Jag fyller sällan i blogglistor, men i dag gör jag det. För nu handlar sevendays blogglista om mammor. Du måste inte läsa hela min lista, men du måste läsa sista punkten. För just i år är just den kanske allra viktigast.

Mammor är… : människor som har välsignats med en av de största gåvor som ett människoliv kan erbjuda. Och människor som lever med hjärtat utanför kroppen, som alltid är på flera platser samtidigt.

Och mammor är något som många, många vill bli mest av allt i hela världen.

En mamma jag ser upp till: är alla de mammor som får kämpa lite hårdare än många av oss andra för våra barn. För att alls få dem eller för att sedan kunna ge dem allt det som vi lätt tar för givet.

Jag som mamma är: den som bidrar med energin och glädjen i vår familj. Det sa åtminstone Fredrik när jag blev sjuk i fredags och inte bidrog med någon energi och glädje alls. Barnens respons är ganska svår att tyda. Ibland är jag världens bästa mamma. Andra gånger är jag den tråkigaste och dummaste och strängaste mamman i hela världen. Man får helt enkelt lära sig svälja mygg och sila kameler där, tänker jag.

Det bästa med min mamma: är att hon är min.

En sak min mamma lärt mig: Förlåtelse, folkvett och hur man bakar kanelbullar. Ni fick två bonussaker där.

På så sätt liknar jag min mamma: Vi tycker båda om att tänka och vi tycker om att formulera våra tankar. Vissa miner jag gör är SÅ mamma. Vi känner också ofta på oss saker redan innan vi har fått vetskap om dem, men jag ska försöka bli bättre på att inte avslöja att jag redan anade något när någon avslöjar något. Det är ju liksom inte det svaret folk vill ha när de kommer med ett stort eller för all del litet avslöjande. Förlåt!

Det här borde alla mammor ha rätt till: BB på rimligt geografiskt avstånd, betald föräldraledighet och en medförälder som är lika mycket förälder som hon själv.

Så firar jag mors dag: Med familjen. Om jag är riktigt vild kanske jag bakar den där tårtan som jag hade tänkt baka redan på påsk och har kvar en del ingredienser till. Men jag betvivlar att jag orkar vara så vild. Vildhet på den nivån kommer med ett så högt pris.

En hälsning till en speciell mamma: Min hälsning till en speciell mamma går till min vän Sandra som är en stark, beundransvärd, modig och vansinnigt kärleksfull mamma. Hennes son har en sjukdom som kommer att kosta honom livet och hon gör allt hon kan och lite till för att göra hans liv så smärtfritt, ljust, fint och värdefullt som möjligt. Jag beundrar henne och hennes man alla dagar. Hela deras liv ramades in med en helt annan ram än de någonsin hade kunnat tänka sig, men de fyller i dag den ramen med mer skönhet än jag trodde var möjligt. Och de delar modigt sin resa med oss andra. De berättar om det glada och det vackra och om det svåra och smärtsamma och svarta. Sandra, du är en stor förebild för mig och många andra! Jag önskar dig världens finaste morsdag!

Man kan ana att det pågår något fuffens i Arvids run när han ställer den här frågan innsn han omsorgsfullt stänger om sig där:

– Mamma, kan din telefonkamera se genom väggar?

Och upprepar frågan ett par gånger.

Han håller oss ofta på tårna. Alla gånger väljer jag att leva på tårna med honom än på hela foten utan.

Bild av Matilda Audas Björkholm. Från en gång då det pågick något fuffens i kyrkbänken.

Jag har hört rykten om att det kommer att komma en tid när jag saknar det här:

Men just nu är inte den tiden.

Den skyldiga(ste) heter Kass. Hilde Kass. Hon visar absolut noll hänsyn. Minus hänsyn, faktiskt. Far fram som en destruktiv virvelvind och drar precis allt hon kommer åt med sig i fallet. Hon tömmer bokhyllor och skohyllor och köksskåp. Varje dag. Om vi plockar in böcker och skor och kastruller igen river hon ut dem igen. Smartast är att inte plocka alls förrän hon somnat, för det som är ännu värre än att tvingas plocka upp 97 % av sina ägodelar från golvet varje dag är att tvingas plocka upp 97 % av sina ägodelar från golvet tjugoåtta gånger varje dag. Men å andra sidan får man ju fel i huvu vissa dagar av att ha 97 % av sina saker på golvet. Då är det bara att välja. Pest eller kolera.

