Jag och några vänner satt på en gräsmatta och pratade om bristen på nakna kroppar i våra liv. Vi ser vår egen, ja. Och vi ser, om inte nakna så åtminstone väldigt lättklädda, modeller. Om det är allt jag ser så är det ju inte så konstigt om jag känns som förloraren. I värsta fall känns modellerna som normen även om jag vet att de är undantaget. Men om jag oftare ser en modellkropp än en vanlig är det ju inte så konstigt om det här med norm kan bli lite skevt.

Många har lyft fram det sköna i att besöka simhallar då perspektivet breddas lite i den miljön. Där finns min egen nakna kropp och någon modellsnygg. Och plötsligt känns valkar och ojämnheter och celluliter och gropar och rynkor och häng mera som regel än undantag. Någon enstaka rackare skonas, men namn minns att vi alla är sårade soldater. Också dem vars sår inte finns på utsidan.

Ungefär det säger jag åt min vän, när han med ett snett leende, för att retas med mig, påpekar att just simhallar ändå inte ger en helt realistisk bild då rätt många överviktiga är i just simhallar.

– Det spelar ingen roll, säger jag. Jag struntar i om det är realistiskt om det får mig att må bättre och tycka lite mindre illa om min egen kropp.

För så är det. Jag är faktiskt hellre en sexa som tror att hon är en nia än en åtta som tror att hon är en sjua. Ofta är det säkert ett problem om vi överskattar vår egen förmåga, men när det kommer till hur vi ser på vårt eget utseende ser jag inte problemet. Väldigt få av oss verkar gå omkring och tro att vi är snyggare än vi är. Och de få som gör det… Vad förlorar de på det?

Nej, precis.

För någon dag sedan fann jag mig plötsligt i en diskussion om dagis på finaste Evas Facebookvägg. Ibland verkar jag sakna självbevarelsedrift. Som till exempel när jag gick in i den diskussionen.

Men jag vill inte vara feg. Jag står för att Ingrid varit på dagis sedan hon var ett år och två månader. Och det vill jag våga stå för också i sammanhang där jag inte hyllas för det, också i sammanhang där de som gjort helt andra val dunkar varandra i ryggen.

Jag tror inte att dagis var det bästa för Ingrid 14 månader. Men jag tror att det var bra. Alldeles tillräckligt bra. Och jag tror mig veta att det var det absolut bästa för oss som familj.

Men det kräver mod att säga det i vissa sammanhang. I min värld; i många sammanhang.

Jag blir sårad när människor verkar tro att jag medvetet skulle fatta beslut som jag tror att skadar mina barn. Jag blir sårad när människor säger att man faktiskt ska vilja vara med sina barn om man valt att skaffa dem (vilket för övrigt oftast verkar betyda att mamman ska vilja vara med barnen). Jag blir sårad när jag anses vara en andra sorteringens förälder för att jag valt annorlunda än de mammor som stannat hemma länge med sina barn.

Också jag älskar mina barn. Över allt annat. Också mitt hjärta svämmar över när jag ser dem. Också jag gör uppoffringar för dem. Hemmamammor har inte ensamrätt på föräldrakärlek.

Jag blir inte det minsta sårad när jag ser på min femåring. Hon som gått på dagis sedan hon var ett ynka år. Antingen är hon välmående, trygg och balanserad eller så har hon spelat väldigt övertygande i flera år nu.

Det mesta i livet kommer i olika förpackningar. Kanske också föräldraskap kan få göra det.

Jag försvann visst några dagar.

I lördags var jag i första hand vän.

Också i söndags och måndags. Och natten mellan de dagarna.

Sedan blev jag lärare. Var lärare väldigt, väldigt många timmar i måndags, tisdags och onsdags.

I onsdags var jag dessutom kalasfixare.

De få stunder jag kunnat vara något annat har jag valt att vara mamma. Och små stunder fru.

