Fredrik är lite sur på mig. Vi är inte mer spännande som par än att orsaken är den klassiska, den återkommande, den vanliga. Jag har glömt något som får konsekvenser för någon annan än mig själv. Och den här gången kostar min glömska Fredrik ett möte.

Jag tar på mig den skuld som är min. Den klär mig inte. Aldrig är jag så skadskjuten som när Fredrik är besviken på mig. Ibland tror jag att jag faktiskt klarar allt så länge han och jag har det bra, och de korta stunder då vi har det bara halvbra tror jag det mer än någonsin. I det läget smakar livet illa.

Jag ber om förlåtelse. Säga vad man vill om mig, men snabb till att be om förlåtelse är jag.

Och han tittar på mig. Och sedan på den madrass som står och lutar mot väggen i vårt sovrum.

-Jag förlåter dig om du för bort madrassen till förrådet, säger han.

Och vi skrattar. Det är ju ett bisarrt villkor för förlåtelse. Jag är så uppenbart redan förlåten. Förlåtelse som kommer med madrassrelaterade villkor är ju redan given, det vet alla. Men jag bär madrassen till förrådet i alla fall och känner mig lite dubbelförlåten. Och vet att jag mycket väl kan komma att behöva det.

Med honom skrattar jag mest och bäst. (Foto av Kavilo photography)