Ilska

Jag var typ aldrig arg innan jag blev förälder. På riktigt. Annat är det numera. Dåliga dagar känns det som om jag är arg nästan jämt och de allra sämsta dagarna är vägen till ilskan så kort att jag känner mig som en stadigt bofast.

Det märkliga och nåderika är att mina barn verkar se mig som alltid glad. De går så snabbt vidare, antar jag. När jag själv stannar kvar i ilskans efterdyningar är de redan djupt inne i glädjen. Jag kan självplågande klamra mig fast vid fem arga procent trots nittiofem glada. Medan de verkar minnas sextio glada också de ruttna dagar när det faktiskt fanns hela fyrtio arga.

Nu låter jag jättesorglig. Det är jag inte. Egentligen. Jag är bara trött på att vara arg och kan ofta tänka att mina barn borde få ha en mindre arg förälder. (Till mitt försvar kan jag också ofta tänka att ingen kunde vara en mindre arg förälder till mina barn.)

Jag har en orubblig tro på att vi människor får just precis de barn vi ska ha. Men ibland glömmer jag bort att lika orubbligt tro att våra barn också får just precis de föräldrar de ska ha.

Märkligt och nåderikt är det att ändå få tro att vi har vad som krävs för att just våra barn ska få den start som de behöver. Gud gav just oss just dem av en orsak. Jag är så enormt tacksam för dem och för det.

En sommardag. Fotade av moster Matilda Audas Björkholm.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s