Jag vet inte hur mycket du vet om fotboll, men de senaste åren (med undantag för den pågående säsongen) har det gått väldigt bra för Liverpool. Så bra att våra barn som är ganska nya supportrar tror att det är normalläget. De minns inte alla dystra år i början av 2000-talet. De minns inte alla lördagskvällar som blev helt förstörda efter ännu en bitter förlust. De minns inte hur hoppet på något märkligt sätt lyckades återvända inför varje ny match för att sedan dö ännu en brutal död. Igen. Våra barn tror att det är lätt att hålla på Liverpool. De har ingen aning.

Eller har de? undrade jag under kvällens match. Jag var ute och sprang under första halvan av matchen och när jag kom in igen var det riktigt dålig stämning hemma. Precis som på den gamla ”goda” tiden typ 2005 i studielägenheten i Åbo. Fredriks ljudeffekter är… intensiva. Vad håller ni på med? Men hur kan ni inte…? Nämen alltså!? ropar han. Hans kommentarer ges ofta i frågeform. Det är roligt. Dels för att spelarna nog har lite svårt att höra honom härifrån och dels för att det är festligt att en tränare för Kuffens juniorer födda 2011 på något sätt får det att låta som om han har betydligt bättre koll än Salah, Firmino och gänget.

Om han inte skulle vara så uppriktigt bedrövad skulle det vara riktigt underhållande.

Så jo. Våra barn anar kanske att det inte är bara lätt att hålla på Liverpool. Att den väg de vandrar inte kommer att vara den enkla framgångens väg.

Men så händer det. Det där helt osannolika. I 95:e spelminuten gör målvakten Alisson ett helt avgörande mål och Fredriks ljudeffekter är… intensiva. Barnens är minst lika intensiva. De hoppar omkring och ligger på golvet. Jag tror att Ingrid gråter. Arvid får ett sms av kompisen som också vandrar den här vägen. Glädjen. Obeskrivlig. Sanslös. Hände det här?

Och är det värt det? Är all den här frustrationen i nittio minuter värd euforin?

Jag lutar åt att ja. Det är snart två timmar sedan och Fredrik går fortfarande omkring i något slags rus. Suckar av lättnad. Lever igen.

Själv är jag både mitt i och helt utanför samtidigt. Och jag tänker att jag aldrig har valt den här vägen och egentligen nog inte ens går den, men att den ändå är väldigt mycket min.

Hur man vet att ett barn är familjens minsting och allas älskling? När barnet kommer med önskemål som det här:

– Pappa, jag skulle vilja att du sitter på en stol hela tiden medan jag pärlar och hejar på mig.

Och sedan vill ha hejarop för varje hamapärla som landar på pärlplattan. Och tycker att det är helt rimligt.

Vi andra tyckte inte.

Men vi tycker hon är orimligt gullig.

– Jag älskar att vara ditt barn.

Det fick jag höra idag. Jag fick förvisso höra väldigt mycket annat också, men jag väljer att komma ihåg det här. Vi väljer inte alltid vad vi kommer ihåg, men vi väljer i någon mån vad vi fokuserar på. Det här både vill och behöver jag fokusera på.

Jag älskar att vara hennes mamma.

– Jag älskar att vara ditt barn.

Det fick jag höra idag. Jag fick förvisso höra väldigt mycket annat också, men jag väljer att komma ihåg det här. Vi väljer inte alltid vad vi kommer ihåg, men vi väljer i någon mån vad vi fokuserar på. Det här både vill och behöver jag fokusera på.

Jag älskar att vara hennes mamma.

Jag avslutar den här dagen med att lista dagens bästa. Vad var bäst Kristi himmelsfärd 2021?

– Vädret. Vilken sommardag! Att det också var säsongens värsta pollendag gör liksom ingenting. SÅ härligt var vädret. (Och jo, jag vet att det blir kallt och regnigt igen, men det gör faktiskt inte glädjen mindre. Snarare tvärtom.)

– Familjeutflykt (med en av barnens superfina kompisar) till stans bästa glasskiosk, i år i Storviken

– Vetskapen om att några av våra bästa och viktigaste människor snart bor just i Storviken. Iiiiiiiiii!!!!!

– De här orden av Hilde: Det var en stor idé för en liten Hild! Liksom märkbart imponerad av sig själv.

– Karin Collins nyaste bok Nära till natten. Började läsa idag på morgonen och är nu två tredjedelar in i den, vill egentligen bara läsa hela tiden.

– Stunden när jag och Hilde låg och läste på varsin madrass på balkongen.

– Att avsluta dagen med att höra Fredrik, stora barnen och en annan superfin vän till en av dem se fotbollsmatch tillsammans. Det ljudet är lycka.

