Nystart har aldrig varit hans grej. Att landa i vardag har varit svårt efter varje lov. Den här gången var det svårare än vanligt.

– Min bästa vän var flyttat, förklarade han för sin gudmor förra veckan.

Då ganska morskt. I dag skulle han tillbaka till dagis. Inte alls lika morskt.

– Hon är inte där mera, grät han i går när insikten slog till.

Vi bekräftade känslan och saknaden, det var ovanligt enkelt. När ens bästa vän plötsligt går på ett annat dagis i ett annat land så är man ju naturligtvis jätteledsen.

Hon har varit hans bästa vän i två och ett halvt år. Halva hans liv, så gott som hela hans medvetna. Jag hade ingen aning om att en liten människa på inte ens tre år kunde hitta så mycket trygghet och glädje i en annan nästan lika liten. Nu vet jag.

Varje morgon när vi kommit till dagis har han letat efter hennes cykel och han har jublat ut hennes namn över gården när han sett den. Hon har nästan alltid hunnit dit före oss. Och de morgnar då han haft svårt att bli lämnad på dagis, till exempel efter ett lov, har hon tagit hans hand.

– Jag kan trösta Arvid.

De har varit så söta tillsammans. Ibland som ett gammalt, gift par.

– Nämen Arvid, har hon ibland suckat uppgivet när han haft något bus eller bråk på gång här hemma.

I den sucken bor liksom hela berättelsen om hur hon nog försökte förändra honom de trettiofem första åren men har gett upp nu. Och tycker så väldigt mycket om den människa han envist vill vara.

Hon har varit en verkligt god vän, den godaste tänkbara. Vi har gråtit mycket för att hon har flyttat, men vi är också väldigt tacksamma över att han fick ha en sådan bästa vän.

– Jag har många fina minnen, har Arvid sagt många gånger.

Det gick förresten jättebra när vi väl kom till dagis i dag. Han träffade genast en annan kompis och de försvann in i en lek redan innan jag hann gå. Men han ville ändå att jag skulle prata med personalen och förklara att han är lite ledsen och ovan i dag. Det var ingen vanlig dag.

Det var den första utan henne.

Nybadad och fantastisk ligger hon där. Halvt inlindad i en handduk och för en gångs skull alldeles stilla. Hon som alltid vill framåt och uppåt och vidare har plötsligt ro och tid att bara vara.

Vi smörjer omsorgsfullt in armveck, knäveck, handled och vrister. Vänstra kinden och hakan. Och pannan. Hon rev sig mycket i pannan under badet.

Stora barnen spelar fotboll i vardagsrummet med Hildes underbara faddrar. Jag och Fredrik får en av de där sällsynta stunderna när vi båda två är med bara henne. Och trots att insmörjning efter bad inte är speciellt märkvärdigt så finns ett nästan magiskt skimmer över den lilla stunden.

Tänk att hon faktiskt är vår! Tänk att vi fick henne. Tänk att den här ljuvliga lilla människan var bara en dröm för två år sedan och nu är hon här; en ettåring full av liv. Det är nästan overkligt. Det är större än allt. Hon är mer än jag vågade drömma.

Jag tror det finns magiskt skimmer över fler stunder än vi spontant anar. Sällan är det speciellt märkvärdigt, men den som stannar upp kan se hur det glittrar.

Alltid magisk.

Bild: Maria Hedengren

Jag har för länge sedan valt att leva utan våg, för att i stället kunna leva med sinnesfrid. Alla som någon gång har missbrukat en våg borde testa att slänga ut den. Så sjukt skönt.

Jag väger mig med andra ord ganska sällan. Inte aldrig, men sällan. I somras vägde jag mig hos mina svärföräldrar och konstaterade att jag vägde ungefär det som jag brukar väga. I julas vägde jag mig igen hos mina svärföräldrar och konstaterade att jag vägde typ tre-fyra kilo mer än jag brukar väga.

Det var i sanning segerkilon!

Seger? Varför? För att jag har behövt lägga på mig lite? För att min muskelmassa har ökat? Nej. Men för att jag inte blev det minsta ledsen. För att jag inte för en sekund kände att jag är sämre för att det just nu finns lite mer av mig än det brukar.

För mig är det en seger att kunna ta en liten viktökning som en liten viktökning och inte som ett nederlag och ett misslyckande. En gång var jag en människa som vägde mig varje dag och lät de digitala siffrorna diktera om dagen var bra eller dålig. Då är det här en seger.

