Insåg plötsligt i går att det i år är 20 år sedan jag själv blev student.

Jag bjuder på några bilder ur mitt studentalbum. Till skillnad från dagens studenter har jag ju inte tusen att välja på, men här kommer några bilder på pappersbilder i fysiskt album.

Min gymnasietid var en fantastisk tid. Jag var så yr och vilsen och osäker när jag började gymnasiet och när jag gick ut några år senare var jag nästan helt du med den jag var och den jag ville vara och bli. Att en sådan resa kan göras på tre ynka år är egentligen helt osannolikt och vissheten om att det ändå kan bli just så är väl en av orsakerna till att gymnasiet är en plats jag älskar. Det är en kort tid. Det är ofta en avgörande tid.

De här pojkarna… De är guld. Det var under de här åren som jag för första gången hade vänner som jag faktiskt kände mig helt och hållet trygg med. Det är deras förtjänst.

Den här tjejen… Tjugo år har gått så snabbt att jag stundvis kan tvivla på att det faktiskt har gått tjugo år, men så ser jag min yngsta lillasyster som på bilden är yngre än till och med mitt eget yngsta barn och jag inser att det nog gått en hel del tid. Ändå.

Och jag och Kaj. Som var viktig redan under gymnasietiden och som kom att bli ännu viktigare under studietiden.

Lite visste jag, mycket trodde jag. Ännu mer hoppades jag. Lite som nu, när jag tänker efter. På något plan vet jag mindre nu, på andra plan tusen gånger mer.

Vad jag skulle säga till den Amanda som blev student för tjugo år sedan? Egentligen ingenting. Hon hade det bra då. Hon har det bra nu.

Så kanske jag skulle säga just det. Att du har det bra, och det vet du redan. Men att du också om tjugo år, när du är dubbelt äldre, kommer att ha det lika bra.

Skulle jag säga att du om ett halvt år kommer att träffa världens bästa man? Som du väljer och som osannolikt nog väljer också dig? Som får dig att strunta i din regel om att inte ha en pojkvän innan du fyller tjugo? Som blir din första pojkvän? Som du också om tjugo år hoppas att ska få vara din enda? Som du sedan bygger ett liv och en familj med?

Nja. Kanske inte. Hade hon ens trott mig? Hade hon velat veta? Vill vi egentligen någonsin veta något av det där största och mest avgörande?

Är det inte lite det som är charmen med liv? Att vi vet så lite? Men hoppas så mycket?

Jag var förälder i nästan fjorton år innan jag lyckades få en skolavslutningsbild på barnen. Å andra sidan har jag bara haft sju chanser, så hur hård ska jag vara mot mig själv?

Är så tacksam för trygga, bra vuxna som har gjort att alla tre tagit lätta steg till sina vardagsplatser alla dagar också det här året. Är så tacksam för kompisar som är pålitliga och roliga och snälla. Och outtröttliga fotbollsspelare. Är så tacksam för att sommarlovet känns mera som en lyx än en livsnödvändighet, skolåret må ha varit långt men det har inte varit övermäktigt.

Är mest tacksam av allt för att de här tre är mina. Att fatta det lär ta fjorton år till. Minst.

– Mamma, tror du att jag på riktigt kommer att bli fotbollsproffs? frågar han mig en dag.

Jag överväger mitt svar noga. Minns att Christoph Treier på en föreläsning sa att vi inte behöver ta ner våra barn på jorden förrän de är typ femton. Vi behöver inte prata om möjligt och rimligt före det. Arvid är nio. Långt ifrån femton.

– Det beror nog mycket på hur mycket du är beredd att göra för att bli det, säger jag. Som ändå vill hålla mig till någon slags sanning.

Och så ger jag ett exempel som visar att motivationen ju nog har gränser. Och det skrattar vi åt tillsammans. Inser väl båda två att det ändå är långt till tolvåriga Tim Sparv som bollade ensam hemma på gården före skolan.

Å andra sidan är han bara nio. Och jag tror att han bollar med sina kompisar minst tio timmar i veckan utöver lagets träningstid, så fort snön nästan försvinner. Igår hade de träning klockan sex, men han och bästa kompisarna blev kvar på fotbollsplan och kom hem först efter nio. Inför kvällens match var det samling klockan sex, men de här pojkarna var på plats redan fem. Han tycker mer om jämna förluster än krossande segrar och vet att tufft motstånd gör att man växer.

Inte vet jag hur långt det räcker. Tror ju inte att det räcker så jättelångt, men det behöver jag inte säga högt. Och behöver det inte heller göra. Om drömmen om proffskarriären ger så många timmar i veckan innehåll och glädje och rörelse och frisk luft så är det faktiskt tillräckligt. Mer än tillräckligt.

När hon gick i gymnasiet fick jag vara hennes lärare och hon blev särskild för mig. När hon sedan blev student blev jag bjuden på kalas. Det säger nog ganska lite om mig och ganska mycket om henne och hennes mamma, men det var en stor glädje att få vara med. Sedan dess har vi träffats ibland, hållit kontakten.

I samband med ett av mina skolbesök fick jag se henne som lärare. Av allt hon kunde ha valt att bli – och det var mycket – valde hon att bli lärare. Hon kom gående med en liten orolig hand i sin och under den där stunden fick jag se hur hon var den oroliga elevens trygghet. Hon var lugn, hon var där. Hon var kärlek.

Och hon var på helt rätt plats.

Att få se min gamla elev tillsammans med hennes elev var starkt. Jag fick svälja lite hårt och blinka några gånger innan jag kunde börja prata.

Visst tar vi hand om henne, om min gamla elev? Visst ser vi till att hennes arbetsvillkor är så pass rimliga att hon fortsätter vara den lärare vi behöver att hon är? Visst ser vi till att hennes arbetsbild möjliggör att hon kan och orkar och hinner vara en annan människas trygghet? Visst ser vi till att människor som hon – som var lärare långt innan de började studera pedagogik – vill och vågar välja det här jobbet?

Hon var på helt rätt plats. Må hon vilja fortsätta vara det.

Hon är vår minsting, men i ögonen på dem hon kallar småttingarna är hon stor. För alltid vill jag minnas hur det såg ut när Hilde fem år kom till dagis och möttes av kramar av människor ännu mindre än hon själv.

– Hilde kommer! kunde en liten ropa och så kom de rusande mot henne. Och hon kramade dem. Så där som större kramar mindre. Lite milt, lite klappande.

– Hej hej, sa hon med lugn röst och lät lite som en mormor.

– Småttingarna älskar mig, sa hon en gång med både lycka och nöjdhet i rösten.

Tänk att få känna sig så älskad.

Inte heller vill jag glömma hur Hilde och hennes allra bästa dagiskompis möttes i en stor varm kram varje morgon. Och hur kompisen liksom lyfte upp Hilde några centimeter i luften i varje sådan kram.

Tänk att få vara så älskad.

Inte är det ju konstigt att Hilde har velat gå till sitt dagis varje dag i två års tid. Det har varit en fantastisk plats för henne. Som de har sett henne, som de har hjälpt henne växa. Som de har beaktat hennes utmaningar, men alltid sett människan framom skadan. Alltid alltid alltid.

Inte heller det vill jag glömma. För alltid vill jag minnas också det.