Med stirrig blick, nytt förkläde, ny bakmaskin och vacker syster inledde jag baksäsongen hösten 2010.

Vårt kylskåp ser ut så här:

Sommarens höjdpunkt har kommit.

Vårt kylskåp ser ut så här:

Sommarens höjdpunkt har kommit.

På jullovet fick jag en vision när jag och min syster tog våra döttrar till lekparken i närheten av vårt föräldrahem. Det var minus flera tiotals grader och ändå fick jag en vision för sommaren 2010.

 

Jag och min syster skulle spendera lata sommardagar i ovannämnda lekpark tillsammans med ovannämnda döttrar. Vi skulle ha flätat hår och sommarbruna kinder och barnen skulle ha blommiga sommarklänningar och solblekta kalufser. I en estetiskt tilltalande korg skulle vi ha hemlagad saft (jag har en syster som kan sådant) och skönlitteratur med oss.

 

Jag och min syster skulle ligga i gräset och läsa Jansson, Oates och Tikkanen eller lyrik medan barnen skulle leka självständigt och frimodigt utan att ens närma sig våghalsighet eller dumdristighet. Ibland skulle barnen komma springande till oss med öppna armar och säga saker som:

– Vi älskar er så mycket, våra fina, fina mammor, men nu måste vi få leka!  (Alla som har eller har haft eller ens har sett barn under tre år vet att meningen ovan är föga sannolik att trilla ur sådana barns munnar men i visionsstadiet behöver man inte vara begränsad.)

 

Det var visionen. Jag skulle ha en lärarsommar. Ingrid skulle ha en lärarbarnssommar. Vi skulle äta frukost utomhus. Vi skulle leva enligt väder och vind. Vi skulle vila och hinna med. Vi skulle plocka bär.

 

Det börjar bli dags att utvärdera sommaren som gick. Nu har ni visionen. Snart ger jag facit.

Under onsdag, torsdag och fredag denna vecka har jag andats Gossip girl. Nu ska jag blåsa ut det här.

Personer i serien som konstant irriterar mig:

1. Blair (och det blir inte bättre av att hennes hår alltid är oklanderligt)
2. Chuck (även om jag tycker synd om honom)
3. Jenny (väldigt mycket)
4. Blairs gäng (kanske allra mest)
5. Aaron (okej – faktiskt mest)
6. Gossip girl själv (till och med jag uttrycker mig mindre dramatiskt och mera 2000-taligt)
7. Lily (bete dig som en vuxen)
8. Rufus (kunde också mogna till sig lite men är en bra far)
9. Serena (för att hon alltid tror det värsta och aldrig hanterar situationer taktiskt)

Man kan ju undra varför jag ens tittar. Men jag kan nämna några tungt vägande orsaker.

1. Att dela det med syster E är stort
2. Nate (så söt)
3. Dan (litterär och sunt självdistanserad)
4. En påminnelse om hur skönt det är att vara vuxen
5. En påminnelse om hur skönt det är att vara vanlig

XXO

För sista gången den här sommaren åker jag på weekend till Österbotten. Snart är det dags för det vanliga livet.

För sista gången den här sommaren åker jag på weekend till Österbotten. Snart är det dags för det vanliga livet.

Vad gör Amanda när hon inte bloggar? Tittar (nästan) helt ogenerat på gossip girl, talar djupt och ytligt med en vacker och klok syster samt firar sommarlovets allra sista dag.

Jag tror att vår dotter lever i en trotsperiod. Det har jag å andra sidan trott i ett halvt år (man vill ju alltid ha en förklaring till strul) men nu tror jag det med en ny intensitet. När hon är som mest arg ligger hon raklång med ansiktet mot golvet och ropar. Och så efter en stund vrålar hon att hon vill vara ensam och går bestämt till sitt rum (vilket känns väldigt tonårsaktigt på ett oroväckande sätt).  

  

Efter en mycket kort stund i ensamhet brukar hon ropa att hon vill kramas. Och sedan  kommer hon springande med öppna armar och kramar mig hårdare än någonsin. Ibland säger hon förlåt. Ibland säger hon bara ”min lilla mamma” med stor kärlek i rösten.

  

Och i den stunden känns trotsanfall och raseriutbrott som ganska små problem.

  

Men när hon och jag är ensamma  i  butiken och vi har korgen full med varor som ska betlas och packas känns de nästan (med stark betoning på nästan) som u-landsproblem.

  

När jag tänker på vem jag delar säng med i natt blir jag alldeles till mig.