Så här några dagar in i nyårslöftenas högsäsong är det bra att påminnas om att man kan stava till seger på många olika sätt. Och att vi måste lära oss våra egna.

Bild och kofta: Matilda Audas Björkholm

Helsingfors måste ha läst mitt blogginlägg om Österbotten-längtan och bestämt sig för att ta i från tårna. För att visa exakt hur bra vi faktiskt har det just här just nu.

I tisdags träffade jag och barnen min ena bästis och de av hennes barn som hon lyckades väcka. Vi hängde på ikea en stund och åt lunch.

I onsdags kom en granne hit med några av sina barn. Barnen lekte och lekte, vi pratade och pratade. Och åt lunch.

I går kom samma bästis och en annan kombination av hennes barn hit. Vi ville prata och prata men barnen ville inte riktigt leka och leka. Vi åt – förstås – lunch och hade det ändå fint tillsammans. Och på kvällen fick vi besök av Arvids gudmor och hennes man.

Och i dag fick jag en glad glad överraskning då en gammal kompis har flyttat tillbaka hit med sin familj efter ett år på annan ort.

Det finns inte ens snö!

Tack för påminnelsen, Helsingfors.

Jag har ju aldrig längtat bort härifrån. Inte på allvar. Att ibland längta till något annat är inte samma sak som att vilja bort från det som nu är. Det finns så många människor här som jag faktiskt inte vill lämna. Det finns en skola som jag älskar att jobba i och de trygga, fina barngrupper som stora barnen har är värda oerhört mycket. Och det finns en församling som är vår. Jag misstänker att det är bland det finaste och viktigaste en församling kan vara.

Helsingfors kan slappna av nu.

Helsingforsbilder tagna av min syster Matilda Audas Björkholm för typ två år sedan. Det var plus åtta grader den 22 december det året. Minns jag. Med glädje.

Jag misstänker att någon är rätt nöjd med årets dagisfoton. Skippa rätt, förresten.

H, dörren till Arvids rum

Det var länge sedan jag drabbades senast, men det här jullovet hände det. Jag längtade plötsligt till Österbotten. Som i att flytta till Österbotten.

Våra första år i Helsingfors hände det jämt. Varenda jullov och varenda sommarlov började vi fundera på var vi egentligen skulle bo. Så sjukt jobbigt att börja ompröva sådana livsbeslut varje gång man fick lite ledigt. Och så sjukt skönt när det sedan slutade hända. Vi köpte vårt sommarhus och fick därmed vår egen plats på den österbottniska jorden. Många bitar föll på plats och åtminstone jag slutade fundera. Helt.

Men i år funderade jag plötsligt igen.

Min kloka bästa vän (som i sig kunde vara orsak nog att flytta norrut) konstaterade odramatiskt att min plötsliga längtan nog bara beror på att jag inte jobbar just nu. På att mina egna band till Helsingfors inte är lika starka som de brukar vara.

Hon har säkert rätt. Jag vet ju att vi har det bästa av två världar nu. Vi äter kaka hela tiden och likväl finns den alltid kvar. Banden till Österbotten verkar vi aldrig förlora, men många av banden till Helsingfors skulle kanske brista om vi bodde i Österbotten.

Och ändå: så länge som vi har många älskade på två olika ställen så är det samma sak med hjärtat.

Det är ju inte bara vi som har hjärtat på två ställen. Du som också har det, och som kanske har haft det så längre än vi; blir man någonsin helt fri från det där funderandet?

Min sommarpromenad. Det bästa av den världen.

Efter nio nätter i andras sängar ska vi äntligen få sova i de egna. Men efter nio dagar med andras mat måste vi återgå till att laga egen. Sämre. Vi hinner inte ens ut ur den by som viskar Fredriks namn innan Ingrid högljutt beklagar sig över att vår mat aldrig är lika god som fammo och faffas. Deras potatis är också bättre.

Suck. (Men jag håller faktiskt med henne. Vad är grejen med deras potatis? Eller vår?)

Kanske det är för att plåstra om de sår som orsakas av dåligt kokt potatis som Ingrid föreslår att vi ska glass när vi stannar för att äta på vägen.

– För att fira nyår, säger hon.

Jag, som verkligen försöker lära mig att inte alltid säga det där nej:et som tråkigt nog kommer naturligast för mig, svarar:

– Jag och pappa ska fundera på det där.