– Allra allra bäst: ett fint samtal med min förstfödda på kvällskvisten. Älskar de där stunderna när hon vill berätta och dela sitt liv med mig. Jag älskar henne så enormt mycket.

Vilken dag. Vår frälsare skulle inte ha lämnat jorden en sådan här dag, skrev jag tydligen i en bästa väns gästbok på Kristi himmelsfärd för fem år sedan. Skulle kunna skriva samma sak om den här dagen.

Idag på morgonen sprang jag min dagliga femma. Allt var precis som vanligt, men när jag var nästan hemma igen fylldes mina ögon plötsligt med tårar och mitt hjärta med tacksamhet. Tänk att jag får göra det här. Tänk att jag kan. Tänk att jag vill. Tänk att kroppen levererar.

Och där. Fylldes mitt hjärta också med sorg.

För jag har tänkt så många fula saker om min kropp genom åren. Tänk på alla timmar jag har ägnat åt att önska att den var annorlunda. De timmarna får jag aldrig tillbaka och de har inte gett mig någonting. Vad hade jag kunnat göra med all den tiden om de där tankarna aldrig flyttat in i mitt huvud? Jag kanske hade lärt mig ett nytt språk eller fyra. Jag hade hunnit. Tänk på alla gånger jag har sett på min kropp och sett bara brister och otillräckligheter, trots att det fanns så mycket annat att se.

Jag är närmare fyrtio än trettio, till och med närmare fyrtio än trettiofem, och jag är fortfarande inte lika fri som jag vill vara. Därför fylldes hjärtat med sorg. Men jag är friare än någon gång förut och därför fylldes hjärtat med tacksamhet.

Och varje femma jag springer påminner mig om att min kropp är så mycket mer än hur den ser ut. Varje femma är en femma närmare större frihet.

Han är inte ens nio år, men han vet redan alldeles för väl att han inte ska bry sig för mycket. Så han verkar ofta lite stursk, lite obrydd och nästan hård. Men hans själ är kanske den mjukaste och känsligaste jag vet.

Han har så lätt för att älska människor och han har så svårt för avsked. Avskeden gör så ont i honom att de gör ont i mig också. Och jag vet ju precis hur det känns när hans värld går sönder vid hejdå, för inte är min själ hård och okänslig den heller.

Är det värt att tycka om när det gör så här ont att inte få vara tillsammans? frågade jag mig när jag gör fjärde dagen i rad torkade hans tårar.

Fast jag vet ju svaret. Förstås är det värt. Mer än värt. Den som aldrig vågar eller kan tycka om är alltid den som förlorar mest. Vi som älskar och saknar så att vi gråter har vunnit massor.

Det här är ett av de många fina kort jag fick idag på morgonen. Rikedom är att få många kort just den här morgonen. Under varje blad på den här blomman kan jag läsa en av Hildes sanningar om mig.

Mamma är duktig på att laga mat.

Mamma är duktig på att läsa böcker.

Jag tycker om att pussla med mamma.

Mamma tycker det är roligt att jobba.

Mamma tycker om att vara med pappa.

Mamma tycker mest om att titta i sin kalender.

Alltid lär man sig något nytt. Ibland lär man sig något nytt om sig själv. Ibland är det roligt, ibland mindre.

Den här dagen, mors dag… Jag tycker den blir större med åren. Mindre självklar, mindre tagen för given. Så där som alla andra dagar också blir med åren. Mindre självklara, mindre tagna för givna.

Hon säger det inte varje dag, men nog varannan. Minst.

– Det här är min bästa dag någonsin!

Och jag tror hon menar det. Varje gång.

Inte har hon det dåligt, tänkte jag ikväll när hon studsade upp och ner och utsåg den här dagen till den bästa dagen någonsin efter att hon fått veta att hon skulle få ägna sig åt parklek med Fredrik och Arvid. Hon må ha sina begränsningar och utmaningar i livet, men inte är det ett dåligt liv. Ett liv som innehåller så här många bästa dagar någonsin är verkligen inte ett dåligt liv.

– Vet du hur mycket jag älskar dig? frågar Hilde plötsligt idag.

– Nej, svarar jag.

För det vet jag inte riktigt. Men jag kan ju gissa. Till månen och tillbaka, kanske?

– Tretton, svarar Hilde.

Som uppenbarligen vet. Med imponerande exakthet.

Jag har ju ingen aning om vad det betyder. Hur högt och lågt går skalan, liksom? Är tretton sjukt dåligt eller spränger det tak och ramar? Så jag frågar:

– Hur mycket älskar du pappa då?

– Tjugoelvatjugotolv, svarar hon.

Ibland är det faktiskt bäst att inte känna till skalan. Eller så får jag hoppas att Hildes sifferkoll är riktigt kraftigt begränsad.