Världen brinner igen. Eller den har ju faktiskt inte slutat brinna, men man vänjer sig uppenbarligen till sist vid lågor som flammat länge och så reagerar man igen när nya eldar börjar härja.

Det känns obehagligt att läget känns totalt oförutsägbart. Sådant som kändes helt otänkbart för tio år sedan känns så möjligt nu. Snabbt förändras uppenbarligen möjlighetens gränser.

Jag läser nyheter och följer med. Blir knäckt och arg och irriterad och söker balans. Jag måste följa med läget, ja. Men jag måste faktiskt inte bo på nyhetssajterna.

Min bästa motvikt och verklighetsflykt just nu är KAJ i allmänhet och deras medverkan i Melodifestivalen i synnerhet. Tänk att de finns och lyser upp i febeuari- och världsmörkret. Är inte sjukt glada, sympatiska, varma, vänliga och roliga män precis vad vi behöver just nu? Som motvikt till vissa icke nämnda mäktiga män med helt andra egenskaper.

Jag var lite världslägesskör när jag vaknade i dag på morgonen, jag fällde rentav en tår när jag hörde smakpeovet av Bara badu bastu första gången. Nu har jag lyssnat kanske tjugotre gånger. Jag är SÅ med på lördag.

Nu kör vi!