Jag är en bloggare som står för det faktum att de djupaste dalarna och de högsta höjderna är sådant jag håller för mig själv. De största ögonblicken i mitt liv faller alla under någon av dessa. Jag ger ett potpurri av ögonblick ur mitt liv. Vad är det första ögonblick jag kommer ihåg från varje enskilt år i mitt liv hittills?

 

1983 Jag föds.

1984 Jag blir storasyster.

1985 Jag lever tvåårs liv.

1986 Jag lever treårsliv.

1987 Jag blir storasyster igen och får samtidigt mitt livs första minne.

1988 Jag börjar dagis och blir en gång utesluten ur en lek som alla andra flickor får vara med i.

1989 Jag får aldrig vara Lucia på dagis, det finns tre olika dagis-lucior i mitt fotoalbum.

1990 Jag missar min allra första skoldag för att jag har vattkoppor.

1991 Jag går ut ettan och det står ”Klassens författare” på mitt betyg.

1992 Jag minns egentligen ingenting. Inte ens vad jag har på mig på skolfotograferingen.

1993 Jag fyller tio år och firar med övernattningskalas på villan.

1994 Jag medverkar i Wasa teaters uppsättning av The Sound of Music.

1995 Jag missar min chans att springa på stafettkarnevalen. Igen.

1996 Jag och min familj flyttar hundra kilometer norrut och jag blir tonåring och högstadieelev.

1997 Jag blir kär.

1998 Jag blir populär. Och konfirmerad. Och storasyster för tredje gången.

1999 Jag börjar gymnasiet.

2000 Jag börjar inse ungefär vilken slags människa jag vill bli när jag blir stor.

2001 Jag hittar ännu mera av mig själv och börjar till och med tycka om en del av det jag ser.

2002 Jag träffar Fredrik, blir kär i Fredrik och tillsammans med Fredrik.

2003 Jag börjar studera och vet precis vad jag ska bli.

2004 Jag gifter mig.

2005 Jag lever tjugotvåårsliv.

2006 Jag byter studieinriktning.

2007 Jag blir gravid.

2008 Jag blir mamma.

2009 Jag byter tillbaka till min ursprungliga studieinriktning.

2010 Jag tror det här kanske är det mest häpnadsväckande året hittills där ögonblick avlöst varandra i ett tempo som gör det svårt att välja det där ena eller det där andra eller det där tjugotredje.

Jag är en bloggare som står för det faktum att de djupaste dalarna och de högsta höjderna är sådant jag håller för mig själv. De största ögonblicken i mitt liv faller alla under någon av dessa. Jag ger ett potpurri av ögonblick ur mitt liv. Vad är det första ögonblick jag kommer ihåg från varje enskilt år i mitt liv hittills?

 

1983 Jag föds.

1984 Jag blir storasyster.

1985 Jag lever tvåårs liv.

1986 Jag lever treårsliv.

1987 Jag blir storasyster igen och får samtidigt mitt livs första minne.

1988 Jag börjar dagis och blir en gång utesluten ur en lek som alla andra flickor får vara med i.

1989 Jag får aldrig vara Lucia på dagis, det finns tre olika dagis-lucior i mitt fotoalbum.

1990 Jag missar min allra första skoldag för att jag har vattkoppor.

1991 Jag går ut ettan och det står ”Klassens författare” på mitt betyg.

1992 Jag minns egentligen ingenting. Inte ens vad jag har på mig på skolfotograferingen.

1993 Jag fyller tio år och firar med övernattningskalas på villan.

1994 Jag medverkar i Wasa teaters uppsättning av The Sound of Music.

1995 Jag missar min chans att springa på stafettkarnevalen. Igen.

1996 Jag och min familj flyttar hundra kilometer norrut och jag blir tonåring och högstadieelev.

1997 Jag blir kär.

1998 Jag blir populär. Och konfirmerad. Och storasyster för tredje gången.

1999 Jag börjar gymnasiet.

2000 Jag börjar inse ungefär vilken slags människa jag vill bli när jag blir stor.

2001 Jag hittar ännu mera av mig själv och börjar till och med tycka om en del av det jag ser.

2002 Jag träffar Fredrik, blir kär i Fredrik och tillsammans med Fredrik.

2003 Jag börjar studera och vet precis vad jag ska bli.

2004 Jag gifter mig.

2005 Jag lever tjugotvåårsliv.

2006 Jag byter studieinriktning.

2007 Jag blir gravid.

2008 Jag blir mamma.

2009 Jag byter tillbaka till min ursprungliga studieinriktning.

2010 Jag tror det här kanske är det mest häpnadsväckande året hittills där ögonblick avlöst varandra i ett tempo som gör det svårt att välja det där ena eller det där andra eller det där tjugotredje.

