Den här dagen går förhoppnings- och troligtvis inte till historien. Jag gjorde mig varken som människa, mamma eller fru. Eventuellt som diskare och matlagare. Men det både ofrivilligt och småbittert. Så otroligt oattraktivt.

Fyra sportlov i rad har jag varit i Umeå. Fyra sportlov i rad har jag fått uppleva svensk bokrea. Så jag erkänner; jag tänkte inte ens tanken att det skulle bli annorlunda i år.

Men jag åker faktiskt tillbaka till Finland måndagen den 25 februari. Och bokrean börjar tisdagen den 26 februari.

Just nu är det svårt att inse att det antagligen är lika bra eftersom jag ju egentligen inte köper böcker just nu på grund av att bokhyllans och vardagsrummets ändlighet kommit emot. Dessutom ska vi bo i ett tillfälligt hem under våren och att ha med sig en massa litterära alter som minne från sportlovsresan gynnar väl i ärlighetens namn ingen. Sedan när chocken över den förlorade bokrean lagt sig ska jag tänka så. Först ska jag sörja.

Snart snart blir fredagar magiska också i vår familj. Snart snart har vi lediga helger i en hel pappaledighet. Efter tre och ett halvt år utan är det svårt att föreställa sig hur det är, men jag har hört rykten om att fredagsmys är grymt bra när man får vara tillsammans sedan på lördag och söndag.

Den här helgen ska pastorn jobba åtta timmar både lördag och söndag. Så nu är jag ovanligt mycket prästgräsänka. Men snart snart hägrar bättre tider och med dem vid horisonten går vad som helst.

I natt har Arvid varit vaken mellan kvart före fyra och fem. Han skrek inte. Han gnällde inte. Men han var vaken. Och då var jag också det.

Även om jag numera tack och lov är en amatör när det kommer till att vaka med barn på nätterna så kommer tröttheten nog inte att knäcka mig. Det fina med att sova gott och bra nio av tio nätter gör ju att man orkar ganska bra med den där tionde.

Men det jag egentligen skulle säga är att det känns fullständigt absurt att en polis inte begår tjänstefel när han med tjänstemärke lockar en tonårsflicka till sin lägenhet och våldtar henne.

Och att det förresten inte var 47 abiturienter här igår utan åtminstone 51.

Jag samlar på sådana. Och jag tror att idag ska bli en sådan dag. Dagen då vi mellan klockan 13.55 och 20.45 hade besök av totalt 47 abiturienter.

Jag har sagt det förr och säger det när som helst igen; vårt hem är bäst när det finns liv och människor i det.

Tyvärr tyckte diskmaskinen annorlunda och började krångla. Igen.

Fredrik tycker att min positiva inställning nådde nya nivåer när jag en dag deklarerade att det ju är bara bättre för oss ju värre den här renoveringen blir. Min motivering är att värdet på lägenheten ökar när renoveringen är gjord. Och ju värre renoveringen är, ju mera är det värt att den redan är avklarad. Litet lidande = liten värdeökning. Massivt lidande = massiv värdeökning.

Rätta mig inte om jag har fel.

Jag kan inte låta bli. Så jag säger. Men jag säger kort. Jag lovar. Jag lovar åtminstone att jag ska försöka.

Vad tycker jag om Marry me? Ska den tolkas som ett anti-feministiskt slag under alla mänskliga rättighetsbälten eller är den harmlös och humoristisk, störande bara för de överspända?

Jag tycker så här: det är alldeles självklart att låten kan ses som en parodi. Att den inte alls handlar om hur man borde vara som kvinna för att lyckas bli gift i denna värld där ju alla kvinnor mest av allt vill bli gifta och alla män mest av allt vill slippa bli det.

Men. Jag tycker att parodin skulle vara mera klockren om den artist som framförde låten skulle vara totalt oförenlig med budskapet. När artisten däremot är en av de snyggaste, mest vältränade och mest solbrända kvinnorna i hela landet blir det lite svårare.

För en kvinna som ser ut som Krista Siegfrids är det ganska lätt att säga att utseendet inte har någon betydelse. Att fraser som Baby, I feel like a sinner, skipping dinner to be thinner / Where is my proposal? förstås är en ren och skär parodi. Men för en kvinna som kämpar med övervikt, taskig hy, flottigt hår och/eller makabra ansiktsdrag är det kanske inte så lätt att se humorn.