Våra Hilde-säkra zoner blir dessutom bara färre och färre. Det som hänt i förgrunden på bilden är att hon uppenbarligen numera når den plats där vi mellanförvarar våra rentvättade, hopvikta kläder. Så nu är det slut på mellanförvaringen. Hon når köksbordet – hejdå, ljuva pusselstunder och monopolspel som pågår flera dagar. Hon når till och med Ingrids högsäng, där uppe hittades hon i dag. Jajks.

Men. Till och med i dag, i den där stunden när jag nästan ville gråta en gång, var jag lite skavande tacksam. Det hjälps inte: det finns mycket att vara tacksam för när man har råd att se rådd som ett problem.

(Men tacksamheten till trots: om du vet hur man får en ett-och-ett-halvt-årig tornado att gå fram lite mjukare med sin omgivning så är det inte i dag du ska hålla kunskapen för dig själv.)

Vi ska beställa nya sandaler och han får själv vara med och välja. Och han hittar ett par som han tycker väldigt mycket om.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Men jag behöver inte ens fundera ut något, för hon hinner före:

– De är ganska… flickiga.

Han? Han vet alltid vad han ska säga.

– Jag vet. Men jag tycker om flickiga saker OCH jag tycker om pojkiga saker. Alla saker.

Just så är det. I dag hade han med sig brandhjälm, brandjacka och brandsläckare till dagis. Men också dockan Cecilia och halva hennes garderob.

Nog är ju världen roligare för den som kan och får tycka om alla saker, tänker jag. Och världen större. Möjligheterna flera.

Bättre. Helt enkelt.

En gång i tiden tyckte han också om blomsterkransar. Tur att moster Matilda Björkholm kan göra sådana. Och fotografera.

Han föll ihop här på eftermiddagen. Så där som han/man lätt gör när nattsömnen blev naggad i framkanten. Så vi fick reda ut en dust. Sandaler var inblandade. Och shorts. När stormen bedarrat på grund av mitt tjänande letande som trotsade all icke-kryhet i min kropp säger han:

– Tack, mamma!

Och jag kontrar med:

– Varsågod, Arvid.

– Nej! ropar han.

Och då förstår jag ingenting. Visserligen kan han vägra allt möjligt. De finaste ord jag kan vägrar han ofta ta till sig. Älskling. Underbaring. Finaste. Men Arvid brukar faktiskt aldrig slå fel (om vi bortser från den där tack och lov övergångna tiden då det var Lulu eller Martinus som gällde).

– Bästa Arvid? försöker jag.

Ibland hjälper det. I dag är inte ett sådant ibland. Han skakar bestämt på huvudet och sedan ger han mig det namn han vill ha i dag:

– Härliga söta bästa Arvid!

Och det är ju på alla sätt lätt att kalla honom just det. Och på alla sätt säkert viktigt eftersom det strax innan var så mycket strul med sandalerna och shortsen. Han lär mig mycket. Ger mig ännu mer.

Jag är aldrig sjuk. Men nu är jag. Jag föll ihop som människa kvart före fyra i går och på den vägen är vi. Jag har feber och ont i varje muskel i min lekamen. Jag har kallt hela tiden och min puls är hög trots att jag legat ner 97% av min vakna tid. Jag har sovit flera gånger i dag men jag är ändå jättetrött. Mitt huvud dunkar och jag lever på värkmedicin och vatten.

Jag är förvånad. Och inte alls. Det är lite för mycket nu på lite för många olika plan, och min kropp brukar sätta stopp om jag inte förstår att göra det själv. Nu blev det tvärstopp. Påtvingad vila.

Jag befinner mig nu i det där ljuvliga tillståndet då jag inte för mitt liv kan förstå att jag någonsin har sprungit, hållit lektioner eller orkat sitta upprätt i fem minuter. Än mindre att jag troligtvis kommer att göra det igen. Snart.

Krasslig och trött och hårsmutsig.

Jag står i Tysklands huvudstad och lyssnar till en guides berättelse om murens offer när det plötsligt plingar till i min väska. Ett sms. Plinget hinner inte avta innan det plingar till igen. Och igen. Och igen. Och igen. Får jag tusen meddelanden nu? hinner jag tänka.