I dag hämnas jag för att årets lilla jul var så möglig. Redan före andra människor hade stigit upp började jag arbeta med vår gran.

 

 

Jag är österbottnisk nog för att inse att det finns en konflikt i att vår gran är gjord av plast men lite för icke-österbottnisk för att anse det vara ett oöverkomligt problem.

 

 

Jag fick anstränga varenda cell i mig som är ens lite lagd åt det praktiska hållet för att på bukt på grenarna. Det blev ändå fel. Men tack vare mitt fel märkte jag att det gick att göra en liten gran av vår egentligen stora gran och det är ju nog mera lämpligt så här i början av julemånaden.

 

 

Och sedan kom det här. Varför kommer alltid det här? I något skede föreslog Fredrik att vi i år ska göra allt i vår makt för att det här inte ska komma nästa år. Men det är ju faktiskt också en tradition, och jag vet inte om det är en tradition som jag vill offra på vettets altare.

 

Ni får gärna berömma min fantasifyllda, inspirerande outfit. Ja, det är pyjamasbyxor. Och Fredriks tröja.

Hur sunt och smart det är att åka till ikea en lördag strax före jul i lunchtid vet jag inte. Men roligt är det om gruppen är bra!

Ingrid sov längre och bättre än på länge. Det rekordet visste var det satt. Sällan har jag behövt åtta timmar sammanhängande sömn som nu när jag fick det. En dag som börjar med att jag är pigg och dagen ljus måste bli en ovanligt bra dag.

En annan av våra idolgäster ikväll:
– Jag tycker alla män i det här rummet ser bättre ut än Olle.

Jag tror den kommentaren säger mera om gästen än om männen eller Olle.

Jag har fått mycket fint, mycket som förtjänar min tacksamhet varje dag. Till allt det där fina i mitt liv hör inte kompisar som hängt med genom alla år. Jag har faktiskt inte en enda vän som jag känt sedan jag var barn. Men jag har många goda vänner som har hängt med genom några få år, och de känns inte sämre på något sätt. Och dem känner jag mig uppriktigt tacksam för varje dag.

 

I dag har jag tre bästa vänner (om man inte räknar med Fredrik). När jag säger ”en av mina allra bästa vänner” så menar jag en av dessa tre.

 

Den första lärde jag känna när jag var sjutton och det var ömsesidig vänskap vid första ögonkastet. Hon är och var redan då bara hälften så stor som jag och ryms i min handväska. När vi träffades hade jag bara pojkkompisar och hon bara flickkompisar. Hon fascinerades av hur naturligt jag umgicks med pojkar, jag fascinerades av hur djupa relationer hon hade med sina vänner. Hon motionerade flitigt och jag hade inte svettats på flera månader. Hon var ljuv och vän och jag tog lite för mycket plats. Också i dag är vi på många sätt väldigt olika. Hon har ett sjukt vackert hem, hon tar hand om sina blommor, hon njuter av sådant som jag finner tråkigt. Jag tycker om henne, jag beundrar henne. Vi kan prata om det mesta och trots att vi är så olika  förenas vi i så mycket. Hon bor för långt borta, eller så är det jag som gör det. Varje gång jag tänker på henne saknar jag så det gör lite ont, och samtidigt är jag så glad över att hon hör till mig. Jag älskar henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Den andra lärde jag känna lite stegvis. Hon kom in i mitt liv via det faktum att min man och hennes man är kompisar. Hon sjöng på vår vigsel, men det är egentligen lite konstigt eftersom jag knappt kände henne då. Vi bodde aldrig på samma ställe och sågs sporadiskt under våra första år som bekanta. Men. När hon sedan bodde allra längst bort från mig åkte vi och hälsade på dem. Och efter fyra korta dagar var vi och våra liv sammanlänkade på ett alldeles unikt sätt. Och från och med de där fyra korta dagarna har vi vuxit ihop allt mera. Också hon är olik mig på många sätt. Hon är en arbetsmyra medan jag är lat. Hon är bisarrt välorganiserad medan jag är råddigare än någon mår bra av. Hon sjunger som en ängel medan jag bara sjunger gärna. Hon sparar medan jag slösar. Men också vi förenas i så mycket. Framför allt känns det som om vi inte bara råkat hitta varandra, det känns som om vi förts ihop. Och det är så spännande. Jag älskar henne. Jag skrattar och gråter med henne. Jag bär henne och jag blir buren av henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Den tredje är den nyaste i mitt liv. Men den minst nya på jorden (det var en känga åt henne för hennes åldersnojor). Jag hörde talas om henne när jag var ny i stan och läste hennes blogg. Jag satt i timma och läste några av de vackraste, klokaste och mest välskrivna texter jag någonsin läst. Jag berördes så djupt. Och jag hoppades – men vågade inte riktigt tro- att vi skulle hitta varandra, för jag såg så mycket som stämde så bra. Vi hade vår första middagsdejt för ett drygt år sedan. Det har blivit många sådana dejter sedan dess. Av mina bästa vänner är hon den som förstår mig mest. Hon läser ungefär samma böcker som jag. Hon tycker också om att gå på teater. Hon följer med samma bloggar. Hon blir också irriterad på människor som gnäller och tycker synd om sig själva. Hon är också ett livsnjutande lustbarn någonstans där inne. Hon är vacker, hon är sann, hon är klok, hon är stark, hon har en blick som ser och ger liv. Jag ser upp till henne, jag vill lära mig av henne. Jag älskar henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Dessa tre känner jag mig uppriktigt tacksam för varje dag.

