Nästan helt utan att skämmas har jag gått till jobbet med gårkvällens smink.

När jag gick i gymnasiet sa en av mina kompisar så här om flickan han var kär i:

– Jag tycker så mycket om henne att jag egentligen inte ens vill ha henne. Jag tycker att hon är alldeles för bra för mig, egentligen.

I dag är han gift med henne.

 

Enligt min definition av kärlek ligger det något i det han säger. För mig är kärlek i första hand något man ger än något man får. Och det är alltid något man gör snarare än något man känner. När jag en gång lovade att älska Fredrik så lovade jag inte att vara förälskad i honom varje dag (även om det ska erkännas att jag nog varit det hittills i alla fall) men att älska honom.

 

För mig är kärlek ett val även om det låter krasst och ganska oromantiskt. Jag kan välja att älska. För mig är kärlek att välja en och välja bort alla andra och inte känna ens minsta ångest över det, ingen rädsla för att man kanske väljer bort någon ännu bättre än den man väljer.

 

För mig handlar kärlek om att vilja en annan människas allra bäst. Jag vill alltid att Fredrik ska lyckas. Jag vill att han ska få bli sitt allra bästa jag och jag vet att han känner likadant för mig. Att vi stöder varandra, hejar på varandra och ibland stiger åt sidan själva för att låta den andra komma fram – för mig är det att vi älskar varandra.

 

Mest av allt handlar kärlek för mig om att bli och vara den allra bästa för Fredrik. Och jag tror att jag gör det ganska bra även om jag tycker att han är alldeles för bra för mig, egentligen.

 

Det finns ju annan kärlek också. Jag fick en gång en fråga.

– Känner du aldrig att du bara vill täppa för Ingrids mun när hon skriker på nätterna?

Och jag svarade helt ärligt.

– Nej. Aldrig.

– Men att du vill lägga ut henne på trappan då?

– Aldrig.

– Oj. Du måste verkligen älska henne.

Och visst. Det är väl också kärlek. Förstås kan jag bli arg på henne. Oj, vad jag kan bli arg. Men jag har aldrig ens tänkt tanken. Aldrig. Och jag vill hennes allra bästa. Och jag kan börja gråta nästan när som helst om jag tänker för länge på möjligheten att förlora henne. Och jag tycker egentligen att hon också är alldeles för bra för mig, egentligen.

När jag gick i gymnasiet sa en av mina kompisar så här om flickan han var kär i:

– Jag tycker så mycket om henne att jag egentligen inte ens vill ha henne. Jag tycker att hon är alldeles för bra för mig, egentligen.

I dag är han gift med henne.

 

Enligt min definition av kärlek ligger det något i det han säger. För mig är kärlek i första hand något man ger än något man får. Och det är alltid något man gör snarare än något man känner. När jag en gång lovade att älska Fredrik så lovade jag inte att vara förälskad i honom varje dag (även om det ska erkännas att jag nog varit det hittills i alla fall) men att älska honom.

 

För mig är kärlek ett val även om det låter krasst och ganska oromantiskt. Jag kan välja att älska. För mig är kärlek att välja en och välja bort alla andra och inte känna ens minsta ångest över det, ingen rädsla för att man kanske väljer bort någon ännu bättre än den man väljer.

 

För mig handlar kärlek om att vilja en annan människas allra bäst. Jag vill alltid att Fredrik ska lyckas. Jag vill att han ska få bli sitt allra bästa jag och jag vet att han känner likadant för mig. Att vi stöder varandra, hejar på varandra och ibland stiger åt sidan själva för att låta den andra komma fram – för mig är det att vi älskar varandra.

 

Mest av allt handlar kärlek för mig om att bli och vara den allra bästa för Fredrik. Och jag tror att jag gör det ganska bra även om jag tycker att han är alldeles för bra för mig, egentligen.

 

Det finns ju annan kärlek också. Jag fick en gång en fråga.

– Känner du aldrig att du bara vill täppa för Ingrids mun när hon skriker på nätterna?

Och jag svarade helt ärligt.

– Nej. Aldrig.

– Men att du vill lägga ut henne på trappan då?

– Aldrig.

– Oj. Du måste verkligen älska henne.

