Jag misstänker att mitt senaste inlägg bara var ett svepskäl för att få visa hur söt jag är i flätor och för att få berätta om min digra (nästan imponerande) amatörteaterkarriär. Det gick väl sådär.

Jag har kommit på en positiv sak med det här intensiva vintervädret: att vi alla förenas i det. Vi skuffar varandras bilar ur drivor och vi stiger åt sidan när någon stressad går bakom oss eftersom det bara ryms en människa i bredd på trottoaren.

Efter nio år som sommarteaterskådespelare vet jag att folk förenas av dåligt väder När regnet piskar publiken på knäna och grannen framför prasslar med sin regnrock – då råder gemenskap på ett helt annat sätt än när solen skiner och bara myggor stör.

Bilder från min (hittills) sista sommar på sommarteatern i Pedersöre. Jag avgick med flaggan i topp, men visst kan jag längta tillbaka.

Foto: Carina Viklund-Östman

Jag vill inte prata om natten som gick. Inte ens kommentera den lite kort. I stället kan jag berätta glada saker för att fokusera på det goda i livet.

1. Jag hade avklarat alla arbetsuppgifter för dagen vid lunch halv två.
2. Jag fick soppluncha med min egen man (den allra bästa) och en annans man (inte så tokig han heller)
3. På facebook får man klä ut sig till en kändis man liknar den här veckan. Jag har egentligen aldrig fått höra att jag är lik någon, men folk kommer med generösa förslag som Amanda Bynes, Charlize Theron, Kate Hudson, Kate Winslet och Claudia Schiffer. Jag har snälla vänner. Ska nog aldrig byta.

Att tala om väder är inte rumsrent om man är under sextio, men hörni, nog har vi mycket snö! Jag upplever att snön har trängt undan oss människor i periferin. I dag rymdes jag knappt på trottoaren med pulka och barn. Och under den timme jag tillbringade i matbutiken med stort P blev världen ännu vitare och gatorna ännu trängre. Jag rymdes knappt på vägen med bil. Det finns inte en tvåfilig väg mera i hela vår förort.

Jag undrar om det här är naturens sätt att hämnas på att vi under lång tid har trängt undan den. I så fall vill jag aldrig mera ha något otalt med naturen. I alla fall inte personligen.

Att tala om väder är inte rumsrent om man är under sextio, men hörni, nog har vi mycket snö! Jag upplever att snön har trängt undan oss människor i periferin. I dag rymdes jag knappt på trottoaren med pulka och barn. Och under den timme jag tillbringade i matbutiken med stort P blev världen ännu vitare och gatorna ännu trängre. Jag rymdes knappt på vägen med bil. Det finns inte en tvåfilig väg mera i hela vår förort.

Jag undrar om det här är naturens sätt att hämnas på att vi under lång tid har trängt undan den. I så fall vill jag aldrig mera ha något otalt med naturen. I alla fall inte personligen.

Att jobba hemifrån har sina sidor. Jag har gjort det under de senaste tre timmarna och kan dela ut både plus och minus för aktiviteten.

Plus
– jag får sitta i soffa eller på säng eller var som helst
– jag får ha på mig precis vad som helst
– jag får ta konstruktiva pauser under vilka jag kan göra nästan vad som helst

Minus
– jag får sitta i soffa eller på säng vilket ibland är så passiverande att man bara vill sova
– jag får ha på mig precis vad som helst vilket ofta är ett hån mot allt vad estetik heter
– jag får ta konstruktiva pauser som inte alls nödvändigtvis är konstruktiva och som i värsta fall kan resultera i destruktiva handlingar såsom att jag i dag har ätit två luncher varav ingen var något att hänga i hälsogranen

Efter moget övervägande och kalkylerande anser jag att plussidan vinner med hästlängder.

En av mina allra bästa vänner gjorde sin Min morgon-debut i morse. Jag var stolt som en tupp. Eller som hans mormor.

Morgonens avsnitt finns tillgängligt för alla inom landets gränser.

Jag hann ta exakt två foton i Karis innan kamerans batteri dog ifrån mig. Synd och skam på en helg som kunde ha levererat så trevliga bilder.

Här är världens blåaste ögon. Världens finaste utevägrande flicka. Iklädd svarta leggings från H&M och vit tunika från London.

Jag hann ta exakt två foton i Karis innan kamerans batteri dog ifrån mig. Synd och skam på en helg som kunde ha levererat så trevliga bilder.

Här är världens blåaste ögon. Världens finaste utevägrande flicka. Iklädd svarta leggings från H&M och vit tunika från London.

Ingrid får inte alltid som hon vill. I dag var en sådan dag. Vi tog striden och gick ut. Mot hennes intensiva vilja. Vi kände oss som eskimåer på jakt efter en ny boningsort när vi kämpade oss fram i metervis med snö i en stad som nog inte är gjord för att klara av sådant.

Vi övervägde inte ens att ta cykel. No wonder.

Precis som ägarna till den här bilen knappast övervägde att ta den.

Man kan se ett visst missnöje i dotterns ansikte.

Trots att hon fick vara på pulka.

Det fanns snöhögar lika höga som jag, och ännu högre. Här försöker jag visa det, men allt är ju ändå bara vitt, så det syns nog inte så bra. Ingrid har ramlat ur pulkan, men jag är så fokuserad på min förevisning att jag inte ens märker det.

I slutet av vår utevistelse spontanbesökte vi goda vänner. Därmed fick vi kärlek, mat, umgänge, inspiration och framtidsdrömmar. Eskimå-liv när det är som bäst.