Det finns kvällar när jag tycker att vår familj är så hopplös. Jobbig och svår och krånglig. Kvällar när ingen vill det som jag vill att de ska vilja. Typ äta kvällsmat och borsta tänderna utan bråk. Är det så orimligt, va?

Och så finns det kvällar som jag vill spara på burk. I väntan på burkar där kvällar faktiskt låter sig sparas så sparar jag de kvällarna på blogg.

Det här var en sådan kväll.

Klockan är halv nio. Typ. Alla är hemma efter dagens träningar, vilket händer långt ifrån alltid. Jag har bakat semlor som både doftar och smakar himmel. Och Hilde konstaterar lyckligt:

– Tänk! Hela familjen är samlad!

Och sedan borstar alla tänderna som om de ingick i en reklam för okomplicerad tandhygien – för det finns en belöning runt hörnet. Om allt är trevligt och smidigt.

Vi kallar den belöningen högen.

Alla lägger sig i min och Fredriks säng. Någon underst och någon högst upp. Den som är högst upp kallas tofs, det har Hilde bestämt och eftersom hon är minst och gulligast så får hon igenom just sådant. Vissa av oss ligger olika tungt beroende på var i högen vi ligger – som tofs jobbar mina muskler rejält medan jag på botten vilar tungt mot madrassen. Hilde verkar alltid vara i tung vila. Med rätta.

När vi har landat i en av högarna kör vi en runda när alla får berätta vad som har varit deras bästa idag.

– Bajskorv, säger Hilde. (Tack och lov att det är just Hilde som säger det.)

– Att träna skott med pappa, säger Ingrid som hade privatträning med Fredrik efter skolan.

– Det här, säger Arvid. Och det är balsam för mitt modershjärta. Han är den största och ivrigaste förespråkaren av hög.

Fredrik säger att hans bästa var att träna med Ingrid och då rubbas stämningen nästan när Hilde upprört undrar om han inte tycker om att träna med henne. Men bara nästan. Faktiskt. För så bra är högen.

Jag funderar ibland på hur mina barn kommer att minnas sitt barndomshem. Ibland känns det som om tjat om skärm, borttappade benskydd och tandborstning kommer att vara det de minns mest. Men jag både hoppas och tror att de minns högen också.

Vi fick en fråga. Kunde Hilde komma och testa buu-appen för att se hur den fungerar för ett barn med synnedsättning. Jag frågade Hilde.

– Det här vill jag verkligen göra! jublade hon.

Jag tog det som ett ja.

Idag hade hon pappa-Hilde-dag och en del av den dagen har hon fått vara på Yle för att testa appen. Hon ringde mig på väg hem.

– Hur har du haft det, Hilde? frågade jag.

– Mamma, det var toppen! utropade hon.

Det allra bästa med dagen var nog att få den generösa goodiebag i form av en superhjälparväska som Jontti själv – enligt den berättelse hon fick höra och nu lever på – skickat till henne.

Jag är helt säker på att Hilde är den som tänker minst på sin synskada av oss alla. Inte för att vi andra tänker så väldigt mycket på den men för att hon själv tänker så väldigt lite på den. När hon skulle berätta för Ingrid om sitt uppdrag med buu-appen inledde hon med frågan: Kommer du ihåg att jag har en synskada? Det säger rätt mycket om hur sällan hon själv kommer ihåg det.

Att hon nu har ett toppenfint minne relaterat till just synskadan känns rätt härligt. Älska älska älska buu-klubben och public service!

För mig var det länge väldigt svårt med kompisar och det var först i gymnasiet som jag fick vänner som jag verkligen litade på och räknade med.

Men vilka vänner jag har haft sedan dess!

Jag tänker ofta att jag inte förstår hur just jag kunde få världens bästa vänner. Det här veckoslutet har jag tänkt på det kanske tusen gånger. Eftersom jag har fått vara med vänner kanske tusen timmar. Och eftersom jag har behövt det jättemycket.

Tänk om jag hade vetat det här när jag var sex eller sju eller elva eller fjorton. Att något som i ett skede av livet känns så hopplöst svårt kan bli så hoppfullt bra.

Jag är så tacksam. Jag litar på dem och jag räknar med dem varje dag. Men inte en enda dag tar jag dem för givna.

År 2021 läste jag 203 böcker. Förutom alla bilderböcker jag läste. Det är extremt många böcker, åtminstone i min bok. Har nog aldrig tidigare läst så många böcker under ett år.

