Första året frågade vi oss hela tiden hur det kunde vara så lätt.

Andra året frågade vi oss hur länge det kunde vara så lätt.

Tredje året var vi sedan så länge så bortskämda att vi var nästan vana. Det var lätt och det var lätt att gilla läget.

Fjärde året har varit… annorlunda. Den lååååånga mjukstart vi fick på livet med en Arv tog abrupt slut strax innan treårsdagen. Smekåren var över och under det år som gått har vi jobbat och svettats och kämpat.

Men jobb och svett och kamp väger löjligt lite – egentligen ingenting  – i jämförelse med kärlek och skratt och hemska saker så vi har älskat och skrattat under det här fjärde året. Också.

I dag fyller han fyra år och det är med enorm glädje, lika stor tacksamhet och lite lite stolthet som jag ser på vår son. Vår Arvid Karl-Oskar. Vi sa att du gjorde världen ny när du kom till oss, och det gjorde du. Du gjorde den bättre. Du gör den bättre.

 

Hon är 14 år gammal och därmed giftasmogen, så nu finns risken att hon blir bortgift och därmed inte längre får gå i skolan. Hennes kunskap behövs, till skillnad från hennes mamma kan hon både räkna och läsa och hon är den som tar hand om familjens ekonomi. Hon är bara en av miljontals andra flickor i exakt samma situation men i dag fick hon ett ansikte och ett namn och det öde som är hennes och många andras blev genast så smärtsamt riktigt för mig som lever med ett så helt annorlunda öde.

Hon lever i en kultur där kvinnan ses som en halv människa och där ingen egentligen ifrågasätter det synsättet. Hon blir lite mer hel om hon gifter sig och hennes helhet växer ytterligare om hon får barn, men hel blir hon aldrig. Hon lever i ett land där kvinnor i snitt föder 6-7 barn och där både kvinnor och barn ofta dör i samband med förlossningar. I ett land där man inte riktigt vågar knyta an till ett barn under fem år, först när ett barn levt så länge vågar man börja tro att barnet kommer att överleva. I hennes hemland kostar kejsarsnitt en månadslön och kvinnan får inte själv avgöra om hon och hennes ofödda barn är värda den lönen, det måste en man göra. Hennes egen eller någon annan.

Tänk att hon och jag lever i samma värld.

Framför mig står en ung kvinna, bara några år äldre än jag, som lever i min värld men som var barnmorska några år i den unga kvinnans värld. Hennes berättelse rör mig till tårar, till obehag och till modlöshet. Men också till kampvilja.

Vi som har måste ge. Vi som kan se måste öppna våra ögon. Vi som vet måste agera.

Det finns tusen saker kvar att göra. Vad du gör är upp till dig, men av alla de tusen sakerna måste du göra något. Där borta eller här hemma, för kampen är ju verkligen inte slut här heller. I en tid där en man som söker jobbet som världens mäktigaste kan säga att han can grabba kvinnor by the pussy om han vill är det bara att kavla upp ärmarna.

Han och jag lever i samma värld.

Och jag hoppas så innerligt att mina barn ska få vara vuxna i en annan värld. I en bättre värld.

Jag har hängt på facebook i nästan tio år. Inget jag tidigare gjort och sagt och tyckt där har fått lika mycket uppmärksamhet som det att jag i går berättade för min facebookvärld att boken finns. I skrivande stund har 399 personer reagerat. Faktum är därmed att bokens födelse faktiskt slår barnens födelse om vi mäter i antalet likes. Och det kan vi ju absolut göra.

Jag är rörd. Men mest är jag rik, tänker jag när jag ser namnen på alla dem som gillat och kommenterat. Tänk att de finns i mitt liv. Tänk att ni finns där.

Där finns min första lärare, den första person som någonsin kallade mig författare. Klassens författare stod det på mitt betyg på ettan.

Där finns också min första kärlek. Pojken, numera mannen, som jag älskade desperat och obesvarat i tre års tid.

Där finns mina studiekompisar från mediautbildningen, de åtta personer som under ett intensivt år var mitt gäng, min familj.

Där finns barndomsvänner, gamla elever, tidigare och nuvarande kolleger, föräldrar till mina barns vänner och en hel hop församlingsmänniskor. Och där finns en massa människor jag inte skulle känna i dag om det inte var för att jag en gång för tio år sedan började skriva en blogg för att jag ombads göra det och var dålig på att säga nej och helt värdelös på att säga nej om jag blev smickrad. Och där finns ni. Kanske helt anonyma läsare som jag inte ens skulle känna igen på gatan men som jag skriver för och till.

Där finns helt enkelt så många sköna människor, som Christopher Romberg skulle ha sagt i början av 90-talet. Visste han månne att han sjöng om mina framtida facebookvänner?

Jag har lätt att se problemen med sociala medier, speciellt då jag dagligen ser sjuttonåringar som krampaktigt kollar sin telefon varannan minut. Minst. Men just i dag har jag lätt att se det goda och det fina. En större värld är inte alltid en sämre värld. Och när medglädjen och generositeten är så stor som den är nu är det helt omöjligt att inte gilla.

Av hela mitt hjärta; tack! Lite för era värmande ord och er enorma uppmuntran. Mycket för att ni finns i mitt liv.

Tack!

Den är här.

Den finns.

Den är verklig.

Det hände.