Förhoppningsvis blir det ju lättare med åldern och tiden. Men mitt femtonåriga jag, som en gång fick höra att den där pojken nog skulle ha varit intresserad om jag sett ut mera som min kompis, skulle inte ha sett parodin. Mitt tjugonioåriga jag jobbar dagligen på att komma mer och mer till den punkt där jag bara ser parodin – som ju förstås finns där. Också.

Men jag är på något sätt bara så trött på att höra de väldigt vackra upplysa oss andra om att utseendet inte spelar så stor roll.

Förresten tycker jag att Siegfrids är en enormt begåvad artist med en bra sångröst och en fantastisk utstrålning.

När vi köpte vår lägenhet var vi medvetna om att det fanns en hake. En hake som på finska stavas P-U-T-K-I-R-E-M-O-N-T-T-I. Vi visste också att haken skulle drabba oss på ett påtagligt sätt inom snar framtid.

Nu är den snara framtiden här.

För tillfället är hakens konsekvenser inte alltför drastiska. Vi har några stora containrar på gården. Vi har ett pafförsett golv i trapphuset. Vi har en (hel) del borrande i källaren. Och vi har inte tillgång till källaren mellan januari och augusti detta år.

Vad gjorde ni på kvällen julannandagen 2012? Vi tömde källarförrådet och fyllde vår redan ganska fulla lägenhet med lådor och ikea-påsar.

Det är lätt att bryta ihop när uppskattningsvis 2 av 69 kvadratmetrar inte är fyllda med saker. Samtidigt välkomnar vi varje dag eftersom varje dag för oss närmare slutet.

Bring it on, haken.

Jag tror att Gud såg mig vakna i morse och tänkte att Han skulle ge mig en bättre dag än jag förväntade mig. En bättre dag än jag förtjänade. Jag har blivit överöst med goda gåvor. Bara sådär en måndag.

Allra först fick jag morgonmysa i  sängen med min man, min dotter, min son och min syster. Alla morgnar borde börja så. Alla.

Sedan fick jag titta på Gossip girl med min syster. Det finns så många rätta saker med den meningen att någon vidare förklaring knappast krävs.

Sedan fick jag vara på ett rolig och inspirerande möte med en kollega. Dessutom fick jag hembakta morotssemlor. Och dessutom fick Ingrid leka av sig det hemmadagsspring som samlats under dagen medan Arvid låg på mattan och kände livet i sig. Vi hittade till och med en bra parkeringsplats.

Sedan kom vi hem och fick besök av två av de tonåringar som numera är vuxna. Vi satt kring  vardagsrumsbordet och pratade om textkompetens i en och en halv timme. Och jag satt och tänkte att de är vuxna. Att de dessutom är kärleksfulla, harmoniska vuxna med så mycket att ge. Att jag är stolt över dem och glad över dem. Och att jag hoppas att de klarar kraftprovet nästa vecka med bravur.

Och medan vi pratade om lyrikanalys, retoriska medel och tidningsgenrer kom Fredrik hem från kurs med vår vän Ville. Den sistnämnda huserade i vårt kök en dryg timme och bjöd sedan på en kryddig kycklingrätt som både smakade och doftade himmelskt. Dessutom finns det kvar av den. Och dessutom svängde han ihop en köttgryta också medan han ändå höll på.

Nu sitter jag är i soffan och tittar på de brinnande stearinljusen. Inbillar mig att jag hör mina barns sovande andetag. Känner mig lite trött men mest av allt glad. Över alla de gåvor jag fick den här måndagen. Över att vi ibland får så mycket trots att vi förväntar oss så lite. Över att man ser fler under när man vandrar nära marken.

Det där sista var symboliskt. Tolka själv.

Om Arvid någon stund någon gång är på labilt humör blir jag förvånad. Så på ett sätt har jag väl kanske vant mig vid att han är glad typ.

Å andra sidan är jag aldrig så förvånad som jag är varje kväll när jag lägger honom i sin säng, tackar Gud för att han är min och konstaterar att han ännu en dag har levererat och varit glad.

Det går egentligen inte att lägga ord på hur stor skillnad det är att ha en frisk och glad bebis i jämförelse med en sjuk och ledsen. Men någon dag snart ska jag försöka.