En av våra idolgäster ikväll:
– Andreas Carlson är konstig. Han har så vita tänder.
Jomen visst. Jag håller med i sak, men inte på grund av tänderna, åtminstone inte direkt. Däremot anser jag att han tar sig själv på lite för stort allvar.
En av våra idolgäster ikväll:
– Andreas Carlson är konstig. Han har så vita tänder.
Jomen visst. Jag håller med i sak, men inte på grund av tänderna, åtminstone inte direkt. Däremot anser jag att han tar sig själv på lite för stort allvar.
Jag är den gråtande typen. Ofta, gärna och ogenerat fäller jag tårar. Ja, jag grät när Victoria fick sin Daniel. Ja, jag grät när Mufasa dog. Ja, jag grät när Linn fick det tyngsta bloggpriset. Ja, jag grät när… Ja, jag är en sådan.
Men ibland skäms jag över mina tårar. De jag fällde klockan 13.20 hör till de skamsna. Jag ska förklara.
Är du också en gråtare? Skäms du över det?
Jag är den gråtande typen. Ofta, gärna och ogenerat fäller jag tårar. Ja, jag grät när Victoria fick sin Daniel. Ja, jag grät när Mufasa dog. Ja, jag grät när Linn fick det tyngsta bloggpriset. Ja, jag grät när… Ja, jag är en sådan.
Men ibland skäms jag över mina tårar. De jag fällde klockan 13.20 hör till de skamsna. Jag ska förklara.
Är du också en gråtare? Skäms du över det?
Människor är sällan så vackra som när det går upp ett ljus. Det finns något så skönt över ett ansikte som förmedlar ny upptäckt eller ett nytt sätt att se på omvärlden och allt det där andra.
Människor är sällan så vackra som när det går upp ett ljus. Det finns något så skönt över ett ansikte som förmedlar ny upptäckt eller ett nytt sätt att se på omvärlden och allt det där andra.
Jag tycker om How I met your mother. Men det håller oss vakna under timmar då vi kunde få värdefull sömn. Vi har inte somnat före ett på flera dagar. Men jag älskar Ted och tror det är värt det.
Det händer saker på bildfronten.
1. För en vecka sedan kom jag plötsligt ihåg att jag har en sytemkamera. Min iphone har lockat fram en pinsam lathet i mig som gör att jag inte halat fram min nikon på ett helt halvt år. År verkligen inte stolt. Samtidigt inser jag att jag inte har en aning om var min kamera finns. Vilket är bara dåligt.
2. För typ fem dagar sedan hittar Fredrik min kamera. Jag hyllar honom.
3. För typ tre dagar sedan hittar Fredrik laddaren till min kamera. Jag fortsätter hylla.
4. I dag hittar jag en kabel som kan överföra bilder från kamera till dator.
5. Ja. Här kommer lite av resultatet av de fyra ovannämnda punkterna. Jag kan ta bilder igen.
6. Jag inser att jag har mycket att påminna mig om. Och mycket att lära. Hoppas ni snart får se bilder som förtjänar era blickar.
7.00 Jag vaknade av mig själv. Fruktansvärt trött efter en del spring på natten. Men fruktansvärt glad över att vakna av mig själv. Det känns lite mindre jobbigt då.
7.01 Jag konsumerar media och bloggar via min iphone. Det har tydligen kommit till det att jag gör sådant före jag stiger upp.
7.20 Jag stiger upp. Åter morgonyoghurt. Läser pappersdagstidning. Klär på mig. Borstar tänderna.
7.40 Jag går till jobbet.
8.00 Jag anländer till jobbet, startar datorn, hälsar på kolleger.
8.15 Arbetspass 1 inleds.
9.45 Jag har ett kort möte med en kollega.
10.15 Arbetspass 2 inleds.
11.45 Jag lunchar med och hos min bästa vän. Hon förser mig med lax och sallad och kärlek.
13.15 Jag återvänder till jobbet. Jag samtalar med kolleger och förbereder kommande dagar.
14.30 Arbetspass 3 inleds.
16.00 Jag tar tåget till centrum.
16.15 Jag träffar en god, saknad vän och äter middag med henne.
18.03 Jag vinkar av min vän när hon stiger på tåget.
18.10 Jag handlar förnödenheter.
18.20 Jag tar bussen hem.
18.40 Jag kommer hem.
18.30 Vi har ett möte med vår teamledare i församlingen hemma hos oss.
20.02 Teamledaren går hem.
20.00 Å tta unga kvinnor kommer hem tills oss för kvinnlig kväll. Vi ser love actually, lackar naglar och äter goda saker.
21.30 Jag lägger Ingrid.
22.55 Fredrik kommer hem igen.
23.15 Kvinnorna går hem till sig.
23.20 Ingrid somnar.
23.25 Jag säger åt Fredrik att jag behöver blogga för att avklara dagens blogguppdrag.
23.27 Jag börjar blogga.
För drygt fyra år sedan började jag studera journalistik. Med åtta andra. Vi kände varandra dåligt eller inte alls när det begav sig, men under mediaår ett i Vasa händer det saker. Det kan alla som gått året intyga.
Och naturligtvis var vi ett ännu mera händelserikt år.
Bland de andra åtta fanns en kvinna som inte alls är lik mig men som jag föll för under det där året. Och som jag fortsatt falla för sedan dess. Jag tror vi möts i en äkthet och i ett intresse för att prata om det som spelar roll. Vi vet inte alltid vad den andra gör eller hur det går med renoveringen men vi vet vad den andra tänker på, gläder sig över och kämpar med. Hur sällan eller ofta vi än ses.
Nästan för lycklig 