Jag blir sällan ordlös. Orden är ju det jag har och det jag så krampaktigt håller fast vid att jag sällan tappar dem, men i mötet med den här texten är det svårt att säga något som känns tillräckligt. 

Han känner mig inte, denna Nicke Aldén, och ändå har han förstått exakt vad jag vill med min blogg. Att han lyfter fram det djup och den ärlighet jag ständigt eftersträvar värmer speciellt mycket då jag många gånger fått höra att jag ger en falsk och förskönad bild av verkligheten. Gott folk, ibland är verkligheten just så skön som den kan verka i min blogg och jag sörjer att så många verkar tro att livet inte kan vara ljust och glatt och magiskt ens ibland.

Hans ord landade mer rätt än vanligt just den här veckan. Veckan med bloggalan. Jag känner att jag inte riktigt passar in i den finlandssvenska bloggvärlden och därför gjorde det gott att få läsa att just det att jag inte riktigt passar in är orsaken till att åtminstone en läsare värdesätter det jag gör. 

Tack, Nicke! För ord som berör och bär. Ord som påminner mig om vem jag vill vara som bloggare. Och för en nominering. Också den värmde!