– Bra! säger Ingrid.

– Bra! Kan ni också på samma gång fundera på om vi kan få byta namn nu? frågar Arvid.

Snacka om att inte alls ha koll på vilka slags frågor som är jämförbara med varandra.

Vi funderade inte på det här med namnbyte. Men minst två av våra tre barn är numera verkligt missnöjda med de namn som vi med omsorg valde ut till dem en gång i tiden. Ingrid vill heta Kim, Robin eller Ada. Arvid pratade till en början mest om Lulu.

Men just nu lutar det mer åt Marcus. Eller Martinus.

I dag sa de ändå att de skulle välja en ny hamster framom nya namn. Det var inte som svar på en direkt fråga. Till skillnad från Arvid har jag nämligen koll på vilka slags frågor som är jämförbara med varandra.

Så nu googlar vi på dvärghamstrar. Igen en gång. Vi som aldrig skulle.

Min älskade son Lulu. Efter en av alla de många gånger då han försökt fixa sitt hår som Marcus. Eller Martinus.

1. Gjorde du något i år som du inte gjorde förut?

Alltså. Kanske inte. Är det ens möjligt? Jag får ta till så många klausuler för att hitta på något – typ att jag har varit föräldraledig med en människa som kan krypa och sitta själv – så jag lutar faktiskt åt att svaret får vara nej. Och jag är mer än okej med det.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Så svårt att hålla löften man inte avgett.

3. Fick någon du känner barn?

Ja! Jag blev till exempel bonusmoster till en störtskön liten Joel.

4. Dog någon som stod dig nära?

Nej. Jag har inte gått på någon begravning i år. Och att säga att jag är mer än okej med det är förstås en rejäl underdrift.

5. Vilka länder besökte du?

Hela familjen åkte till Sverige i februari och igen i juni. Och jag åkte faktiskt dit en sväng i september också för att tjejmila med min ursprungsfamilj. Jag, Fredrik och Hilde reste till England på ledarskapskonferens med kompisar i början av maj och jag åkte till Danmark i slutet av november.

6. Är det något du saknade 2017 som du vill ha 2018?

För egen del väldigt lite. För andras del väldigt mycket. Det viktigaste, största och mesta; liv och hälsa.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Troligtvis inget alls eftersom jag inte minns ett enda datum på rak arm ens nu. Att då tala om alltid känns lite dramatiskt. Till och med för mig.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Att Hilde visade sig vara en så oerhört begåvad sovare. Alla vi som någon gång önskat oss sömn och bara sömn vet att den saken gör hela skillnaden.

9. Vilket var ditt största misstag?

Kanske att jag hoppade på lite för många roliga projekt på sidan om höstens föräldraledighet.

10. Vilket var ditt bästa köp?

Min nya telefon. Jag har köpt ovanligt lite i år.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Lätt. Boende. Lätt.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Alla goda nyheter som läkare gett oss.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Inte i år heller. Men jag har varit till många olika sjukhus många olika gånger.

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2017?

Despacito.

15. Mådde du bättre eller sämre 2017 än du gjort tidigare år?

Bättre. Och sämre. Jag är inte som bäst när jag är hemma med barn och jag har varit det nästan hela året. Å andra sidan har jag varit en kunglig hemmaförälder nu i december så vi slutar med flaggan i topp. Det kan hända att alla föräldrar borde få vara hemma i december.

16. Finns det något du önskar att du lagt ner mer tid på?

Människor och böcker. Och städning. (Skojar bara.)

17. Finns det något du önskar att du lagt ner mindre tid på?

Egentligen inte. Nu blir jag igen så där fundersam och jag tvivlar lite på att det kan vara så. Men jag lutar åt det ändå. Att det faktiskt är så det här året.

18. Hur var din julafton?

Annorlunda! Men fin. Vi som brukar fira julafton hemma med vänner firade i år hemma hos Fredriks föräldrar med stora delar av min svärfamilj. Det var fint. Och jättegod mat.

19. Blev du kär?

Typ nästan hela tiden. Det finns tusen orsaker att bli det. I honom.

20. Vilket program har varit det bästa på tv?

Om vi ska fokusera på just tv så tycker jag att både melodifestivalen och idol var ovanligt vassa i år.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Förstås inte.

