För er skull hoppas jag att ni inte förstår storheten i följande påstående; vi har sovit hela natten. Från 23.45 till 08.15. Inte ett ljud från Ingrids kammare. Inte ett moln på vår sömnhimmel. Som sagt. Jag hoppas att ni inte förstår storheten i påståendet, men för mig är det så stort att jag nästan baxnar.

Nina från flygfältet ringde för en stund sedan. I morgon mellan 14 och 17 återvänder en förlorad väska till vår residens. Eftersom den innehöll närmast oersättliga ting är min glädje stor. Jag menar – hur mäter man värdet på en klänning som enligt prislappen kostar sex pund men vars motsvarighet här i vårt sköna, men ack så dyra, land skulle gå på tjugofem ege? Ja, jag vet inte och är glad att jag slipper fundera mera på det. I och med väskans återkomst är det härmed officiellt att jag shoppingstrejkar antingen till och med utgången av maj månad eller till och med nästa resa till London. Whatever comes first.

Nina från flygfältet ringde för en stund sedan. I morgon mellan 14 och 17 återvänder en förlorad väska till vår residens. Eftersom den innehöll närmast oersättliga ting är min glädje stor. Jag menar – hur mäter man värdet på en klänning som enligt prislappen kostar sex pund men vars motsvarighet här i vårt sköna, men ack så dyra, land skulle gå på tjugofem ege? Ja, jag vet inte och är glad att jag slipper fundera mera på det. I och med väskans återkomst är det härmed officiellt att jag shoppingstrejkar antingen till och med utgången av maj månad eller till och med nästa resa till London. Whatever comes first.

– Mamma, säger Ingrid spontant och pekar på den vise i rosa när vi förkovrar oss i Bibelns mysterier för verkligt små kids.
– Nja, säger jag. Det är en vis man.
Jag vill ju inte att hon far fram med osanningar. Samtidigt är jag nyfiken och kan inte hålla mig utan pekar på mannen i gult och frågar vem det är.
– Pappa, säger hon.
Förstås. Självklart. Att jag inte såg det.
Mannen i grönt?
– Grodan.
Ja ja.
Trots fem studieveckor vid universitet i bilderboksestetik känner jag att min kunskap inte räcker till.

På den här bilden pekar hon på skönheten i rosa.
– Mamma, säger hon.
Jag håller med. Och blir lite stolt och glad. Speciellt en sådan här dag när jag känner mig som allt annat än en ljuv varelse i en riddarborg.
– Var är pappa då? undrar jag, uppriktigt nyfiken på vem hon ska peka ut som sin fader. Är det kungen själv? Eller någon av de tappra riddarna?
Nej, det är han i lila leggings som står och vaktar dörren. Om jag skulle vara Fredrik skulle jag ta mig en rejäl funderare på den.

I dag kan jag inte annat än prisa det faktum att mycket av min arbetstid är flexibel. Att helt ogenerat få sova ett par timmar på eftermiddagen så här efter en intensiv helg på annan ort gör så gott, så gott. Så här åtta minuter efter att jag kommit till liv igen känns ingenting så gott, så gott (det är nu jag sitter och lovar mig själv att aldrig mera sova så här långa sovpass på dagen). Men någonstans där inne vet jag att sömn gör kvinnan en sådan här dag.

Jag hittade ännu en bild från London. I give you the Tower of London. Fotad ur åkande buss i regn. Ett sant mästerverk.

Det blev bara tre bilder från helgens resa till London. Och i ärlighetens namn är de första två tagna på flygfältet i hemlandet.

Gläds med mig!
Vi sov i princip hela natten! Så det är så här det känns efter 7,5 timmar sammanhållen sömn!? För första gången var jag vid medvetande när jag tittade på Min morgon. Nyss hemkommen efter en fantastiskt skön och rolig och på alla sätt trevlig arbetsdag. Laddar för kvällens roligheter.

Oj, så roligt och vackert och givande och intressant allt blir när man är pigg. Det här tycker jag vi ska satsa på i framtiden också.

– Ingrid själv.
Så låter det lite för ofta hemma hos oss. Jag fattar noll. Jag trodde att sådant beteende hörde till 5-årsåldern. Tidigast trotsåldern. Jag var inte beredd och har efter frenetiskt googlande fått ett nytt favoritord: förtrots.
Jag tror jag skyller nattbeteendet på samma fenomen.

– Ingrid själv.
Så låter det lite för ofta hemma hos oss. Jag fattar noll. Jag trodde att sådant beteende hörde till 5-årsåldern. Tidigast trotsåldern. Jag var inte beredd och har efter frenetiskt googlande fått ett nytt favoritord: förtrots.
Jag tror jag skyller nattbeteendet på samma fenomen.

Egentligen har jag absolut ingenting att blogga om just nu, men jag försöker hålla mig sysselsatt för att inte behöva gå helt in i extreme makeover home edition. Det är ett program som spränger mina gränser.