I natt somnar fyra vuxna och åtta barn under vårt tak. Orsaken är otroligt trist men resultatet ändå rätt härligt, tänker jag när jag sitter här i hörnsoffan med tre av världens absolut finaste män och hör våra rätt snart tonåriga döttrar fnittra och tjattra i ett av våra sovrum. Ibland säger vi åt dem att vara tysta, men egentligen tycker vi ju om att höra dem trivas med varandra. Att se ens barn bli vänner med ens vänners barn är fint.

Ibland blir det inte alls som man ville, hoppades och tänkte. Då faller man. Att ibland få vara med och dämpa andras fall ens lite, lite är också fint.

När Hilde sätter sig i terapisoffan som stor kan det hända att hon behöver få tala om hur begreppet familj liksom luckrades upp varje gång det blev sommar. Efter bara några dagar under samma tak som min syster och hennes familj är det nu rätt mycket som Hilde inte längre vet.

– Ingrid är min kusin, sa hon endera dagen.

– Pappa Tobias, kallade hon min svåger dagen därpå.

Just Hildes relation till min svåger är festlig och kantad av frågetecken.

– Tobias, får jag lägga den här i roskisen? frågade hon i dag och hänvisade till sin glasspinne. (Vem tror hon att han är, liksom?)

Och i dag när hon behövde våtservetter ropade hon:

– Tobias, har vi våtservetter? (Igen; vem tror hon att han är? Hur skulle han kunna veta det?)

Men… När hon sitter där i terapisoffan tror jag att hon mest kommer att vara tacksam. För att det funnits många vuxna – och barn – som varit viktiga och trygga. Ett lite uppluckrat familjebegrepp kan ju också vara ett tecken på en mycket större familj. Och det är en gåva. Alla gånger är det en gåva.

Är hon mitt barn?

Hon, som inte har varit på en enda fotbollsträning med det lag som hon i morgon ska spela med på Wasa Footballcup? Hon, som har varit på exakt en friidrottsträning i sitt liv men som ikväll tävlade frimodigt också i en gren som hon inte ens tränade då?

Hur det går när hon tävlar spelar ju absolut ingen roll. Att hon tävlar alls på de villkoren spelar all roll. Det berättar så mycket om hennes beundransvärda mod och grundtrygghet. Jag har ingen aning om hur man bygger upp sådant i ett barn, men jag har åtminstone inte lyckats förstöra det i henne trots att jag själv aldrig hade vågat när jag var elva. Ibland faller äpplet dit det vill och ofta leder de fallen till vackra ting.

Men ja. Hon är i allra högsta grad mitt barn, hon den modiga och trygga. Och ingen är gladare än jag för att det är så.

Nu är vi här.

Ovanligt mycket musskit. Ovanligt kallt (jag hade jacka på inomhus fram till halv sex). Ovanligt stor motvilja mot disk och gröt. Men alldeles fantastiskt.

Jag fattar att det inte ser mycket ut för världen, men det här sommarlivet är för mig ärkebeviset på att det som ser litet och fult ut kan härbergera det största och vackraste. Dessutom; via min systers kamera ser inget litet ut för världen.

Så här såg det ut, denna vår första sommarhusdag 2019.

Jag älskar mina barn till alla tänkbara och otänkbara planeter och tillbaka igen, men att vara den enda lediga föräldern när de är lediga hela tiden är faktiskt inte speciellt festligt. De senaste veckorna har jag många gånger bara längtat till vardag och augusti och man vet ju nog att det är illa när man helst skulle hoppa över hela juli.

Men i dag kom äntligen räddningen. Den stavas nu min syster och hennes familj och nu kan den goda delen av sommaren börja på allvar. Jag är så otroligt redo. Vi är nog alla det. Nu blir det havregrynsgröt morgon middag kväll (om ni frågar barnen, två av tre om ni frågar vuxna). Det blir minimalt med skärm och maximalt med lek och litteratur. Det blir bad och brädspel och massor med glass. Det blir framför allt den där kravlösa gemenskapen som vi längtar till hela resten av året.

Nu blir det. Nu är det.

Och ja. Det blir sommarhus. Snart, snart. Så här smakade sommarhuset förra året.

2019 blev sommaren när ingen (åtminstone ingen i min värld) längre pratade om damfotboll. Det där dam dog någonstans på vägen och nu kollar min värld bara fotboll. Det är liksom bara Sverige, USA och Frankrike som spelar. På riktigt.

Jag tycker om min värld.

2019 blir därför på något sätt en speciellt fin sommar för Ingrid att få börja spela fotboll. Jag älskar att hon får börja spela fotboll samtidigt som en hel värld visar att också den fotboll hon kan lära sig spela är intressant och sevärd.

Det är så mycket som hela tiden blir så mycket bättre.