Jag känner många mammor som bär på ett ständigt dåligt mammasamvete. Själv gör jag inte det. Just det dåliga samvetet drabbar mig rätt sällan, vilket ju i sig kan ge lite dåligt samvete. Borde man inte drabbas oftare, liksom? När så många bra mammor drabbas typ jämt?

Jag har haft den enorma nåden att få känna mig som en tillräckligt bra mamma i snart tolv år.

Men.

Jag säger inte att den nåden är helt borta, men jag säger att den är mindre nu än förr. Att jag oftare tvivlar och ifrågasätter mig själv. Att jag mindre sällan vågar lita på magkänslan, för ibland säger den typ ingenting alls.

Hjälp! Du som har stora barn idag. Kanske vuxna, kanske äldre tonåringar. Vad önskar du nu att du hade vetat och tänkt och sagt och gjort när dina barn var yngre?

Oftast lyssnar jag inte så noga när facebook påminner mig om saker som hände för x antal år sedan. Men idag lyssnade jag plötsligt. När den här bilden dök upp:

Den här dagen för sex år sedan. Jag sommarlovsfikade med alla de barn som då var mina, som då gjorde famnen full och ibland överfull.

Det är lätt att bli nostalgisk. Så lätt att se tillbaka och inbilla sig att allt var enklare då. Men det var det nog inte. Det var bara väldigt annorlunda. De problem som är nu var verkligen inte då och de problem som var då är verkligen inte nu.

Och kanske är det så att vi nu – rent objektivt – står inför större och svårare frågor, men det är också så att vi nu är bättre rustade för dem, vilket gör dem enklare att hantera.

Livet och omständigheterna och utmaningarna och vi själva. I ständig förändring.

– Pappa, mamma får ingen glass när hon härjar så där.

Klockan var bara några minuter över åtta idag på morgonen när Hilde med bestämdhet visade var hon ville ha skåpet.

Vad hon menade med att jag härjade så där? Jag sa att hon inte får makaronilåda till frukost. Att jag täcks.

Det var en fin stund. En ännu finare stund idag var när en i personalen på Hildes tillfälliga sommaravdelning på dagis sa att Hilde är så duktig och bra på att få nya kompisar och bygga relationer. Det värmer ett modershjärta. Det förlåter åtminstone nästan både glasshot och härjanklagelser.

Jag skulle kunna hålla en riktigt lång föreläsning om allt som är dåligt med kombinationen barn och sociala medier.

Men idag känner jag att också en föreläsning om allt som är bra med kombinationen barn och sociala medier skulle kunna pågå en stund.

Idag säger det här något:

Och min elvaåring vet också vad det säger. Hon är – via sociala medier (som hon visserligen egentligen inte borde få använda) medveten om den livsviktiga diskussion om rasism som nu pågår i vår värld. Hon har bytt profilbild. Hon gillar inlägg, hon har koll på hashtaggar. Det är lätt att gilla.

Men må vi inte nöja oss med det. Må våra handlingar prata minst lika högt och vittna om samma sak; att alla människors höga och lika värde är okränkbart. Att ingen människas hudfärg någonsin ska få vara ett hinder. Att kampen är långt ifrån över och att precis alla människor har del i den.

Och så passar jag också på att tipsa om tre helt fantastiskt fina böcker som tangerar dagens absolut viktigaste fråga.

En bilderbok som börjar med orden ”Det kommer att finnas stunder när du ser dig omkring och märker att ingen ser ut som du.” kan inte gå fel. Och den här boken går helt rätt. Blir SÅ kvällsbok ikväll för de barn som inte ännu har koll på sociala medier.

En fullständigt ljuvlig bok, skriven i diktform om fullständigt fruktansvärda men jätteviktiga saker.

Skarpt, klokt och viktigt. Ögonöppnande. Ur ett perspektiv som finns så nära mitt eget och samtidigt så långt borta.