Ingrid ska få gäst. Om en liten stund ska dagiskompisen komma på besök tillsammans med hennes familj. Och nu ska klubbhuset städas. Klubbhuset är det rum som i icke-folkmun kallas Ingrids och Arvids rum.

Arvid tycker säkert också att klubbhuset ska städas. Men hans uppfattning om ordning och städning skiljer sig rätt ofta från andras. Han drar ut några lådor ur bokhyllan och härjar omkring. Sliter ner det som Ingrid plockat upp.

Och Ingrid blir upprörd. Med rätta.

– Kom och ta bort Arvid, ropar hon upprört. Och sedan gestikulerar hon vilt och pekar på oordningen omkring henne.

– Är det här något liv, va? Är det det? Nej, just det!

Hon drar livkortet. Igen.

Och det fungerar. Igen.

Klubbhuset blir städat. Arvid hänger i köket istället. River ut tepåsarna ur sina förpackningar. Tuggar på muffinsformar. Det vanliga. Och jag frågar mig också om det här är något liv, när jag för fjärde gången samma dag plockar upp samma tepåsar.

Men jag vet ju att svaret är att det visst är något liv. Det är liv med en ettåring.

Och ett liv som är övergående i allra högsta grad.

Säg det till muffinsformarna som såg sin sista stund i ett relativt tandlöst men skoningslöst gap.

7.15 Vakna

8.15-9.45 Hålla lektion

10-10.40 Besöka rådgivning

11.15-12 Springa (efter en förkylningspaus på över två veckor är jag INTE en sådan som springer)

12.45-13.30 Hålla lektion

13.45-14 Luncha

14-15 Läsa essäprov hemma

15.15 Planera på jobbet

15.30-17.00 Repetera julskådespel

17-18 Promenera hem, laga mat, äta mat

18-19 Ta buss till teater, gå lite fel i Hagnäs, hjälpa elever som är vilse i Eira att hitta rätt väg, hinna fram i tid

19-21 Se teaterföreställning med elever

21.45 Komma hem

Och är nu just nu glad över en innehållsrik och många gånger rolig dag. Men ändå väldigt starkt av den åsikten att dagar som är såhär splittrade gärna får vara sällsynta. Min mörhet vet nästan inga gränser.

Nu ska jag fira med att läsa några elevtexter till. Sedan ska jag sova så fruktansvärt gott.

Nya brudar, nya möjligheter. Sa en av männen i det kompisgäng vi passerade på väg in på båten. Vi kände oss verkligen inte som nya möjligheter. Vi kände oss som tre av de godaste vänner som inte varit tillsammans bara vi på över fem år och nu plötsligt skulle få ett och ett halvt dygn. Bara vi.

Vi åt gott, vi shoppade gott, vi myste gott. Och mest av allt; vi talade gott. Vi har pratat om allt. Känslan av att tiden inte tar slut av någon annan orsak än att den höggravida vill sova var magisk. Tiden kunde ha stannat, den borde ha stannat.

Himlen kan mycket väl vara lite som Viking Line med Becka och Meja. Så är det bara.

De där två älskar jag. Verkligen. Jag slänger fram mina misslyckanden, mina svagheter och mina brister på bordet och de ser på mig med kärlek och jag blir inte dömd. Bara älskad.

Vi skrattar. Hysteriskt. Bjuder på oss själva och varandra och det blir både brutalt och brutalt roligt.

Jag önskar att alla hade vänner som mina.

Snart ska jag berätta om helgen. Om hur jag skrattat och gråtit och njutit och fnissat och frågat allt och svarat lika mycket. Om hur älskad jag är och om hur mycket jag älskar. Om hur två låga veckor avslutades med höjdernas höjd. Om hur ofantligt påmind jag blev om hur ofantligt välsignad jag är.

Men först kan vi konstatera att jag grät när Gabriel åkte ut ur Idol. Och att Ingrid också grät av samma orsak. Jag inbillar mig att vi är ganska ensamma om det och att det säkert finns hjälp för sådana som vi. Men jag vet inte om jag vill ha den hjälpen. Hittills har jag nämligen inte sett egentligen någon göra övertygande reklam för att det lönar sig att känna nästan ingenting.

