det. Min verkar rätt upprörd. Ordet sjukt har faktiskt förekommit. 

Väldigt få (om någon) av de upprörda har själva varit dagisbarn utan en pappa att fira på farsdagsfest på dagis.  

Själv var jag just ett sådant dagisbarn. Min morfar vad med i stället, och jag minns det där stentrollet som han och jag gjorde tillsammans när alla andra gjorde stentroll med sina pappor. I 80-talets Vasa var det faktiskt så. Att alla andra gjorde troll med sina pappor. 

Jag minns farsdagskort och farsdagspresenter som tillverkades vare sig det fanns en naturlig mottagare eller inte. Jag minns en stor medvetenhet om det som saknades i mitt liv och i dag som vuxen kan jag tänka; det är kanske inte värt det. Hur mysig farsdagsfrukosten än är för alla de barn som får komma dit hand i hand med sina pappor så känns utanförskapet, skammen och sorgen hos de barn som aldrig får det som ett problem som inte riktigt väger upp.

Det må vara synd om de barn som inte har någon pappa, men att göra farsdagen till en närståendedag är väl att frånta de andra rätten att fira sina pappor? tycker någon.

Nej, det är det inte. Tycker jag. Naturligtvis har de lyckligt lottade barnen all rätt att fira sina pappor. Och ingen vill ta ifrån dem den rätten. Farsdag ska väl ändå i första hand firas hemma med pappan och familjen, inte på dagis. Och om det finns en pappa med i bilden som vill och kan komma på närståendedag till dagis är han ju hur välkommen som helst. 

Varje år i februari är det vändagsfest på vårt dagis. Primärt tänkt för mor- och farföräldrar, men eftersom Helsingfors ligger så avsides har vi kört alla möjliga andra alternativ. Föräldrar, faddrar och vuxna vänner har förekommit bland våra barns gäster. Det finns många olika sätt att få fira på. 

Jag vet inte om farsdagsfirande på dagis är en dålig idé, men jag vet att det är dåligt att håna människors genuina vilja att skapa mer tillhörighet och mindre utanförskap för de barn som behöver det. 

I natt hände det för första gången. Jag tog upp Hilde ur hennes säng och höll henne i min famn. För att hon var ledsen. 

Hon hann alltså bli elva månader och fyra dagar innan jag behövde trösta henne i min famn nattetid. 

Trots att hon har sitt livs kanske sämsta natt bakom sig, trots att hon väckte mig minst en gång i timmen hela natten och trots att hon och jag vaknade klockan fyra är jag tacksam. När den här natten är den värsta är det faktiskt otroligt bra, det vet jag så väl. Och när den här natten kom så här långt in i hennes liv är det liksom ännu mer än otroligt bra. 

Dessutom firades den dåliga natten på det bästa stället. 

Trots tacksamheten hoppas jag på en bättre natt i natt. På en timmes sammanhängande sömn och en dag som börjar först på morgonen. 

I så fall lär jag vara ännu mer tacksam i morgon. 

(Gammal) bild: Matilda Audas Björkholm

När jag var nio år gammal gjorde jag ett skolarbete om mitt drömjobb. Om författare. Jag minns att det var svårt att svara på många av frågorna. Vilken utbildning har en författare? Hur hög lön? Hurdana arbetstider? 

Och lika svårt är det att svara i dag. 

När jag hade skrivit min första bok var det någon vänlig själ som kallade mig författare. Ett av mina barn protesterade högljutt. Fnysande. 

– Inte är du författare! Du har ju bara skrivit en bok. 

Så otroligt skönt med familjens stöd. 

Inte vet jag om jag är författare nu heller. Antagligen inte. Men jag har i alla fall skrivit dubbelt fler böcker än för ett år sedan, det går med andra ord åt rätt håll. 

Ni är rörande och glädjande många som hört av er och frågat var ni kan köpa min nya bok. Kanske i er lokala bokhandel. Kanske på mitt förlag, fontana media. Eller kanske här. Den finns där böcker finns. Där riktiga författares riktiga böcker finns! 

Tröjan på bilden finns också på bokens omslag. För ett år sedan kunde jag knappt tro att det skulle bli en bok till. Och jag kunde aldrig tro att en tröja jag själv stickat skulle finnas på pärmen. 

Bild: Matilda Audas-Björkholm

Jag är en sämre mamma när jag är hemma med barn.

Får man känna så? Får man tänka så? Får man vara så?

Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag känner och tänker och är just så. Egentligen har jag vetat det nästan lika länge som jag har varit mamma; att jag är bäst som mamma när jag också får vara andra saker. Att jag är sämst när jag slukas helt av hemma-med-barn-livet.

