Som förälder till ett pyr på 1,5 kan man vara stolt över att:

– barnet sover hela natten i eget rum utan tutt och somnar utan hjälp av vårdnadshavare
– barnet äter allt som erbjuds utan att någonsin sukta efter sötsaker, feta saker eller saker med skyhögt gi-värde
– barnet kanaliserar sin energi på ett konstruktivt sätt
– barnet är levnadsglatt inom rimlighetens gränser (dvs tar sig för av det goda men går att ha i möblerade rum)
– barnet utför basbehov på potta eller toalett

Mitt barn fyller så få av ovannämnda kriterier att det är nästan jobbigt.

Men.

Jag är otroligt stolt över henne. I dag återsåg hon en vän som hon inte sett på ett halvt år. Hon överöste med kramar och pussar. Och jag var så stolt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Bättre än eftermiddagsvila: yngsta lillasystern, några avsnitt av Hannah Montana och en halv liter chokladglass. Att systern slår vilan förstår jag, men att Montana gör det är förvånande. Men jag är öppen för det.

Bättre än eftermiddagsvila: yngsta lillasystern, några avsnitt av Hannah Montana och en halv liter chokladglass. Att systern slår vilan förstår jag, men att Montana gör det är förvånande. Men jag är öppen för det.

Fira med mig. Min dotter har i dag, vid ett år sex månader och 26 dagar, äntligen ätit ren potatis utan att den var dold i barnmatsburk. Det här är stort. Jag höll på att gråta glädjetårar vid lynchbordet, men lyckades behärska mig.

Vi firar nyår med kraftiga förkylningar. Det känns och det låter när vi andas. Så ska det ju inte vara. Andning ska inte märkas. Det känns besvärligt och låter ännu värre när vi andas. Jag försöker föreställa mig hur det är att vara stark och frisk, men jag minns faktiskt inte.

Vi firar nyår med kraftiga förkylningar. Det känns och det låter när vi andas. Så ska det ju inte vara. Andning ska inte märkas. Det känns besvärligt och låter ännu värre när vi andas. Jag försöker föreställa mig hur det är att vara stark och frisk, men jag minns faktiskt inte.

Jag har fått stryk i alfapet. Av en 11-årig syster. Sådant tär på min yrkesstolthet. Jag försöker påminna mig om att tur är en avgörande faktor, men jag känner mig onekligen som en förlorare av stora mått. Att jag vann över både mor och man tröstar inte det minsta. Inte heller att systern sa att silver ju är snyggare än guld. Men det var trevligt att hon sa så. Jag kom ihåg att jag också sa så när jag som barn snuvades på förstaplatsen.

Vår dotter har anammat ett musikbeteende som inte går under benämningen konstruktivt. Inte alls. Hon har fattat tycke för Här kommer Pippi Långstrump och så långt är jag helt med. Problemet är att tycket nått nivåer där ingen annan låt riktigt duger. Sjunga Pippi strumpisar, säger Ingrid snyftande när vi introducerar annan musik. Ibland är det värt striden.

I dag blir jag till som ledare. Under wc-pausen bloggar jag. I övrigt är jag stenfokuserad. Hurra för tillblivelse och tillväxt!

Jag är inte intresserad av Lisbeth Salander. Tyvärr. Jag tuggade i mig Stieg Larssons etta med iver och entusiasm, och har nu försökt börja läsa fortsättningen ett par gånger. Men ingenting händer. Jag bara saknar familjen Vanger. Det kan hända att den stora trilogin fick dö med ettan för mig. Märkligt.