112. Ungefär precis så många timmar har jag suttit på tåg den här hösten. Hittills. Vid det här laget kunde jag skriva en längre avhandling om två fascinerande människotyper:

1. Män (för ja, det har hittills alltid bara varit män) som somnar på tåg och i sitt sovande tillstånd tar orimligt mycket av också mitt benutrymme. Jag tänker att de på många sätt måste ha skönare liv än jag.

2. Människor (för ja, det har hittills varit alla möjliga) som ser på film med ljud utan hörlurar. Jag tänker att de antingen har uppnått en frihet jag ska ägna resten av mitt liv åt att erövra eller att de har uppnått en total ignorans som jag aldrig vill komma i närheten av.

I skrivande stund har min granne vaknat och mina ben får luft igen. Ändå blir det väldigt fint att få komma hem snart. Det var fint att vara på jobbvift också, men det blir väldigt fint att komma hem.

I går när jag egentligen ville blogga bråkade jag och ett av barnen. Och när allt hade lugnat sig lite var jag så trött och ledsen att jag inte längre kom ihåg vad jag ville säga. Inte minns jag nu heller.

Det är tungt att bråka. Just nu är det ännu tyngre än vanligt, för just nu finns det ingen tid. Jag är borta för mycket för att ha råd med bråk när jag väl är hemma. Men det var ingen som frågade om jag hade råd i går.

Och mitt i sorgen över att det blev som det blev så är det väl så här som det är just nu. Vi har inte så mycket tid, men bråken kommer ändå att kräva sin plats. Jag vet ju att bråk som trängs undan inte försvinner någonstans, vi måste igenom dem. Men det är svårt att minnas det där och då, kvart före elva en vardagskväll när du ska upp tidigt morgonen därpå och ta tåget.

Att vara förälder. Det största jag upplevt. Den största glädjen men den största utmaningen.

Det största. Fotograferade av Maria Hedengren i maj 2018.

Det är de här dagarna i året när vi pratar skatter och pengar som aldrig annars. I går fick vi veta vilka som tjänat mest (om vi ville veta, själv är jag inte alls intresserad) och i dag berättade Svenska Yle att två miljoner finländare tjänar under 20 000 euro per år. Före skatt.

De flesta som kommenterar vill upplysa oss om att de som tjänar så lite som 20 000 i året knappt betalar någon skatt alls och att de som tjänar mest betalar enorma summor. Och det är klart att det ligger något i det, men jag kan inte låta bli att tycka att det är osympatiskt att lyfta fram det i just det här sammanhanget. Som om det är de två miljoner som tjänar minst som är de som har det bäst. Som om det är ekonomiskt lukrativt att tjäna så lite för att komma undan de stora skatterna. Som om det på något sätt är mest synd om de rikaste, som tvingas avstå från summor som de fattiga aldrig ens kan ana.

Det kan förstås hända att det faktiskt är allra mest synd om en del av våra allra rikaste, men i så fall beror det inte på skatter och pengar. Det beror på andra saker. Inte heller är det automatiskt mest synd om dem som har det sämst ekonomiskt, men det beror i så fall troligtvis också på andra saker än skatter och pengar.

Om du brinner för att de rikaste ska komma lättare undan så kan du ju göra det i något annat forum än i det forum som lyfter upp att många i vårt land får klara sig på betydligt mindre. Samt att fattigdom fortsättningsvis går i arv och är svårt att ta sig ur. Att kapa det forumet för en diskussion om hur synd det är om de rikaste känns… osympatiskt.

Lillgammal kallas hon ibland, vår lilla Hilde. Och ibland är nog lillgammal ett väldigt rättvist ord för att beskriva henne.

Som förra veckan. När hon var i Fredriks famn vid sidan om fotbollsplanen och tittade noggrant på Ingrids fotbollstränare som stod bredvid dem.

– Vems pojke är det här då? frågade hon.

Lillgammal. Ibland ett väldigt rättvist ord.

Ändå rätt mycket street cred för att vara en så lillgammal en.

Vi är i skrivande stund lyckligt hemkomna från ett veckoslut på familjeretreat.

Va? tänker du kanske nu. Familjeretreat? Kanske du spontant tycker att det finns en oöverkomlig motsättning mellan orden familj och retreat. Och jo, om man med retreat menar tystnad och stillhet så är jag den första att hålla med om att kombinationen retreat och familj är svår. Men om man vidgar begreppet en aning och med retreat menar att dra sig undan och tillbaka kan kombinationen vara klockren.

På fredagskväll flyttade vi och ett tiotal andra familjer in på en lägergård för ett och ett halvt dygn. Vad vi fick? Massor. Jag nämner några av de gåvor vi blev givna:

1. Skärmfria dagar. Det var en deal. Ingen skärm förutom den gemensamma filmstunden för äldre barn och vuxna på lördagen.

2. En tillvaro utan borden och måsten. Vi behövde inte laga mat. Vi kunde inte handla, städa eller röja i en garderob. Vi fick därmed en massa kvalitetstid. Vi spelade sällskapsspel på ett sätt vi alldeles för sällan gör hemma. Vi läste tillsammans. För vi kunde bara vara.

3. En helg med varandra och andra. Vi fick vara tillsammans som familj men också tillsammans med andra. Barnen fick leka med kompisar och vi fick prata med kompisar. Det var många fina samtal, det var delade liv.

4. Sköna gudstunder. Aldrig förr – på riktigt aldrig förr – har det varit så skönt och lätt att vara på mässa eller gudstjänst med barn. Allt var på deras villkor. Allt var kort. Vi sjöng mycket och lyssnade lite. Och drog aldrig ut för mycket på de stunderna.

5. Ett kärt återseende. Det var något alldeles speciellt med att få vara på den lägergård som var så enormt viktig när vi själva var tonåringar, nu med vår egen familj. OCH med flera av de andra som också var där när vi och de var tonåringar och med deras familjer. Det kändes lite som att sluta cirklar. Jättefint.

Jag var otroligt trött i fredags och jag var otroligt otaggad på familjeretreat. Men inte en enda liten stund ångrade jag att vi var där när vi väl var där och ännu mindre gör jag det nu.

Det här gjorde gott. Arvid fick frågan om vad som var det bästa med familjeretreaten. Han funderade rätt länge och jag försökte hjälpa på traven.

– Kanske att få nya kompisar?

Arvid fortsatte fundera.

– Att mamma och pappa är med och att vi får vara tillsammans.

Amen. Ja, amen.

Tillsammans. En av sommarens sista. En av sommarens bästa.