– Har du en pojkvän? frågade Hilde vid middagsbordet av en av Ingrids bästisar.

– Jo, svarade hon.

– Jag också, sa Hilde.

Tänk det. Att vara sex år gammal och få dela en spännande erfarenhet med femtonåriga storasyterns kompis med mopokörkort och allt. Jag tror Hilde växte två centimeter där och då.

Det har sina sidor att ha en åldersskillnad på åtta år mellan två systrar. Det har minsann sina goda sidor.

I höst ska jag börja på mitt nya jobb.

Om några veckor ska jag ta avsked av mitt nuvarande som jag inget mindre än älskar.

Snart snart snart flyttar vår hundvalp in.

Barnen lever och det finns inga tråkiga stunder någonsin. På gott och ont.

Det var mors dag igår. Jag är inte sval.

Det var hotelldejt med min Fredrik i helgen. Jag är verkligen inte sval.

Jag har klarat mitt livs första double unders och nu vill jag inte göra något annat.

Om alla punkter ovan kunde jag skriva hela inlägg. Kanske hela romaner. Och jag kommer att göra det.

Men det enda jag egentligen verkligen på allvar vill tala om just nu börjar på p och slutar på ollenallergi.

Vilken säsong det är. Oj oj. Tror det är min värsta sedan 2012 när Arvid bodde i min mage.

Han är en av människorna runt Hilde. En av dem som hjälper oss att navigera i det landskap som nu är hennes och vårt. När vi träffade honom för ungefär ett år sedan sa jag att jag inte vet hur vi ska tänka med cyklandet. Ska vi ens försöka lära henne cykla eller blir det bara för farligt?

– Ni ska lära henne allt hon vill och kan lära sig, sa han leende. Resten ordnar sig.

Och han var så självklar när han sa det.

Vi testade inte då. Och inte i höstas. Men idag testade vi. Och kolla! Hon uppenbarligen både ville och kunde lära sig det här.

Också.

Hon ser förstås alldeles för dåligt för att vi ska kunna släppa henne ur sikte ens en halv sekund när hon tar sig fram på hjul. Men hennes stolthet och hennes frihetskänsla och hennes totala lycka… Det är värt typ allt.

Resten ordnar sig.

Hon är så självklar. Och jag vill inte att vår välmenande oro någonsin ska tära på hennes självklarhet.

Idag fick Hilde ett brev från sjukhuset. Med ord som invaliditetsklass och invaliditetsgrad. Och med siffror som anger klass och grad.

Jag fick googla det här med invaliditetsklass för att förstå skalan. Och när jag insåg hur högt på skalan hon faktiskt ligger med sin synskada så blev jag onekligen lite sorgsen. För till vardags är vi ju bara. Vi bara lever och kokar havregrynsgröt och förundras över att diskmaskinen går så ofta och tjatar om jackor på golv och skärmtid och letar efter fotbollströjor. Och då är synskadan också bara där. Självklar men samtidigt odefinierad och sifferlös. Nu blev den – igen en gång – så svart på vitt.

Men sedan packade hon sin egen matsäck till kvällens fotbollsmatch, hon min lilla med stor invaliditetsgrad. Hon blandade saft och dubbelkollade att hon hade tagit de äggfria saltakexen och hittade matlåda och hon var så kapabel att jag tänkte att hon nog är den av våra barn som skulle försmäkta klart bäst på en öde ö. Eller i ett föräldrafritt hushåll ett veckoslut.

Och då tänkte jag; hon må ha en hög invaliditetsprocent. Men hjälp vad hon klarar av mycket med dem och sina andra procenter.

Det är också så svart på vitt.

Vi skriver onsdag 3 maj och den trasiga eljusstaken Anna ligger fortfarande på paradplats i köket så att vi helt säkert inte ska glömma henne nästa gång vi åker till stan. Kvittot har gett upp och gömt sig. Rimligt.

Jag vet inte vad som ska hända för att den här ljusstaken ska försvinna från vår köksbänk, men jag börjar tro att det inte kommer att hända. Vad det än är. Att någon av oss bara måste ta itu med det så där som andra vuxna gör.

Men jag vidhåller; det är fortfarande vår räddning. Att vi låter vissa saker vara.