Och visst. Det är väl också kärlek. Förstås kan jag bli arg på henne. Oj, vad jag kan bli arg. Men jag har aldrig ens tänkt tanken. Aldrig. Och jag vill hennes allra bästa. Och jag kan börja gråta nästan när som helst om jag tänker för länge på möjligheten att förlora henne. Och jag tycker egentligen att hon också är alldeles för bra för mig, egentligen.

ńven om jag inte fick något pris så fick jag mycket annat på galan. Jag fick äntligen träffa vackra Malena i verkligheten. Jag fick krama om finaste Linn och snyggaste Peppe. Jag fick träffa smarta Hannah. Jag fick en ofantligt fin kommentar av generösa Karin. Jag fick mitt livs första goodiebag som verkligen går under det namnet.

 

Dessutom fick jag höra att jag var fin ikväll av Janne och Kaj. Jag undrar om inte det smäller högst ändå? Det ser sorgligt ut så där i skrift, men som gift kvinna badar jag inte precis i sådant.

Jag har varit på bloggala. Det var en upplevelse. Som den prästfru jag är känner jag mig mera hemma på andakter på pensionärshem med lugna, gamla, långsamma människor än på galor med vackra, unga, trendiga människor. Men det är bra att se andra verkligheter ibland.

Nej, jag fick inget pris. Men kliche’n om att det är en ära to be even nominated har aldrig känts så sann. Jag kan inte påstå att jag sörjer.

Om ni vill veta hur en person ser ut efter att inte ha besökt frisörsalong på 3,5 månader, inte sovit många timmar i sträck och inte hunnit investera i en ny klänning ska ni titta extranoga på mig på galan ikväll. Tack och lov att småbarnsmammor bloggar så flitigt i vårt land, jag lär ju inte vara ensam om halvtaskiga förutsättningar.

Jag föraktar mig själv just nu. Att skriva ett sådant här inlägg är verkligen en billig försvarsmekanism.

När jag såg debattsidorna på dagens HBL hann jag tro att min dotter gett sig in i diskussion.

Med tanke på hennes starka reaktioner sist hon åkte tåg.

(Jag vill bara förtydliga att det här inlägget utgör en del av en serie inlägg om slumpmässiga teman. Jag vill verkligen inte att någon ska tro att jag i vanliga fall skulle skriva om det här.)

 

Till morgonmål åt jag en skål vaniljyoghurt. Sedan lämnade jag det nyöppnade yoghurtpaketet framme och hittade det på diskbänken när jag kom hem nio timmar senare.

 

Till lunch åt jag skolans kycklingsoppa som antagligen är det godaste skolan har att erbjuda. Till efterrätt åt jag korngröt med kanel och socker och låtsades att det var risgrynsgröt. Vilket gick ganska bra.

 

Till middag åt jag fyra köpisköttbullar och ett okänt antal makaroner. Till efterrätt åt jag ännu en portion okänt antal makaroner men den här gången med svartpeppar och riven ost.

 

Till kvällsmat åt jag uppskattningsvis sju pepparkakor och drack glögg när några av ”mina” tonårsflickor var här.

 

Hur intressant var det där på en skala från 7-22?

(Jag vill bara förtydliga att det här inlägget utgör en del av en serie inlägg om slumpmässiga teman. Jag vill verkligen inte att någon ska tro att jag i vanliga fall skulle skriva om det här.)

 

Till morgonmål åt jag en skål vaniljyoghurt. Sedan lämnade jag det nyöppnade yoghurtpaketet framme och hittade det på diskbänken när jag kom hem nio timmar senare.

 

Till lunch åt jag skolans kycklingsoppa som antagligen är det godaste skolan har att erbjuda. Till efterrätt åt jag korngröt med kanel och socker och låtsades att det var risgrynsgröt. Vilket gick ganska bra.

 

Till middag åt jag fyra köpisköttbullar och ett okänt antal makaroner. Till efterrätt åt jag ännu en portion okänt antal makaroner men den här gången med svartpeppar och riven ost.

 

Till kvällsmat åt jag uppskattningsvis sju pepparkakor och drack glögg när några av ”mina” tonårsflickor var här.

 

Hur intressant var det där på en skala från 7-22?

Hon i långisarna.