Jag har fått ett drömjobb.

Liverpool har kommit till final i Champions League.

Och; Arvid har tappat en tand.

Månne inte det tredje ändå är det största.

Nå nej. Stort, jo. Men verkligen inte störst.

Det här med jobbet känns verkligen helt osannolikt fint. Att så många delar det med mig och säger så fina saker har rört mig till tårar fler än en gång. Tack!

Min ökenvandring är slut. Jag ser ljuset. Jag är en av Svenskfinlands nya läsambassadörer! Tillsammans med Henrika Andersson ska jag få jobba för läsningen här. Att säga att jag är ivrig och lycklig och tacksam är årets största litotes. Nu kör vi!

Söndagen den 31 mars fick jag predika om längtan i min grannförsamling. Jag minns att jag skrev om det och jag minns att jag skrev att jag inte ska återge hela min predikan, men nu ska jag det.

Vad jag sa? Den där söndagen för en dryg månad sedan när jag fick predika i Matteus församling? Nå, ungefär så här:

”Jag har ett jobb som jag älskar. Jag vet att det finns också andra som säger att de har världens bästa jobb, men om de inte har mitt så har de nog egentligen inte det. Jag har på riktigt världens bästa jobb. Jag är modersmålslärare i ett gymnasium här i Helsingfors. Det jobbet har jag haft i snart tio år. Tio år är många dagar och inte en enda av de dagarna har känts meningslös eller bortkastad.

Men vet du vad? Jag har sagt upp mig. Ibland blir det så. Livet är så mycket mer än jobb, och i sommar ska vi flytta till Kvevlax. Du kanske inte vet var Kvevlax finns och då kanske du tänker att jag kanske kan pendla om mitt jobb nu är så världsbäst. Men Kvevlax ligger i Österbotten ungefär 430 km från Helsingfors och till och med för världens bästa jobb blir det en pendlingssträcka som är orimlig. Så jag har sagt upp mig.

Och jag har sökt ett nytt jobb.

Jag har gjort pdf-filer av mina universitetsbetyg. Jag har uppdaterat mitt CV. Jag har gått på arbetsintervjuer. Om du någon gång har sökt jobb som modersmålslärare i Österbotten så vet du att man inte precis väljer och vrakar, man söker det som finns. Och just i år, just den här våren, har det funnits ovanligt många. Inte ovanligt många som i många, men ovanligt många som i lite fler än det brukar. När jag märkte hur jobb efter jobb dök upp kände jag mig rätt trosviss. Det här är SÅ från Gud, tänkte jag. Många år har det funnits noll modersmålslärarjobb att söka i Österbotten. Just i år – när jag ska söka ett – har det funnits flera stycken att söka.  

Så; jag har sökt fyra jobb hittills. Jag har fått tre nej hittills och jag antar att mitt fjärde kommer typ i morgon.

Nu kanske mina nej låter som något jag har en ganska lättsam inställning till, men så är det inte. Verkligen inte. I alla tre fall har jag egentligen räknat med ett nej men i alla tre fall har jag ändå tagit det märkligt hårt. Jag älskar ju att vara lärare. Jag tror dessutom att jag är hyfsat bra på att vara lärare. Jag vill verkligen ha ett jobb.

Att säga att jag längtar efter ett jobb är en underdrift. Hela min själ ropar efter ett jobb.

Att längta är inte farligt. Att längta är tvärtom något djupt mänskligt. Alla som andas längtar, sa jag själv lite kaxigt när jag fick några frågor om längtan inför den här mässan. Samtidigt insåg jag att det nog är en sanning med modifikation. Visst, vi längtar väl alla efter något på något plan. Men oj vad längtan kan betyda olika saker. Att säga att jag längtar efter att få ta en dusch är faktiskt en helt annan sak än att säga att jag längtar efter att få ett jobb. För att inte tala om att längta efter en livskamrat eller ett barn. Eller hälsa. Eller någon näras hälsa.

Den här våren har jag insett att jag under flera års tid egentligen bara har längtat på den där ganska angenäma dusch-nivån. Alla stora, viktiga bitar i det pussel som är mitt liv har suttit där de ska. Jag har insett att jag har glömt vad verklig längtan är. Och jag är medveten om att jag fortfarande vet ganska lite.