22. Vilken var den bästa bok du läste under 2017?

Det kan jag inte svara på. Läste betydligt mindre än jag brukar, bara 70 böcker. Kan inte minnas när jag landat på under 100 senast. Men jag läste i går ut De ska drunkna i sina mödrars tårar och den boken grep tag om min själ och släppte inte. Det var en brutal och stark läsupplevelse för mig.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Kanske att köra önskelåtar när vi åker långt i bil. På hemvägen i dag ägnade vi två och en halv timme åt önskelåtar. Så bra grej.

24. Önskade du dig något som du fick?

Frid i själen. Ofta fick jag just det. Sällan kan vi få något finare. Och jag fick ge ut en bok till. Kan fortfarande inte förstå det.

25. Önskade du dig något som du inte fick?

En fantastisk hemmahöst med Hilde. Jag var sämre än jag ville och jag gjorde sämre val än jag ville göra.

26. Vilken var årets bästa film?

Jag tvivlar på att jag såg någon film. Jo, förresten. Jag såg ju Mamma Mia med Ingrid. Så den.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Jag fick sång och presenter på sängen av hela sommarfamiljen och sedan fick jag en heldag i Vasa med min syster. Jag köpte en svart linneklänning och ett vitt pärlhalsband och så åt vi lunch på Strampen och köpte mina favoritkokosbollar på Othello. Har också något minne av att Fredrik hade fotbollsmatch på kvällen och åkte iväg direkt vi kom hem.

28. Vilka var de bästa människorna du träffade?

Jag fick en ny vän i början av året. En ljuvlig Linda.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Bekväm och klänninglig och svart.

30. Vad fick dig att må bra?

Fredrik, Gud, barnen, vännerna, friden, skrivandet, stickandet, läsandet, springandet.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Fortsättningsvis tråkigt osugen på just kändisar.

32. Vem saknade du?

De älskade som bor för långt borta. Alltid dem.

33. Vilken var din bästa månad?

Jag lutar åt att april och juni och december var bäst.

34. Finns det något du kunde ha gjort annorlunda?

Mycket. Bara i dag finns det saker jag kunde – och borde – ha gjort annorlunda. Ofta lär jag mig något av mina misstag. Det är en av mina bättre egenskaper.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Mycket. Mest för att jag i år har varit ledig nästan hela tiden och för att jag nästa år i stället kommer att jobba nästan hela tiden. Det kommer att betyda mindre tid och mera stress. Men också en bättre version av den människa som är jag. Hoppas jag. Tror jag.

Och jag försöker nu tänka att mera glädje väger tyngre än mera stress. Tror jag. Hoppas jag.

Året som gått var inte speciellt händelserikt. Jag har inte utfört några stordåd. Inte uppnått några högt uppställda mål. Inte gjort några spännande resor. Jag har mest bara mårat åpåå.

Och absolut inget annat eller mer begär jag av det liv som är mitt.

Om jag om ett år får se tillbaka på ännu ett år med samma känsla av tacksamhet och glädje och frid som jag gör nu så är jag lycklig. Nästan för lycklig.

Så tog 2017 slut till sist. Många har haft ett tufft år, några ett riktigt skitår. Fler än en gång i dag har jag läst att det här har varit det svåraste året hittills. Äktenskap har spruckit, föräldrar har dött, barn har insjuknat, barnlöshet har drabbat.

Det är väl så här nu. När vi är väldigt mycket närmare fyrtio än tjugo och livets realiteter drabbar oss själva och/eller dem omkring oss med en kraft vi aldrig bad om. Med en kraft vi helst inte vill bevisa att vu kan hantera.

Vägen till tacksamheten blir onekligen kortare hela tiden. Det finns något vackert med det. Men också något smärtsamt.

Vi ser tillbaka och framåt typ i morgon. Här och nu ser vi på varandra och bästa vännerna vi firar med och hos.

Gott nytt år!

I dag saknar jag dem som allra mest. Trots att vi ännu i dag vaknade under samma tak som många av dem och trots att vi ännu i går delade måltider med de flesta av dem. Min älskade ursprungsfamilj. Älskad precis som den är.

I år var vi rekordmånga, nitton personer, som firade julafton tillsammans på menlösa barns dag. Det kändes rikt. För varje jul som går känns det ännu rikare. Tänk att vi får ha varandra. Tänk att vi får vara tillsammans. Tänk att vi vill vara det.

Ungefär så här var det. Ganska trångt. Ganska härligt. Här är vi fotade av min goda styvsyster Johanna.