Jag har fått mycket fint, mycket som förtjänar min tacksamhet varje dag. Till allt det där fina i mitt liv hör inte kompisar som hängt med genom alla år. Jag har faktiskt inte en enda vän som jag känt sedan jag var barn. Men jag har många goda vänner som har hängt med genom några få år, och de känns inte sämre på något sätt. Och dem känner jag mig uppriktigt tacksam för varje dag.

 

I dag har jag tre bästa vänner (om man inte räknar med Fredrik). När jag säger ”en av mina allra bästa vänner” så menar jag en av dessa tre.

 

Den första lärde jag känna när jag var sjutton och det var ömsesidig vänskap vid första ögonkastet. Hon är och var redan då bara hälften så stor som jag och ryms i min handväska. När vi träffades hade jag bara pojkkompisar och hon bara flickkompisar. Hon fascinerades av hur naturligt jag umgicks med pojkar, jag fascinerades av hur djupa relationer hon hade med sina vänner. Hon motionerade flitigt och jag hade inte svettats på flera månader. Hon var ljuv och vän och jag tog lite för mycket plats. Också i dag är vi på många sätt väldigt olika. Hon har ett sjukt vackert hem, hon tar hand om sina blommor, hon njuter av sådant som jag finner tråkigt. Jag tycker om henne, jag beundrar henne. Vi kan prata om det mesta och trots att vi är så olika  förenas vi i så mycket. Hon bor för långt borta, eller så är det jag som gör det. Varje gång jag tänker på henne saknar jag så det gör lite ont, och samtidigt är jag så glad över att hon hör till mig. Jag älskar henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Den andra lärde jag känna lite stegvis. Hon kom in i mitt liv via det faktum att min man och hennes man är kompisar. Hon sjöng på vår vigsel, men det är egentligen lite konstigt eftersom jag knappt kände henne då. Vi bodde aldrig på samma ställe och sågs sporadiskt under våra första år som bekanta. Men. När hon sedan bodde allra längst bort från mig åkte vi och hälsade på dem. Och efter fyra korta dagar var vi och våra liv sammanlänkade på ett alldeles unikt sätt. Och från och med de där fyra korta dagarna har vi vuxit ihop allt mera. Också hon är olik mig på många sätt. Hon är en arbetsmyra medan jag är lat. Hon är bisarrt välorganiserad medan jag är råddigare än någon mår bra av. Hon sjunger som en ängel medan jag bara sjunger gärna. Hon sparar medan jag slösar. Men också vi förenas i så mycket. Framför allt känns det som om vi inte bara råkat hitta varandra, det känns som om vi förts ihop. Och det är så spännande. Jag älskar henne. Jag skrattar och gråter med henne. Jag bär henne och jag blir buren av henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Den tredje är den nyaste i mitt liv. Men den minst nya på jorden (det var en känga åt henne för hennes åldersnojor). Jag hörde talas om henne när jag var ny i stan och läste hennes blogg. Jag satt i timma och läste några av de vackraste, klokaste och mest välskrivna texter jag någonsin läst. Jag berördes så djupt. Och jag hoppades – men vågade inte riktigt tro- att vi skulle hitta varandra, för jag såg så mycket som stämde så bra. Vi hade vår första middagsdejt för ett drygt år sedan. Det har blivit många sådana dejter sedan dess. Av mina bästa vänner är hon den som förstår mig mest. Hon läser ungefär samma böcker som jag. Hon tycker också om att gå på teater. Hon följer med samma bloggar. Hon blir också irriterad på människor som gnäller och tycker synd om sig själva. Hon är också ett livsnjutande lustbarn någonstans där inne. Hon är vacker, hon är sann, hon är klok, hon är stark, hon har en blick som ser och ger liv. Jag ser upp till henne, jag vill lära mig av henne. Jag älskar henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Dessa tre känner jag mig uppriktigt tacksam för varje dag.