Och trots att jag har vetat det så länge har jag haft så svårt att acceptera det. Jag har sett det som ett misslyckande – gör väl det i någon mån fortfarande – för också jag har ju hört att den som ”skaffar” barn (som om någon någonsin ”skaffar” barn) faktiskt borde vilja vara med sina barn. Hela tiden. Också jag har ju känt en sorg över att jag egentligen vill annat. Också.

När mitt liv inte rymmer det där andra blir jag en tråkig och jobbig och arg person och jag känner inte igen mig själv. När det finns utrymme också för det andra blir jag en helare människa. Jag blir en betydligt roligare och gladare och trevligare person.

Jag blir också en betydligt roligare och gladare och trevligare mamma.

Jag älskar mina barn mest av allt. Jag älskar dem mer än jag trodde var möjligt. Men det finns också annat jag älskar.

När den här bilden togs rymde livet inte mycket annat än Hilde, trots att hon var så liten. I dag har jag inte sett henne på hela dagen, det har aldrig tidigare hänt. Hon börjar bli stor och jag börjar bli mer min egen.

Och jag tycker det är så skönt.

Efter nio år kan jag fortfarande fundera på om jag får tycka det. Men efter nio år kan jag försiktigt konstatera att det faktiskt inte spelar någon roll huruvida jag får eller inte får. Det är som det är. Och jag får helt enkelt leva med det.

Minns du hur det var att somna på julafton när man var liten? När dagen man hade väntat på så länge var över? Och när den hade varit exakt så bra som man hoppades att den skulle bli? När maten smakade just så gott som man hade hoppats? När säcken innehöll nästan bara hårda paket? 

I kväll somnar jag så. 

Den bokmässa som kom och gick har gjort min själ så väl. Ni har gjort min själ så väl. 

Tänk att ni var där! Mina vänner. Mina gamla elever. Mina gamla elevers föräldrar.  Min gamla konfirmands mormor. Och alla ni många som jag inte alls känner. 

Jag tar era ord till mitt hjärta och begrundar dem. 

Jag är av tacksamhet överfallen. 

Julen kom tidigt i år. 

I dagens litteratursamtal med alltid lika proffsiga och närvarande Wivan Nygård-Fagerudd. 

I måndags gick vår tvättmaskin sönder. Min första reaktion var glädje. Vilket fantastisk läge! Tänk att vår tvättmaskin, som visat en del ålderstecken på sistone, valde att ta sina sista andetag exakt samma vecka som mina svärföräldrar var på väg hit. Med sin skåpbil. Snacka om att ta farväl på bästa tänkbara sätt vid bästa tänkbara tidpunkt. Snacka om att tjäna in i det sista. 

Så i dag har trotjänaren left the building. Efter nästan elva år. Vi köpte henne för 299 euro till vårt dåvarande hem på Strandgatan i Vasa. I hemmet där jag blev journalist och Fredrik ämneslärare. Hon följde med oss till Nykarleby, till det hem där vi blev föräldrar. Sedan hakade hon på tillbaka till Vasa, till det hem där jag blev ämneslärare. Och till sist hängde hon med till huvudstaden, till det där första hemmet. Till det där andra och till det här tredje. 

Vi har haft henne längre än vi haft våra barn. Längre än vi haft våra utbildningar. Vi har haft henne nästan lika länge som vi haft varandra. 

Jag måste ju få vara lite nostalgisk. 

Och nu står hon plötsligt här. Hon den där nya. Säkert bättre än den gamla på alla sätt. Att 60 grader faktiskt betyder 60 grader igen är förstås ett plus. Samtidigt fyller hon mig med en känsla. Kanske också den känslan är nostalgi. Om man kan ta ut sådan i förväg. 

Faktumet föll nämligen över mig; om den här nya visar sig vara en lika trogen tjänare som den gamla stannar hon också i elva år. Och om elva år har Ingrid troligtvis lämnat boet. Tanken på att vi har en maskin som kanske kommer att leva med oss längre än Ingrid är på alla sätt svindlande. 

Vart for livet, liksom? tänker jag, som ju redan länge har vetat att också väldigt långa jordeliv egentligen är väldigt korta. 

Den vetskapen lämnar mig inte. Sedan den blev mig given har den mig i sitt grepp. Men jag räds den inte och jag gräver inte ner mig i den. Också ett kort jordeliv kan nämligen ha väldigt mycket liv kvar. Så i stället för att ängslas sätter jag på en maskin 40 grader kulör och är tacksam över allt det som är just nu.

Hon den där nya.