Jag går hela tiden och känner och klämmer och bläddrar. Som om det overkligaste av allt ska bli mera verkligt då. Fattar ingenting.

Så otroligt spännande. Så otroligt roligt.

Han är den sötaste i världen just nu, den lilla pojke som kom in i vårt liv för två månader sedan och som aldrig någonsin får lämna det. När Arvid frågar mig om han eller bebisen är sötare så säger jag förstås Arvid. Och på något plan menar jag det. Förstås. Men på något annat lika verkligt plan plan så är den här lilla faktiskt den sötaste i hela världen just nu.

Speciellt nöjd är han däremot inte, den lilla söta. När något stör honom informerar han om det, han tillhör inte den där skaran som tiger och lider i det tysta utan har en mer högljudd inställning till sitt lidande. Och hans föräldrar bär det som hjältar. Varje gång jag träffar dem tänker jag att inga axlar kunde bära en bebis missnöje bättre än just deras.

För de berättar om det. De talar om sin stora kärlek men också om sin trötthet och sin frustration. Och i min värld är det samma sak som att bära det som hjältar. Jag minns ju hur svårt jag själv hade att sätta ord på min besvikelse över en bebistid som blev så radikalt annorlunda än den jag hade hoppats på. Jag vågade inte riktigt vara ledsen trots att det vissa dagar var det enda jag var.

Liv är svåra och komplicerade saker. Aldrig blir de exakt som vi hade tänkt och sällan ens ungefär. Och ännu svårare blir dessa liv om vi envisas med att bita ihop när det stormar. De flesta av oss borde antagligen göra som han den sötaste i världen och inta en lite mer högljudd inställning till vårt eget lidande. Dela med oss av det som är på riktigt, till dem som är på riktigt.

Det är ändå ingen som tackar för att vi teg och led. Eller jo, det kanske det är. Men de som tackar för sådant får faktiskt behålla sina tack och slösa dem på någon annan. Jag är inte intresserad.

Jag och en liten missnöjd, fotograferade av min moster när den lilla var några veckor ung. En av oss teg och led. Den andra härjade och led.

Min mormor födde tre flickor. Noll pojkar.

Min mamma har fött fyra flickor. Noll pojkar.

Min syster har fött tre flickor. Noll pojkar.

Jag har fött en flicka. En pojke.

Med min familjs mått mätt bryter jag alltså helt ny mark då jag uppfostrar en pojke.

Och jag har tänkt mycket på att jag gör just det; uppfostrar en pojke. Och jag har funderat på huruvida jag vill uppfostra dottern och sonen på olika sätt. Och jag börjar landa i att svaret är ja. Eftersom jag hoppas på samma slutprodukt (snälla, empatiska individer som inser andras och sitt eget värde) måste jag antagligen göra på lite olika sätt då det ju finns en hel värld runtomkring som räknar med helt olika slutprodukter.

Jag har insett att jag antagligen tänker kräva mer av Arvid än av Ingrid. Om han ska ha en chans att bli en god och bra man måste han få hjälp på traven eftersom samhället så ofta förväntar sig mindre av just män när kommer till de där karaktärsdragen som på riktigt kan rädda och förändra en värld.

Det handlar om små saker som att han ska lära sig duka av bordet efter sig och tömma diskmaskinen minst lika tidigt som hon lärde sig det. Att han ska få samma slags ansvar för sitt lillasyskon som Ingrid haft för honom. Att han inte ska komma lindrigare undan med dåligt beteende bara för att han är pojke och pojkar ju är ”sådana” (det där med att pojkar är ”sådana” anser jag för övrigt att är enormt nedlåtande och förminskande).

Och så handlar det om stora saker som att han ska få lära sig att hans ord aldrig per automatik väger tyngre än någon annans. Att hans skyldighet att visa respekt och godhet växer med hans styrka. Att hans uppgift här i världen är att göra den till en bättre plats för andra och att det ibland kommer att innebära att han måste göra avkall.

Så är det ju för oss alla. Till och med för pojkar. För de är inte ”sådana”. De är bara, precis som vi andra, väldigt ofta just det som andra förväntar sig av oss.

Jag vill så gärna att han ska få bli en god man. Och det känns enormt tryggt att få dela ansvaret och drömmen med den godaste man jag vet.

– Jag har lärt mig att se de små undren. Och du är ett, säger en gammal kvinna på ett åldringshem kanske nära dig.

Hon säger det till min man. Han har besökt henne och pratat en stund med den friska människan i den sjuka kroppen och det har gjort henne gott. Så gott att han för henne är inget mindre än ett under.

En trettiofemårig man som ger en förmiddag åt en betydligt äldre kvinna. En ensam människa som för en stund får vara mindre ensam. Två människor som möts.

Ett litet under.

Det här är också berättelsen om kyrkan. Jag blir ofta matt av de berättelser om kyrkan som når över nyhetströsklarna. Det är bara vissa frågor som är tillräckligt intressanta och vissa åsikter som är tillräckligt rafflande och vissa misslyckanden som är tillräckligt brutala. Vem bryr sig då om en enda präst som ger en enda människa känslan av att hon är lika sedd och värdefull nu som när livet påminde henne om det oftare?

Åtminstone jag. Jag bryr mig så otroligt mycket. Det är varken intressant, rafflande eller brutalt. Men det är hela skillnaden.

Undret och jag.