Bloggare kom verkligt långt ner på listan. Liksom löpare och läsare.

Jag är beroende av ord. Av att läsa dem och skriva dem. Oj, så jag har saknat dem. De där älskade orden. Som jag aldrig blir riktigt mätt på. Eller ens närapå mätt. Snarare växer hungern.

Och jag själv då? Jo, jag tycker att jag är vacker.

Och med det sagt frestas jag genast att ursäkta den åsikten. Säga något om att jag ju nog trots allt är rätt vacker med tanke på de ogynnsamma omständigheterna. För att vara en trettioårig prästfru med två små barn och heltidsjobb, fritidsengagemang, löpträning och ett stort läsintresse ser jag inte riktigt lika hemsk ut som jag kunde. Typ.

Att det var det jag menade med att jag tycker att jag är vacker.

Men jag orkar inte tänka så och säga så mera. Jag vill säga att jag är vacker och att det räcker med det. Att jag är vacker. Punkt.

Att skönhet ser ut på många sätt och att det här är ett. Att de som tror att skönhet är förenligt bara med ungdom och smalhet och släthet och perfektion egentligen har fel, trots att de med stor framgång försöker få oss att hålla med. Att vi måste sträva efter att sluta lyssna på de rösterna, men ändå våga erkänna och tala om det faktum att vi gör det alldeles för ofta. Att det inte bara är vilsegångna tonåringar som köper reklamens budskap. Att de rösterna är så högljudda och övertygande att trettioåriga modersmålslärare köper deras budskap, trots en massa kunskap om hur falska rösterna egentligen är. Vi har alla sett och älskat dove-reklamer – och ändå. Att vi köper lögner bara de kommer i en tillräckligt snygg förpackning. Att de får oss att hata delar av det utseende som blev vårt. Att de får oss att vilja be om ursäkt när vi någon gång försiktigt vågar säga att vi är vackra. För att vi väger tjugo kilo för mycket för att bli fotomodeller, trots att vi har längden inne. För att vår näsa är för stor. För att huden är finnig, låren dallrande och vaderna stocktjocka. Baserat på en bloggare nära dig.

Jag hatar att de får oss att hata.

När jag säger att jag är vacker säger jag inte att jag är perfekt. Det finns enormt mycket i mitt utseende som inte skulle finnas i idealbilden av en vacker kvinna. När jag säger att jag är vacker säger jag att skönheten är större än den fattiga idealbilden. Och i skönheten ryms jag med. I den ryms du med. Och i skönheten vill jag bli bekräftad. I den vill jag bekräfta. För jag tänker att varje sådan bekräftelse tar tillbaka ordet vacker från dem som stulit det av oss och gjort något kommersiellt och fult och förnedrande av det, något som bara vissa utvalda har tillgång till.

Så jo. Jag tycker att jag är vacker.

Punkt.

Malin tänkte vidare kring det här med komplimanger och utseende och i mitt huvud växer tankarna vidare och ska snart landa i ett inlägg på en blogg nära dig. I väntan på det en ödmjuk torsdagsgallup där frågan lyder:

Tycker du att du är vacker?

I kroppen min av Kristian Gidlund. Smärtsamt, sorgligt, vackert, hoppfullt. Vissa kapitel rev mig sönder och samman. På riktigt. Ingen ska dö så ung. Men många gör ju det. Och vi andra måste leva vidare med det.

Det räcker inte med kärlek av Jenny Lexhed. Den boken kom jag rätt snabbt över, faktiskt. Kanske den drunknade i den föregående. Men skildringarna av psykoserna var starka.

En man som heter Ove av Fredrik Backman. Jag älskade den. Jag vet att det inte är finlitteratur, men jag är vansinnigt ointresserad av att vara en elitist. Jag skrattade. Jag grät. Och det är minsann inte alla böcker som lyckas få mig att göra någotdera. Och ytterst få böcker som lyckas med båda.

