Jag ger er härmed första bilden från nya hemmet. Om jag ligger i min säng och riktar blicken till vänster och dörren till vår walk-in-closet är öppen möter jag denna vy.

Om man bortser från yllesockorna på bilden kunde man nästan tro att jag lever glamouröst.

För tillfället känns både lyxen och lyckan främmande. Jag är irriterad och stressad och småsur och Ingrid är samtidigt övertrött och tålamodsprövande och helsur. Kombinationen kunde vara bättre.

Välkommen till min värld och verklighet. Bergen och dalarna avlöser varandra i omänskligt tempo när man är humörsmänniska. Jag blir så arg på mig själv när jag blir så här.

Att kunna möta sina bästa vänner halv tolv en onsdag och göra plånboken osäker på ikea är lyx. Att få ha bästa vänner som är kloka, roliga, godhjärtade och intressanta är också lyx. Att få träffa sina bästa vänner nästan varje dag är också… Ja, ni fattar. Ibland är det så bra att vara jag att jag blir alldeles till mig.

Klockan 16.40 rullade en vit lastbil in på gården till vårt före detta hem. Kort därefter rullade starka och bärvilliga vänner in i vårt före detta hem och arbetet började. Det kändes nästan övermäktigt till en början, så där som det alltid gör. Klockan 18.37 bars sista lådan upp till tredje våningen utan hiss. Det kändes helt otroligt att flytten hade gått så smärtfritt, så där som det alltid gör. Våra saker och vi själva har landat!

 

Tack vare vännen med lastbilen, tre andra unga tappra män och tolv femtonåriga flickor blev den här flytten vårt livs mest harmoniska. Det kan vara mycket sagt för unga människor, men eftersom det här är mitt och Fredriks sjätte gemensamma hem så tar jag mig rätten att hävda att vi har åtminstone något slags perspektiv.

 

Känslan just nu är helt obetalbar. Total lycka. Total. Ingrid har somnat lyckligt och gott i sitt nya fina barnrum som några av flickorna inredde. Fredrik har duschat. Jag har bloggat. Och jag råkar veta att de där två stora godispåsarna som vi köpte som snabba blodsockerhöjare åt våra flytthjälpare aldrig kom dem till godo.

 

Total lycka.

Jag kan inte bestämma mig för om det känns som om vi har jättemycket eller jättelite saker när nästan allt är i bil. Jättenågot i alla fall.

Flyttdagen till ära hade jag min bästa höstklänning på jobbet. Väl hemma gällde strikt arbetsklädsel med mjukisbyxor och huppari.

Flyttdagen till ära hade jag min bästa höstklänning på jobbet. Väl hemma gällde strikt arbetsklädsel med mjukisbyxor och huppari.

Egentligen avskyr jag att flytta så innerligt att jag kan tänka mig att bo kvar i sunkiga lägenheter i åratal för att slippa det. Det är så äckligt. Varifrån kommer alla saker? Vad är alla saker? Allt som inte är kökssaker, böcker och kläder känns som obehagligt lösöre. Usch.

I dag är det dags och jag är vid oförskämt gott mod. Kanske jag har förlorat all respekt för dylika projekt. Eller så är det bara det att flytt i egen takt en kort bit bort inte är så ruskigt. Jag undrar om vi någonsin igen kommer att ha en så här harmonisk flytt.

Jag tycker om att ännu som 27-åring lära mig nya saker om mig själv nästan dagligen. I dag har jag lärt mig det här:

 

– de sömnsvårigheter som brukar infinna sig inför en resa infinner sig också inför en flytt

– mitt lokalsinne är tydligen ännu sämre än jag redan under många år befarat

– lagomstora portioner när det gäller pannkaka är helt ointressanta för en människa med min aptit

– jag fördömer ineffektivitet och omständighet onödigt hårt ibland. Det är ju ingen dödssynd. Väl? Eller?

 

 

Trots att jag tycker   om att lära mig nya saker om mig själv nästan dagligen hoppas jag att jag slipper flera upptäckter i dag.

Böcker känns nästan alltid som en bra ide’. Just ikväll har jag ändå stundvis undrat. Våra böcker finns just nu i tjugo lådor. Och tjugo lådor utgör en löjligt hög procent av vårt totala antal lådor. Och Ingrids böcker är ännu i hylla.