Ändå har jag fått ställa mig själv en fråga den här våren som har lärt mig något om längtan, mer än jag egentligen ville lära mig. Jag har fått ställa mig själv frågan; tror jag att Gud kommer att ge mig det jag längtar efter, det jag behöver? Också fast jag inte ser några tydliga bevis på det? Jag trodde det så väl när jag märkte att det fanns jobb att söka. Tror jag det också nu när jag inte har fått ett enda av de jobben?

Och du kanske ställer dig samma fråga just nu. Kommer Gud att ge dig det du längtar efter, det du behöver? Du kanske inte längtar efter ett jobb som jag, men du längtar efter något annat. Det finns ett behov i dig som kanske kastar en skugga över varje dag. Kommer Gud att ge dig det du längtar efter?

Den bibelberättelse som utgör dagens predikotext visar att Jesus är en mästare på att ge oss just det vi behöver. Och inte bara det; han ger oss mer än vi behöver.

För det första tycker jag det är så härligt att han ens kommer på idén att han måste fixa mat åt femtusen pers. Han har knappast utlovat det. Och på något sätt tänker jag mig att alla skulle ha förstått om han lät bli. Det skulle ha varit rimligt. Mat för femtusen kräver ju en hel del av en snickarson och några välvilliga lärjungar. Jag tror ju inte heller att han spred affischer där han utlovade att Filippos skulle spela trumma, han själv predika och att det efteråt skulle bli gratis bröd och fisk till alla. Och ändå gör han det. Fixar bröd och fisk. Jesus är en sådan som ser människors behov och bemöter dem.

För det andra tycker jag det är så härligt att Jesus inte bara fixar det allra mest nödvändiga. Han fixar FÖR mycket. Femtusen människor får äta sig helt mätta och sedan blir det ändå över en massa mat. Jesus är en sådan som inte bara ger oss vad vi behöver, nej han ger oss mer än vi behöver.

Jag vet det här i teorin. Jag vet det så väl. Bibeln är full av hoppfulla berättelser om när Jesus kommer in i en hopplös situation och tar hand om den. Bibeln är full av berättelser om människor som längtar och som sedan möter Jesus som möter deras längtan.

Den här våren frågar jag mig; Herre, kommer jag också att få äta mig mätt? Kommer också jag att få det där jobbet som jag verkligen längtar efter?

Sanningen är att jag inte vet. För samtidigt som bibeln är full av hoppfulla berättelser så är verkligheten full av hopplösa berättelser om människor som inte får det de längtar efter och behöver. Barn dör i cancer trots att deras föräldrar la all annan längtan åt sidan och satsade på en enda längtan; att barnet skulle bli friskt. En del människor som verkligen borde få bli föräldrar blir aldrig det trots all deras längtan. Äktenskap som folk kämpar för går sönder. Arbetslöshet, ensamhet, mental och fysisk ohälsa… All längtan efter frihet och svar. Men nej.

Var är du då, Jesus? När vår längtan inte slutar i en hoppfullt vacker berättelse utan i besvikelse och sorg?

När jag längtar och inte får det jag längtar efter så kan jag gå åt två håll; närmare Jesus eller längre bort från honom. Det är på många sätt förståeligt att vi i djup besvikelse drar oss undan Honom som kunde ha hjälpt oss, men att vi drar oss undan hjälper inte oss vidare. När jag är besviken försöker jag istället söka mig närmare Jesus. Och oftast – inte alltid där och då, men allra oftast – så landar jag i någon slags frid när jag väl landar hos honom. Jag har inte nödvändigtvis fler svar än innan, men jag litar på att Han bär mig. Det gör faktiskt hela skillnaden.

Jesus är livets bröd. I mitt liv betyder det att jag ofta söker mig till honom först när jag är riktigt hungrig. När det mesta går som det ska behöver jag inte bröd, jag är ganska mätt och belåten som jag är. Jag längtar i stället efter bakelser och chokladkonfekt och då är det sällan till Jesus jag går.

Just nu är jag mycket hos Jesus. För varje nej som kommer blir mina frågor fler och min besvikelse större. Mitt behov av honom större.

Att leva ett liv i tro är inte att leva ett liv utan längtan, utan obesvarade behov. Men att leva ett liv i tro är i bästa fall att leva ett liv i visshet om att någon som är större än jag bär mig, ser min längtan och tar hand om den. Vi är alla en av de femtusen som behöver bröd och fisk. Vi får alla gå till Jesus med vår längtan och våra behov. Han tar emot oss. Varje gång. För han har längtat efter oss, längre och mer än vi någonsin kan längta efter honom.”