1Q84 Tredje boken av Haruki Murakami. Jag letar fortfarande efter en människa att diskutera den här boken med. Är det kanske du? Jag tyckte avslutningen var en besvikelse. Ett märkligt verk snarare än ett mästerverk. Ändå fascinerande på något sätt.

Morantologi av Caitlin Moran. En samling av hennes bästa krönikor och andra texter. Den kvinnan är festlig. Rolig och självdistanserad (jag älskar självdistanserade människor) och däremellan vass och klok.

Som Zlatan fast bättre av Niclas Cristoffer. Den kom, sågs och segrade inte. Viktigt tema, absolut. Men platta karaktärer, för knapp handling, för snabbt tempo, för hastiga vändningar, för lite känsla.

Hägring 38 av Kjell Westö. Jag älskar Westö. Älskar. Just den här boken var inte den mest klassiska Westö-boken, men oj så den fungerade. Jag tyckte väldigt mycket om stämningen som rådde i boken, hotet och mörkret. Språket. Karaktärerna. Sorgen. Vingslagen, ni vet de där historiska. Skräcken. Allt.

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman. Jag skrattade högt. Åtta sekunder senare grät jag för att han skildrade kärleken så vackert. Den här mannen lyckas bevisligen kasta mig mellan olika känslolägen i ett tempo som får attraktioner på nöjesfält att blekna. Den här boken är kärlek. Och humor. Och värme.

När Ingrid var ett år kändes hon stor. Hennes första år var på många sätt tungt och på alla sätt långt och när hon väl fyllde ett tyckte jag att hon var gammal och mogen nog för ett mandat i eu-parlamentet. Vår stora flicka, tänkte vi då.

Nu när Arvid snart ska bli ett känns han bara liten. Han kan ju nästan ingenting, tycker vi. Han skulle absolut inte kunna vara parlamentariker. Han ska nog inte ens ha rösträtt. Vår lilla pojke, tänker vi nu.

Det här om något är säkert ett andrabarnsfenomen. Känner ni andra med flera barn igen er?

Jag, i likhet med de flesta andra småbarnsföräldrar i min ålder, tycker ju att det är viktigt med en viss genusmedvetenhet i föräldraskapet. Mina barn verkar inte alls tycka det.

Ingrid lever i klänning, tycker om rosa och leker med barbiedockor och lego friends. Jag satte mitt hopp till Arvid.

Arvid fyller snart ett år. Han säger ingenting. Inte mamma (jag tolkade honom alldeles för generöst för ett par veckor sedan), inte pappa och inte tuttu (trots att han antagligen är den mest orala människa som gått på den här jorden). Men. När han ser en leksaksbil så brummar han. Det har han gjort i ett par månader redan. Och när jag säger att vi ska åka iväg med bilen så brummar han. Dedär rackarna på fyra hjul är det enda som får honom att utstöta ett medvetet ljud.

Det är nästan omöjligt att inte säga något i stil med att det nog måste vara något speciellt med pojkar och bilar.

Allt i mig som luktar genusmedvetenhet kryper ner under täcket och gömmer sig.

Hur trött jag är? Så trött att jag drabbades av panik när min bästa väns man ringde åt mig strax efter tio. Jag var övertygad om att något hemskt hade hänt eller att deras bebis ville komma ut tio veckor för tidigt. Så mycket trodde jag att klockan var då det begav sig 22.06.

Hur lycklig jag är? Så brutalt lycklig över att få vara hemma hos de allra bästa jag vet. Det har blivit många pussar, ihärdiga kramar och mycket mys. Samtidigt är det märkligt att man efter bara några korta minuter är så van vid sina egna barn igen efter några dagar ifrån varandra. Eller är det bara jag?

Hur tacksam jag är? Så tacksam över att dagarna på bokmässan i Göteborg gav så mycket, utmanade så mycket och bekräftade så mycket.