– Det här var helt fruktansvärt, meddelade Hilde med bestämd röst när hon steg ur duschen efter påtvingad hårtvätt.

Arg som ett bi.

– Nu tänker jag flytta till ett dike, fortsatte hon.

Kränkt.

Håret skulle knappast bli renare av att hon bosatte sig i ett dike. Å andra sidan kanske kravnivån på rent hår sjunker kraftigt för dem som bor i just diken.

Å tredje sidan är hon helt fantastisk också när hon är arg. Den som kan sätta ord på sin ilska och besvikelse har kommit så mycket längre än den som inte kan det.

En av mina vänner i Sverige satt i en styrelse och föreslog en gång talko som åtgärd när ett problem rådde och ärmar behövde kavlas upp. De andra i styrelsen blev eld och lågor. Vilket jättebra förslag!

En försiktig röst höjdes efter en stund:

– Det låter ju jättefint, men hur ska tacos kunna fixa det här?

Min kompis påmindes då om att talko är finlandssvenskt, inte svenskt. Och det är väldigt österbottniskt.

Nu behövs ett österbottniskt talko mer än någonsin. Och nej, det kommer inte att räcka med tacos. Nu är Vasa plötsligt coronans huvudstad i Finland och vi måste alla ta vårt ansvar.

Vi kom lätt undan när första vågen härjade, så vi var kanske sämre förberedda på en andra våg. Nu är den här med besked och nu är det allas vårt ansvar att göra allt vi kan för att vågen och svallvågorna ska få så milda konsekvenser som möjligt.

Nu stannar vi hemma, alla vi som kan. Nu undviker vi onödiga folksamlingar. Nu använder vi munskydd.

Nu fixar vi det här.

– Imorgon klockan ett ska jag spela fotboll med Ingrids kompisar, sa Arvid stolt igår,

Yeah right, tänkte jag. Tog för givet att han hade missförstått och/eller övertolkat. Sedan tänkte jag exakt noll gånger till på den saken. Det hände ju så mycket – eller rättare sagt så många – som gjorde allt så härligt.

Idag skjutsade jag Arvid till ett barnkalas och när jag svängde in på gården igen stod de där. Två av Ingrids pojkkompisar. Med fotbollsväskor. Inte ens då kopplade jag.

– Söker ni Ingrid och Linnéa? frågade jag.

– Eh.. Nä… Vi ska spela fotboll med Arvid, sa de.

Då kopplade jag.

Jag känner inte de här pojkarna så bra, men jag känner ju att de är otroligt fina pojkar. Tänk. Att gå på sexan och ställa upp som fotbollssällskap åt en kompis lillebror på tvåan. De är ju supercoola superhjältar i hans bok och det här är onekligen att använda sin superkraft på ett superbra sätt. Jag är imponerad.

Ibland tror jag starkt och mycket på att vi nog ändå går åt ett bättre håll som mänsklighet. Det här var definitivt ett sådant ibland.

(Det är ju svårt till och med för superhjältar att spela fotboll med människor som är på kalas på annat håll, så det blev inte av idag. Det ryktas om ett nytt försök på tisdag.)

Att hela fredagen gå och veta att du samma kväll ska få träffa några av dina bästa vänner och människor är guld. Människor som numera bor alldeles för långt borta och som du saknar alldeles för mycket alldeles för ofta. Guld.

Jag är så glad att de finns kvar även om de nu finns på ett annat sätt. Vi har mycket och många att sakna, men vi har förlorat nästan inget och inga.

Just den här tiden för två år sedan minns jag att vi funderade hela tiden. Ska vi? Ska vi inte? Våga byta ut den vardag och det liv vi kände mot något helt nytt?

Jag är så glad att vi vågade. Så innerligt glad. Samtidigt som jag saknar. Så innerligt mycket.

September kom och gick. Det var mycket som var roligt och mycket som var intensivt och mycket som var… mycket.

Jag minns inte när jag senast har läst så lite som i september i år. Men jag kan ju faktiskt kolla i mina anteckningar och därmed konstatera att det var i april 2019. Samma månad som vi packade ihop vårt hem i Helsingfors. Samma månad som våra möbler och saker och flyttlådor flyttade in i prästgården. Rätt rimligt att det inte blev så mycket läst.

Och för all del rätt rimligt att läsupplevelserna inte samlats på hög den här månaden heller. Det är mycket ibland, och det är inte farligt så länge det kommer tillräckligt många och långa perioder av mindre också. För någon vana ska det inte bli att jag läser som i september. Får det inte bli. Blir det inte.

Redan nu i oktober ska jag läsa som vanligt igen.

(Sedan ska jag ändå berätta att det bästa jag läste i september var Kjell Westös Tritonus. Jag bara önskar att jag hade valt en annan tidpunkt för den. Månadens mest intressanta och obehagligaste var nog Det sextonde året av Kim Liggett och min mest drabbande läsupplevelse var norska Ane Barmens Draumar betyr ingenting. För den som tycker om spännande deckare är Nyårsfesten av Lucy Foley ett bra alternativ. Och nu ska jag faktiskt sluta.)