Skolåret har ju just börjat och ändå har vi på något märkligt sätt idag avslutat vår första period. Jag har delat ut uppsatser hela dagen och i något skede kändes det som om jag krossade unga drömmar på heltid. Ädla och mindre ädla drömmar, men drömmar likväl. Drömmen om att vara en begåvad skribent. Drömmen om att ha skrivit den bästa texten hittills för det kändes ju så bra. Drömmen om att klara modersmålet i princip helt utan arbetsinsats. Aldrig verkar jag vänja mig vid åsynen av drömmar som går sönder.

Den som någon gång trott att lärare njuter av att dela ut svaga prestationer tror helt fel. Det finns inget värre. Det är det absolut värsta med det absolut bästa jobbet.

Det är bara att kriga vidare. På måndag börjar vi om igen. Nya kurser. Nya elever. Nya grupper. Nya möjligheter. Nya drömmar. Och en del av de drömmarna kommer i slutändan att krossas. Men andra att besannas. Och idag tänker jag mest på dem.

Att vara god mot mig själv verkar vara min grej i slutet av den här veckan. Om du skulle ha sett min kalender och Fredriks kalender (för att inte tala om hur de passade – eller egentligen inte alls passade – ihop) skulle du också vara god mot mig.