Okej. Tårarna som fälldes strax efter lunch, de där jag skäms över. Här kommer förklaringen.

 

För en tid sedan köpte jag och min man en lägenhet. Vi gjorde ett nybörjarmisstag som inbegrep skattebyrån och eftersom misstaget gjordes i mitt namn fick jag i uppdrag att reda upp det. För länge sedan (med mina mått mätt) ringde jag första gången. Jag hatar att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. Jag tror jag talade med fyra olika människor innan jag till sist fick veta var jag kunde hitta den blankett som måste sändas in. Redan den gången var det nära gråten.

 

Sedan dess har det varit nära gråten nästan varje dag jag kommit hem och märkt att jag inte fått något besked. För varje dag har jag vetat att jag kommit lite närmare den dag då jag måste ringa igen. Jag hatar som sagt att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. För någon vecka sedan satt vi en gräns för hur länge vi kunde vänta utan att ringa och kolla. I dag var den gränsen.

 

 

Efter lunch i dag lockan 12.40 måste jag ringa. Jag hamnade i den första telefonkön och fick till sist tala med en människa som skulle koppla mig till den som kunde det här. Jag talade med den människan och hon kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som… Jag fick dra samma berättelse varje gång. På min urusla finska. Jag blev lite mera frustrerad varje gång. Det är en lång berättelse. I synnerhet på min urusla finska, både för den som lyssnar och för mig som berättar.

 

 

12.19.56 kom jag äntligen till rätt person. På fyra ynka sekunder förklarar hon att min blankett kommit fram men att behandlingstiden är 3-4 månader och att de hör av sig senare. Hejdå.

 

 

Då grät jag faktiskt en tår eller två. Och skrattade samtidigt åt hur löjlig jag är. Och skämdes för att en sådan sak nästan kunde knäcka mig. 40 minuter i telefonsamtal varav fyra sekunder var vettiga. Hur farligt är nu det egentligen?

 

 

Vi firade beskedet (som ju varken var positivt eller negativt) med ett avsnitt How I. Och jag skämdes lite till.

Okej. Tårarna som fälldes strax efter lunch, de där jag skäms över. Här kommer förklaringen.

 

För en tid sedan köpte jag och min man en lägenhet. Vi gjorde ett nybörjarmisstag som inbegrep skattebyrån och eftersom misstaget gjordes i mitt namn fick jag i uppdrag att reda upp det. För länge sedan (med mina mått mätt) ringde jag första gången. Jag hatar att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. Jag tror jag talade med fyra olika människor innan jag till sist fick veta var jag kunde hitta den blankett som måste sändas in. Redan den gången var det nära gråten.

 

Sedan dess har det varit nära gråten nästan varje dag jag kommit hem och märkt att jag inte fått något besked. För varje dag har jag vetat att jag kommit lite närmare den dag då jag måste ringa igen. Jag hatar som sagt att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. För någon vecka sedan satt vi en gräns för hur länge vi kunde vänta utan att ringa och kolla. I dag var den gränsen.

 

 

Efter lunch i dag lockan 12.40 måste jag ringa. Jag hamnade i den första telefonkön och fick till sist tala med en människa som skulle koppla mig till den som kunde det här. Jag talade med den människan och hon kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som… Jag fick dra samma berättelse varje gång. På min urusla finska. Jag blev lite mera frustrerad varje gång. Det är en lång berättelse. I synnerhet på min urusla finska, både för den som lyssnar och för mig som berättar.

 

 

12.19.56 kom jag äntligen till rätt person. På fyra ynka sekunder förklarar hon att min blankett kommit fram men att behandlingstiden är 3-4 månader och att de hör av sig senare. Hejdå.

 

 

Då grät jag faktiskt en tår eller två. Och skrattade samtidigt åt hur löjlig jag är. Och skämdes för att en sådan sak nästan kunde knäcka mig. 40 minuter i telefonsamtal varav fyra sekunder var vettiga. Hur farligt är nu det egentligen?

 

 

Vi firade beskedet (som ju varken var positivt eller negativt) med ett avsnitt How I. Och jag skämdes lite till.