Här är de 21 böcker jag minns bäst och tyckte om allra mest år -21.

De bästa av de bästa.

Jag skulle vara så väldigt mycket fattigare utan böcker och läsning.

Arvid och jag krockar ofta med varandra, men stunderna när vi läser tillsammans är våra allra bästa. Nästan magiska.

Den bok vi läser för tillfället är den fjärde Kerstin-boken av Helena Hedlund, Precis som Kerstin. Vi har älskat alla Kerstin-böcker. Och som bäst i boken försöker Kerstin bli mera okänslig.

Jag kan SÅ relatera. Och jag misstänker att Arvid också kan det.

Men jag har verkligen försökt lära mig att se min känslighet som en styrka och inte som en svaghet. Nio dagar av tio lyckas jag.

Idag är en av tio.

Imorgon är en ny dag.

Va? Undrar du. Med rätta.

Varför denna bild på ett batteridrivet briolok som saknar lock?

Mycket bra fråga. Jag skulle antagligen ha ställt den själv för ett par dagar sedan.

Nu vet jag.

Vi har en ny fas.

Om något har föräldraskapet lärt mig att livet består av faser som avlöser varandra. Vissa är konstruktiva, andra verkligen inte. Vissa är långkörare, andra försvinner lika plötsligt som de dök upp. Vissa är begripliga, andra är så obarmhärtigt märkliga.

Vi har alltså en ny fas. Du får fundera själv på hur den bör kategoriseras.

Fasen: när Hilde borstar sina tänder ska Fredrik stå bredvid och spela på det här loket. Närmare bestämt ska han spela på den fjäder som batteriets minuspol vilar emot.

Jag har aldrig sett fasen införlivas, men den har återberättats för mig. Och jag har så många frågor.

1. Mest av allt: HUR hamnade de här?

2. Sjunger Fredrik något till när han spelar?

3. Dansar han rentav?

4. När ska den här fasen gå över?

5. På riktigt mest av allt: hur kan det komma sig att jag ens undrar varför Fredrik är hennes favorit?

När vi bestämde oss för att flytta från Helsingfors till Kvevlax tänkte vi mest på barnen. Och allra mest på vårt känsliga mellanbarn som inte gillar förändringar. Vi hoppades och bad att han skulle landa mjukt och få fina vänner.

Han landade på en säng som skulle göra prinsessan på ärten grön av avund och han har fått värdens finaste vänner. Han utbrast själv för någon månad sedan:

– Jag har så bra kompisar! De är så fina med mig!

Det var lätt att hålla med. Vi fick verkligen mer än vi hoppades på och bad om. Ibland får vi ju mer än vi någonsin kan föreställa oss.

En sådan ”mer än vi någonsin kan föreställa oss”-kompis är den som bor i grannhuset och som fyller år i dag. I två års tid har han hämtat Arvid på väg till skolan varje morgon. Varje morgon! Det är helt otroligt, av åtminstone två orsaker:

1. Det är en omväg för honom. En väldigt kort omväg, men ändå.

2. Arvid är inte precis redo när han kommer. Ibland har Arvid inte ens vaknat när den morgonpigga vännen dyker upp hemma hos oss. Aldrig har Arvid borstat tänderna, sällan har han klätt på sig eller ätit frukost.

Så jo, det är rätt otroligt. Att han orkar komma här via varje morgon. Om inte det är vänskap så vet jag faktiskt inte.

Men framför allt är det helt ovärderligt. Den här kompisen gör typ lika mycket för vår vardag som vår diskmaskin, tänkte jag i morse när jag gick till butiken för att köpa hans bästa godispåse eftersom han fyller år idag. Han förbättrar kvaliteten på våra morgnar med minst 400 % – det har visserligen inte testats vetenskapligt men det bara måste landa typ där.

Han borde få en förtjänstmedalj, åtminstone ett stipendium. Istället får han en daglig morgonstund i vårt kök med väldigt mycket diskbänksrealism. Det är långt över ett år sedan jag slutade be om ursäkt för att jag bara har pyjamas eller morgonrock när han kommer.

Vi visste inte att det vi verkligen behövde var en morgonpigg kompis i grannhuset som gör varje morgon smidigare och roligare. Han är liksom svaret på hoppet vi inte förstod att hoppas på och bönen vi inte förstod att be. Han är guld.

På lördag firar vi Runeberg. Jag säger inte att det är litet. Men idag firar vi honom. Och jag säger att det är större.