Bild: TV4.se. Kunde gärna vara jag, men tyvärr.

Mitt (nya) liv som brunett har börjat rätt dåligt. OM den senaste veckans sinnesstämning beror på hårfärgen kan jag här och nu slå fast att blondiner har roligare och bleka sönder mina redan utsatta hårtestar imorgon.

Men jag misstänker att min dystra sinnesstämning beror på att jag varit rejält förkyld lika länge som jag varit mörkhårig. Och att jag haft för många järn i den här elden som kallas liv. Och att jag burit den del jag bara kunnat bära av en god väns stora sorg. Och att jag brottats med en svår fråga. Och att jag arbetat upp ett sockerberoende som får mig att dippa varje eftermiddag. Och att jag somnat för sent om kvällarna. Och att jag inte sprungit på en och en halv vecka. Och att jag vet att de kommande två månaderna kommer att bli galet intensiva även om galet roliga.

Den där känslan av att inte vara riktigt glad kan ju bero på det.

Eller så är det bara det att jag numera ser ut ungefär så här:

Han kan inte prata. Han kan inte gå. Men han kan låsa upp en ipad utan att blinka.

Glaset mycket älskar jag honom. Jag är svag för den mannen.

Tänk att den där lilla där visade sig vara du.

Sedan Arvid kom till jorden har Ingrid varit på dagis tre dagar i veckan. Nu på hösten funderade vi på att öka dagisdosen till fyra dagar och Ingrid tyckte det lät bra.

Till en början.

Nu tycker hon inte det mera. För ett par veckor sedan när jag sa något om dagis på fredag protesterade hon.

– Mamma, jag vill inte fara till dagis på fredag. Jag vill inte vara på dagis på fredagar.

– Okej. Varför inte det?

– Det är inte mitt liv.

Det är inte mitt liv.

Fatta vad bra sagt. Det sista argument jag förväntat mig visade sig vara det starkaste jag kunde tänka mig.

Hon är hemma på fredagar igen. Det är hennes liv.

Jag vet inte hur du känner för din syster. Men en dag för ungefär en vecka sedan började jag plötsligt gråta för att jag saknar henne så mycket i min vardag. För att vi nästan alla dagar i året måste längta efter varandra och så få dagar får vara tillsammans.

Jag kan på rak arm faktiskt komma på ganska många betydligt sämre orsaker till val av hemort än att en älskad syster finns där.

Vet ni vad man verkligen inte skulle tro när man ser min blogg just nu? Att jag ungefär en gång i månaden bestämmer mig för att aldrig någonsin igen publicera ett inlägg utan bild. Ha.

Det om något skulle vara en utmaning för november. Frågan är om jag mäktar med sådana utmaningar eller om det slutar med att antalet publicerade inlägg i november blir väldigt, väldigt, väldigt lågt.

Varje dag jag får blogga om hårfärg och sjuk hals är en sällsam gåva. Tro aldrig någonsin att jag inte inser det.

Men tro aldrig heller att det är allt.

Eller att allt någonsin skulle kunna få finnas här.

Det handlar inte om att hålla upp en fasad av att allt skulle vara perfekt. Det handlar om att välja vem som ska bära vad. Och det handlar om att väldigt mycket av det som är större och farligare än hårfärg och halsont inte är mitt eget stora och farliga och därmed inte mitt att göra vad jag vill av, dela hur jag vill.

Det stormar. Det verkar göra det numera. Svaga dagar frågar jag mig om det ska vara så här? Att stormarna bara tilltar med växande ålder? Att mina jämngamla vänner och jag med dem blir mindre odödliga och mera kantstötta för varje år som går?

Mera än någonsin vill jag sträva efter sådant som ingen och inget kan ta ifrån mig. Livet kommer och vad det för med sig har jag absolut ingen aning om. Vackert kommer det att vara ibland. Men aldrig alltid. Lätt? Ganska sällan. Och jag gissar att det kommer att glesna mellan de där lätta stunderna.

Så mera än någonsin längtar jag efter ett hopp och en förtröstan som består. Som är beroende av inga omständigheter. För omständigheter kommer och går. Bevisligen. De håller bara inte.