Minns du också din barndoms hungerdagar? Jag gör. Det var skralare skollunch och det var insamlingsbössa. Och även om det i något skede hörde till att man skulle klaga på maten den dagen så visste man att det var rätt och riktigt och rimligt att en dag i året själv få lite mindre för att de som alltid får för lite skulle få lite mer.
Jag visste som barn att en mindre påkostad skollunch innebar lite mer pengar till hungerdagsinsamlingen, men det är först i dag som vuxen som jag vet exakt hur mycket pengar det faktiskt innebar. När Karleby nu serverar en vanlig skollunch i stället betyder det att Röda Korset får 2700 euro mindre. Översatt till kris betyder det mat för hundra familjer i en månad.
Om jag hade vetat det som barn hade jag välkomnat betydligt fler hungerdagsluncher.
Att vuxna nu vet och ändå väljer att backa den ena enda gör mig ledsen.
Jo. Jag vet. Det finns barn vars enda varma mål mat är det som serveras i skolan. Men vi talar fortfarande om en enda dag. För barn som ändå går miste om skolluch 175 andra dagar per år. Den här ena enda dagen är knappast avgörande för dem. Vi ska förstås hjälpa de här barnen också, men dem ska vi hjälpa på ett annat sätt. Vi ska inte ställa hungriga barn mot varandra.
Jo. Jag vet. Skoldagar kan vara långa och energikrävande och det är viktigt för hjärnan och orken att äta bra. Men det är ju faktiskt inte så att varenda skolelev äter ordentligt och näringsrikt i skolan alla andra dagar förutom hungerdagen. Alla äger ju tyvärr inte Arvids enorma förkärlek för skolmat och det finns garanterat maträtter på skolans meny som skapar lika mycket eller ännu mer hunger i skolkorridorerna än hungermatslunchen.
Och jo. Jag vet. Det är jobbigt att bli påmind om det lidande som finns i världen, men det är inte farligt. Däremot kan det vara riktigt farligt att inte bli det. Hungerdagen är ett konkret sätt som barn förstår och vill vara med på. Vi ska inte ta ifrån dem det.
För på samma sätt som det finns barn som inte får varm mat hemma finns det barn som inte får varma värderingar hemma.
Därför behöver skolan försöka ge dem det också.
Nästan för lycklig 
I min lågstadieskola lottades det ut 5 platser till ”i-landsbordet” på hungerdagen. Det ena bordet i matsalen var dukad med bordduk, tända ljus och de fem lyckliga barnen blev serverade pommes frites och korv (eller annan mat som ansågs vara gourmetmat för 10-åringar). Alla andra i ”u-landsborden” fick gröt och knäckebröd utan smör. Idag 20 år senare har jag svårt att förstå hur vi barn skulle få större förståelse för att det finns barn i andra länder som går hungriga, genom att skapa avundsjuka mellan skolkamrater.
Nämen så märkligt! Tanken var säkert god – den brukar ju vara det – men utfallet det konstigaste jag hört om på länge. Usch då. Varje pommes var ju dessutom bort från det egentliga målet.
Amen! En dag gör ingen skillnad i långa loppet om man har tillgång till näringsrik mat alla andra skoldagar men en dag kan ju verkligen göra skillnad om den mättar hundra familjer i en månad!