Det har varit en märklig vår. Nu har jag skrivit om den i diktform och något otippat i predikoform. Vilken genre blir det härnäst? Den som lever och läser får se.

Jag har under veckoslutet avverkat ännu en av de där sista gångerna. Den här gången såg den ut ungefär så här:

Det finns så mycket och så många som det blir så svårt att lämna. Och trots att det blir svårt är jag så tacksam över att det är så. Hellre så här. Tänk om det hade varit lätt att lämna allt och alla efter tio hela år.

Då hade ju tio hela år i stället varit svåra.

Hellre så här. Mycket hellre så här.

Jag visste att jag skulle gråta. Jag spände mig lite hela dagen för jag visste att jag skulle gråta. Och jag grät, förstås, när vi hämtade Hilde hennes sista dag på hennes första dagis.

Men jag visste inte att alla andra också skulle gråta. Jag visste inte att Fredrik, Arvid (!) och de två underbara som jobbat allra mest med Hilde också skulle gråta. Det var bara Hilde själv som inte grät. Hon är för liten är att förstå, men när hon blir gammal nog ska jag berätta för henne att alla vi som var gamla nog grät i tamburen när hon slutade på dagis.

Jag ska också berätta att dagis ordnade en fest för henne hennes sista dag. En fest där de åt popcorn och sjöng Hildes favoritsånger. Jag ska berätta för henne om ett dagis som tog hand om henne så innerligt väl och som såg henne för den hon var. Jag ska berätta om alla de gånger hon hemma lekte att hon ringde till någon av dem som jobbade på dagis. Jag ska berätta att hon alltid sprang ivrigt till tamburen när vi sa da… och att hon alltid sprang ivrigt in på dagis när vi kommit så långt.

Jag ska berätta om kärlek. För om jag vill berätta om Hildes år på dagis så blir det inget mindre än en berättelse om kärlek. Varje dag har jag varit tacksam över att det får vara så.

Pärmbilden till det enorma enormt fina kort Hilde fick när hon slutade på dagis. Blomman nere till vänster var hennes dagissymbol, den bild som fanns på säng, potta och tamburhylla.

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.

Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut.

Så börjar en av Edith Södergrans mest älskade dikter. För en vecka sedan var jag på skrivkurs (samma dag som min man och mina svärföräldrar packade ner vårt hem) och då fick jag i uppgift att skriva en dikt som började på samma sätt. Jag är ingen…

Jag valde medvetet att bryta mot den regel som jag har skapat för att skydda mig själv och skrev en dikt om det jag egentligen inte kan hantera.

”Jag är ingen arbetslös. Jag är bara utan jobb.

Jag är inte ens utan jobb, men jag blir det om några månader och det är tillräckligt läskigt.

Jag är en människa som alltid har sett mitt jobb som en stor del av mig själv och därför är det kanske inte så överraskande, men nog så trist, att märka att jag också ser mitt icke-jobb som en stor del av mig själv.

Jag är en längtan.

Jag är trött på att vara det.

Jag går sönder av att vara det.”

Nu är jag ju verkligen ingen poet, heller, men jag skrev från hjärtat och när jag valde att läsa den dikten högt för de andra på kursen istället för att fega och läsa reservdikten (ja, jag hade skrivit en sådan) så darrade min röst. Det kan hända att den brast.

Men jag ångrade mig inte.

På något märkligt sätt blev det ohanterbara mera hanterbart när det kläddes i ord som fick höras och ta plats.

Det blir bra. Det ordnar sig. Och snart ska jag skriva mer om våren som varit. Men då mindre i diktform.

Jag är den mamman som tycker att det är otroligt skönt att ibland få pauser från barnen. Men jag är också den mamman som kan ägna en stor del av de pauserna åt att titta på bilder och videoklipp av barnen. Båda de berättelserna om mig är lika sanna och i någon mån lika viktiga. Så nu ligger jag här i gästrummet hos bästa vännerna och scrollar bland mina bilder och filmer.

Vilken hustru jag är? Nå, den som följer med hur det går i semifinalen ikväll. Ni som vet, ni vet.

Mitt gäng.