När jag tänker på vem jag delar säng med i natt blir jag alldeles till mig.

Något av det absolut roligaste med mitt sommarjobb är att jag lär mig något nytt varje dag. Jag tror i och för sig att alla lär sig något nytt varje dag, men sällan är det lika konkret och påtagligt som på mitt sommarjobb.

Något av det absolut roligaste med mitt sommarjobb är att jag lär mig något nytt varje dag. Jag tror i och för sig att alla lär sig något nytt varje dag, men sällan är det lika konkret och påtagligt som på mitt sommarjobb.

Så länge jag lägger alla egna önskemål åt sidan fungerar Ingrid som ett alldeles utmärkt shoppingsällskap. Om jag däremot ämnar uträtta stordåd, smådåd eller ens dåd är hon ett ganska värdelöst shoppingsällskap. Sådant verkar gå i vågor.

Så länge jag lägger alla egna önskemål åt sidan fungerar Ingrid som ett alldeles utmärkt shoppingsällskap. Om jag däremot ämnar uträtta stordåd, smådåd eller ens dåd är hon ett ganska värdelöst shoppingsällskap. Sådant verkar gå i vågor.

Ibland, men ganska sällan, funderar jag på hur jag vill bli ihågkommen sedan när jag lämnar den här världen. Jag har en kompis, min bästis i gymnasiet, som ibland brukar fråga mig var jag vill vara om fem år och om jag nu lever ett liv som för mig ditåt.

 

Båda de där frågorna är så stora att det är nästan helt onödigt att ens försöka börja tänka.

 

Men ibland tänker jag ändå. Och just nu vet jag en sak efter att ha spenderat kvällen med två riktigt fina tonårsflickor som jag inte hade tänkt tycka om men som det nog var meningen att jag skulle tycka om. Jag vill att de ska minnas just precis det. Inte den här kvällen i sig, inte något av det vi sa eller tänkte eller kände eller tyckte. Men att jag verkligen ville vara med dem och att jag verkligen tyckte om att vara med dem. Det får de gärna komma ihåg. Om jag någon gång lyckas säga något klokt eller något roligt eller något uppmuntrande åt dem – då är det bonus. Det viktiga är att de kommer ihåg att de var viktiga.

 

Att de är viktiga.

Ibland, men ganska sällan, funderar jag på hur jag vill bli ihågkommen sedan när jag lämnar den här världen. Jag har en kompis, min bästis i gymnasiet, som ibland brukar fråga mig var jag vill vara om fem år och om jag nu lever ett liv som för mig ditåt.

 

Båda de där frågorna är så stora att det är nästan helt onödigt att ens försöka börja tänka.

 

Men ibland tänker jag ändå. Och just nu vet jag en sak efter att ha spenderat kvällen med två riktigt fina tonårsflickor som jag inte hade tänkt tycka om men som det nog var meningen att jag skulle tycka om. Jag vill att de ska minnas just precis det. Inte den här kvällen i sig, inte något av det vi sa eller tänkte eller kände eller tyckte. Men att jag verkligen ville vara med dem och att jag verkligen tyckte om att vara med dem. Det får de gärna komma ihåg. Om jag någon gång lyckas säga något klokt eller något roligt eller något uppmuntrande åt dem – då är det bonus. Det viktiga är att de kommer ihåg att de var viktiga.

 

Att de är viktiga.

Så här fjärde dagen som visdomstandlös kan jag informera om att det enda som smärtar är att jag någon gång i bedövat tillstånd bet mig själv i underläppen. Hårt. Får se hur länge jag ska sota för det.

Så här fjärde dagen som visdomstandlös kan jag informera om att det enda som smärtar är att jag någon gång i bedövat tillstånd bet mig själv i underläppen. Hårt. Får se hur länge jag ska sota för det.

Okej. Nu är det officiellt. Jag får inte mera beklaga mig över att jag inte hinner dricka morgonte. Före jag hoppade på tåget på väg till sommarjobbet tog jag mig nämligen tid att rätta ett språkfel i inlägget nedan.

  

Jag borde skämmas. Och jag skäms.

  

Och saknar mitt te.