I dag känner jag mig lite på plus igen. Jag tror det beror på tre människor som går under initialerna J, F och L. Att ha er hos oss med oss är alltid en höjdare.

Muminmamma och Muminpappa myste på köksbordet.

Andra myste i soffan och växte som pusslare.

Medan andra hinkade i sig te ur harmoniska muggar.

Ingrid trivdes. Som vanligt när det händer saker omkring henne. När händer människor omkring henne.

Ett misslyckat experiment med skärpa och sådant. De här två connectade på en helt ny nivå i kväll.

Mitt sällskap för kvällen. Hurra för er!

Kvinnan i mitt liv. Hon har en så märklig min på den här bilden. Det kan hända att jag inte skulle känna igen henne om jag mötte henne med den här minen på Prisma. Det är ju tur att hon går där så sällan utan mig.

Jag tror det finns en viss mängd tårar som måste ut. Och jag tror att den mängden är väldigt olika stor hos olika människor. Min tårmängd är ganska stor. Därför grät jag som en bebis när vi tittade på Desperate Housewifes just. För det och för att jag är trött, trött, trött.

Jag tror det finns en viss mängd tårar som måste ut. Och jag tror att den mängden är väldigt olika stor hos olika människor. Min tårmängd är ganska stor. Därför grät jag som en bebis när vi tittade på Desperate Housewifes just. För det och för att jag är trött, trött, trött.

Ibland är ovisshet bland det roligaste som finns. Jag har inte en enda orolig cell i hela min kropp. Bara förväntan och glädje och tro och hopp.

I dag ska jag lära mig en läxa. Inte åka tåg söderut på söndagseftermiddag utan platsbiljett. Efter att ha bytt plats fyra gånger sitter jag nu på golvet. Som sagt: jag ska lära mig en läxa. Den hårda vägen.

I dag ska jag lära mig en läxa. Inte åka tåg söderut på söndagseftermiddag utan platsbiljett. Efter att ha bytt plats fyra gånger sitter jag nu på golvet. Som sagt: jag ska lära mig en läxa. Den hårda vägen.

Denna dag tillbringas till stor del på tåg. Jag har noterat att de människor som rör sig på lokaltåg vid sju-tiden på söndagsmorgnar sällan är i högform. Jag har också filosofierat kring vart människor är på väg när de åker fjärrtåg flera timmar utan en endaste väska. Ytterligare ett ämne för reflektion; varför finns det alltid så mycket smör på färdigbredda smörgåsar i plast? Och just precis nu tog pausen från arbetet slut.

Denna dag tillbringas till stor del på tåg. Jag har noterat att de människor som rör sig på lokaltåg vid sju-tiden på söndagsmorgnar sällan är i högform. Jag har också filosofierat kring vart människor är på väg när de åker fjärrtåg flera timmar utan en endaste väska. Ytterligare ett ämne för reflektion; varför finns det alltid så mycket smör på färdigbredda smörgåsar i plast? Och just precis nu tog pausen från arbetet slut.

Vi firade kvällen hos goda vänner. Vi åt mumsiga nachos och barnen i sällskapet satt och fläktade frenetiskt med vidöppna munnar. De hävdade att det brann i deras halsar och suktade efter vatten som växter i öknen. Ingrid satt och tuggade på majsbågar (the shit för bebisar) och var inte det minsta eldig. Jag kände en skön och stillsam glädje just där och då. Det är fint med nachos. Och vänner. Och Ingrid. Och promenader hemåt i tonåriga minusgrader. Och att komma hem så tidigt att man har lite kväll kvar också efter festen. Det är fint. Men mediespråk skulle också ha varit roligt. Nu ska jag inte tänka mera på det.

Största orsak till min frånvaro vid medispråk: att jag i går upplevde ett av de stora glädjeämnena med mitt nuvarande jobb. Kom hem vid en liten timme efter en smarrig trerättersmiddag. Jag har varit fräschare än jag är i dag. När jag väl kom hem tvättade jag inte bort sminket från gårkvällens festligheter. Och av något outgrundlig anledning har jag fortfarande inte gjort det. I stället vandrar jag omkring i pyjamasbyxor och fotbollströja och känner mig lika ofräsch som jag egentligen är.

Det är fint med barn. De vill ha närhet också när man är sunkigheten personifierad.