Jag lunchade med en kompis i fredags. Det gjorde vi sist för några månader sedan. Tills jag scrollade bakåt i vår konversation och märkte att det var i maj. I maj! Jag hade kunnat lägga en halv fot på att det var i september.

Jag var på en jättefin fyrtioårsfest för någon vecka sedan. Kanske två, högst tre. Tills jag insåg att det var riktigt i början av oktober.

Mycket kan man säga om den här hösten, men långsamt har den inte gått. Jag har inte varit en sten som det hunnit växa mossa på.

Jag har i jobbets tecken fått besöka Helsingfors många gånger den här hösten. Dessutom har jobbet fört mig till Göteborg, Tammerfors, Uleåborg, Björneborg, Jyväskylä och Stockholm. Privat har jag varit i Umeå och i Mariehamn. Mest av allt har jag varit på VR och de här orden skrivs lite vilt på onnibus.

Jag klagar fortfarande inte, alternativet är verkligen inte min grej. Och det är så lite kvar av det jobb som just nu är mitt – allt jag ville hinna med måste jag hinna med rätt snart.

Men jag kan tycka att livet blir onödigt kort om tiden ska envisas med att gå så här väldigt snabbt. Och jag tycker så mycket om livet. Så jag ser fram emot lite lugn och långsamhet. Snart.

Onnibus-selfie. Det var nytt och spännande.