Nej, jag fick inte tusen meddelanden. Men tolv. Från posten. Posten har tagit emot tolv paket från Stockmanns galna dagar som de nu vill att jag hämtar. Jag är ju i Berlin, så jag hämtar inga paket alls där och då. Men redan där och då ställer jag mig förstås några frågor:

1. Varför varför varför har jag fått tolv olika paket från ett och samma ställe? När jag ju verkligen inte gjort tolv beställningar?
2. Hur hur hur ska jag få hem tolv olika paket från posten?

Och frågornas fråga:

Hur hur hur ska jag våga hämta ut tolv paket på en gång? Kan man ha shoppingproblem skrivet i pannan på ett mer uppenbart sätt?

Efter något dygn tillbaka i mitt fosterland tar jag posten vid hornen och hämtar ut paketen. Förklarar på ytterst knagglig finska (den enda finska jag behärskar) att jag faktiskt inte beställt tolv gånger. Jag tror att han tror mig. Jag hoppas att han tror mig. Och sedan kör vi hem paketen med bil. Det fanns liksom inga rimliga alternativ.

Väl hemma blir det någon slags märklig julafton där man vet vad som finns i alla paket och där man själv dessutom betalat för dem. Och där man själv vill skicka tillbaka en del av klapparna till givaren. Det gör jag. Jag ska skicka tillbaka ett par träningstights. Och nu – ja, faktiskt först nu (oförlåtligt jag vet, men jag drabbades av akut formuleringsglädje och har njutit av varje sekund jag skrivit den här texten) – kommer vi till det jag egentligen ville säga med det här inlägget:

Jag vill skicka tillbaka dem för att de är för små för mig.

Och dagens mest skamfyllda erkännande:

Jag överväger för en halv sekund att inte stå för att de är för små utan i stället välja kryssa i någon av de andra returorsakerna.

Alltså, så sjukt pinsamt. Ännu pinsammare än att hämta ut tolv paket på en gång från posten.

Tack och lov varar den där halva sekunden bara en halv sekund och jag kryssar sanningsenligt i rutan som säger att tightsen är för små. En seger för sanningen. En seger för mig själv. Och inte minst en seger över en märklig värld som säger att det per automatik är dåligt att något är för smått.

För det är faktiskt inte sant. Har aldrig varit. Kommer aldrig att bli.

Nu är det för små tightsen på väg tillbaka. Livet är för kort och framför allt alldeles för värdefullt för att vi ska ha för små saker i skåpen som vi tror att vi måste anpassa oss enligt.

I en lagomstor träningsjacka.

Vänskap kan definieras på många olika sätt. Ibland på många olika sätt på en och samma dag.

Vänskap är bland annat att jag har varit märkligt sorgsen och besviken hela dagen trots att morgonens besvikelse inte är min egen. Men den är tung ändå. För den är min väns och jag bär ju den med henne. Skulle bära så mycket mer av den om jag bara kunde.

Vänskap är bland annat också att jag i dag fick ett sms av en annan vän med orden Har vi pratat om att du är het i hatt?! Det här alltså dagen efter att jag plågat/förgyllt/förstrött världen med bilder på mig själv i studentmössa. Det fina med hennes meddelande är att vi ju har pratat om att jag tycker att jag klär ovanligt bra i huvudbonader. Min självupplevda hethet i hatt är ett av oss två synnerligen omdiskuterat fenomen. Så jag förgicks lite av skratt när jag läste hennes meddelande och min sorgsenhet och besvikelse fick därmed en liten andhämtningspaus.

Jag skulle inte vilja vara utan någotdera. Både att kunna dela varandras bördor och att få varandra att skratta mitt i eländet är vackert och viktigt. Än mindre skulle jag vilja vara utan någondera. Båda två så vackra och viktiga.

Självutnämnt het i hatt since åtminstone 2015. Och han då. Betydligt hetare redan utan.

Det viktigaste jag vet och kan och har lärt mig har ingenting med vita mössor eller betyg att göra. Det har med själva lifvet att göra. Men en dag i året symboliserar den här mössan våren och för mig är våren hopp och ljus och ett försiktigt löfte om bättre tider och allt det är väl värt att fira.

Glad valborg! Glad vår!