Hälsa borde vara garanterat småbarnsföräldrar. Att vara krasslig är ju alltid en plåga, men att vara hälsomässigt på minus samtidigt som en levnadsglad tvååring drar en i armarna och hänger en i kjolarna är verkligen inte nådigt. Till och med små åkommor blir övermäktiga då. Någon gång i dag har jag sagt åt min man att jag är så matt att jag inte längre kommer ihåg vad jag ser fram emot i livet. Det var kanske en aning dramatiskt och överdrivet, men det kändes verkligt då just.

Vi har skruvat ihop nattduksbord under eftermiddagen. Bord nummer ett tog femtio minuter, tvåan gick på ödmjuka tjugotvå. Vi växte som hantverkare. Och vi har tydligen vuxit i harmoni också eftersom ingen av oss blev sur ens i något skede. I vanliga fall brukar någon av oss alltid bryta ihop under pressen som möbelarbete innebär.

Jag hoppas att Ingrid fortfarande känner av tidsomställningen efter helgens utsvävningar. Hur ska jag annars klara av det faktum att insomnandet pågick två och en halv timme ikväll? Tiden e.a.b.h.s (efter att barnet har somnat) är guld för en småbarnsförälder. Den måste infalla före kvart före elva. Den bara måste.

Jag hoppas att Ingrid fortfarande känner av tidsomställningen efter helgens utsvävningar. Hur ska jag annars klara av det faktum att insomnandet pågick två och en halv timme ikväll? Tiden e.a.b.h.s (efter att barnet har somnat) är guld för en småbarnsförälder. Den måste infalla före kvart före elva. Den bara måste.

Jag har en nyupptäckt skyldighet här i livet – skyldigheten att se till att jag själv har det bra. På något dunkelt teoretiskt plan har jag vetat det här i många år, men jag har oftast trott att det är någon slags ursäkt för att få kalasa lite i livet, skapa fester av vardagar och njuta av vardagslyx.

 

I just den här stunden inser jag att mitt eget välbefinnande inte är frivilligt. Det är en skyldighet. I just den här stunden har jag det bara halvbra och då är jag en ganska halvdålig människa. Jag fräser åt Ingrid för att hon inte somnar. Jag fräser åt Fredrik för att han inte springer till hennes rum varje gång hon ropar utan bara varannan. Jag är riktigt halvdålig och jag tycker riktigt illa om mig själv i det tillståndet.

 

Jag har lite sömnskuld efter helgens resa. Jag har en lång och seg arbetsdag bakom mig. Att både flytta och resa och jobba ikapp på en vecka var kanske ett dåligt val. Nästa gång ska jag komma ihåg att se till att jag har det bra så att jag kan vara mera lik den människa jag vill vara.

Min bloggfrånvaro har en betydligt trevligare förklaring än avsaknad av internet i nytt hus (eller bloggspunk). I torsdags åkte vi till London i egenskap av ledare för härliga Kaul-människor. Vi bodde på källargolvet i en underbar församling och besökte några andra kyrkor också för att vidga våra vyer.

 

Vi har en helt sjukt fin förlängd helg bakom oss. Jag tror att livet är ännu större och ännu mera märkvärdigt än jag har trott förr. Jag tror ännu mera än förr att Gud är många gånger mera intresserad av mig än jag av honom. Jag tror att alla pusselbitar behövs. Jag tror att en helg med tio deltagare, sju ledare och en Ingrid är bland det roligaste och vettigaste man kan göra. Helt klart.

Min bloggfrånvaro har en betydligt trevligare förklaring än avsaknad av internet i nytt hus (eller bloggspunk). I torsdags åkte vi till London i egenskap av ledare för härliga Kaul-människor. Vi bodde på källargolvet i en underbar församling och besökte några andra kyrkor också för att vidga våra vyer.

 

Vi har en helt sjukt fin förlängd helg bakom oss. Jag tror att livet är ännu större och ännu mera märkvärdigt än jag har trott förr. Jag tror ännu mera än förr att Gud är många gånger mera intresserad av mig än jag av honom. Jag tror att alla pusselbitar behövs. Jag tror att en helg med tio deltagare, sju ledare och en Ingrid är bland det roligaste och vettigaste man kan göra. Helt klart.

Min blogg har spunk. Men om det här når någons ögon kanske problemet håller på att lösa sig.

Jag ger er härmed första bilden från nya hemmet. Om jag ligger i min säng och riktar blicken till vänster och dörren till vår walk-in-closet är öppen möter jag denna vy.

Om man bortser från yllesockorna på bilden kunde man nästan tro att jag lever glamouröst.