Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Sinnesrobönen. Skriven 1926 av Niebuhr, i flitig användning i AA-sammanhang. Och just nu i ytterst flitig användning i AAK-sammahang om vi med AAK-sammanhang menar det här livet som Amanda Audas-Kass tagit sig an.
Marginalerna är för små just nu, vi lever för mycket på tårna. Den där känslan som jag hade så ofta i höstas kommer krypande allt oftare också nu när det är vår. Den där konstiga känslan av att Fredriks jobb bränner ut mig medan mitt eget är en givande kraftkälla.
Ibland undrar folk varför jag envisas med att kalla mig prästfru i olika sammanhang eftersom ingen annan kallar sig -fru eller -man. Och jag tror att vi har svaret i det faktum att Fredriks jobb ibland påverkar mitt liv ännu mer än mitt eget. Den här veckan ska han jobba kväll onsdag, torsdag och fredag. Och dag på lördag och dag på söndag. Jag har inte precis fritidsproblem den här veckan. Jag tror att det är därför jag kallar mig prästfru. För att jag är trött. Och inte för att jag är heltidsarbetande småbarnsmamma utan för att min man är heltidsarbetande småbarnspappa.
Just idag syns tröttheten i en känslighet som jag inte riktigt orkar bära. Allt jag läser och ser berör mig personligen. Och allt berör mig på ett negativt sätt. Också i goda nyheter ser jag sorgen och smärtan någonstans bakom. Det är så olikt mig. Idag är jag så olik mig. Och även om jag inte älskar mig själv mest av allt alla dagar så föredrar jag alla gånger mitt vanliga jag framför den sekundaversion jag är idag.
Och ingenting kan jag göra för att ändra på våra omständigheter just nu. Och faktum är att min stackars man kan göra om möjligt ännu mindre. Därför ber jag sinnesrobönen. På mina bara knän. Det är den i särklass bästa av böner när man står inför omständigheter som man inte själv kan förändra. Och det är den i särklass bästa av böner när man står inför omständigheter som kostar mod att förändra. Må jag se skillnaden. Må vi alla.
Om du svarar på bara en av mina böner idag, Gud. Svara på den.
Nästan för lycklig 
Jag känner igen mig i det du skriver. Min man jobbar på sjön, jag är alltså sjömanshustru -fastän det kanske är omodernt att kalla sig så året 2015. Men det är vad jag är. Mitt liv, vårt liv, präglas av att min man är sjöman. Och det är inget jag kan påverka. Och det är tungt, att dra det stora lasset som barn, jobb, hem etc ensam de veckorna han är borta. Speciellt nu med en nyfödd 7v bebi som kräver all min tid och en 5 åring storasyster som längtar efter pappa. Jag är oftast som skörast dagarna efter att han har åkt, det lättar sen då jag kommer in i min rutin. Men visst, det tär. Men känslan av att få vara tillsammans alla de 5v som han är hemma väger upp för det tunga o det gör att jag orkar.
Jag brukar inte be, det va längesen. Men jag brukar finna tröst i att läsa din blogg de stunder jag upplever att jag behöver råd eller annars bara läsa fina texter. Vet inte om detta tröstar dig men ville bara säga tack, tack för att du skriver. Åtminstone jag känner ofta igen mig, och det hjälper. 🙂
Tack för din kommentar! Styrka och kraft till er. Fint att veckorna tillsammans balanserar upp.
Vad fint du säger om min blogg. Tack för de värmande orden!
När mina barn var små, arbetade min man som sjöbevakare och var borta varannan vecka. Det var tungt, jättetungt för alla. Sådär enligt Murphys lag kom ju alla spysjukor, feber, bilproblem och annat sådant just då när han var på jobb. På den tiden fanns inte mobiltelefoner (hehe jag är en fossil- de är alltså födda på 90-talet) så vi talade inte med varandra på på hela arbetsveckan.
Det jag bäst minns var när den äldre sonen var fem, och yngre 9 månader och jag hade opererats för hallux valgus (sned stortå) och gick på kryckor. Den tredje konvalecensveckan måste mannen på jobb. Ensam skötte jag barnen så att när vi skulle handla skuffade storebror vagnen till affären och jag skuttade bredvid med mina kryckor. (jag hade sådana gamla armhålskryckor för jag har reuma i handlederna och kunde inte använda vanliga) Kryckorna skavde och var i vägen, det var svettigt och tungt. Blöjbyten sköttes på golvet med tvättlappar. Jag hoppade fram på ett ben om jag behövde vara snabb.
Mina föräldrar var ännu i arbetslivet och kunde inte hjälpa och kanske jag inte fattade att jag kunde ha fått hemhjälp eller nåt, information om sånt fanns inte på nätet som nu.
Nöden har ingen lag, men jag kände mig som en superkvinna som klarade det.
Samma dag som mannen kom hem, fick hela familjen spysjuka. Då ringde vi farmor till undsättning..
Ja, det här hjälper ju inte dig, men tanken var väl att förmedla det där att vi ju töjer och töjer när det behövs, men vi måste också få vara svaga i de svåraste ögonblicken. Det som inte tar livet av oss gör oss starkare, men man behöver inte alltid vara så himla stark. Tröskeln för att bryta ihop är på så olika höjd för olika individer, men jag slutar aldrig förvånas över den otroliga kraft som finns i oss när det behövs.
Meningen var inte att skriva en kilometer lång kommentar, men ditt inlägg väckte så mycket minnen..
Fint att du skriver av dig. Dina tankar är trevliga att läsa och jag vill tacka dig för en jättefin blogg med värdefulla tankar och insikter.
Ooooo, vilka mardrömsberättelser. Vilken stålkvinna du är! Tack för de vänliga orden, de gör mig så glad!
Jag är också sjömanshustru och skriver under på allt Karin skrev! 🙂 Vi har 6 veckors pass.
gillar också din blogg, mest för att du skriver så bra. Det är bra läsning!
Och det är inget sekunda med dig! Du är mänsklig!
Tack för dina ord! Jo, jag är i allra högsta grad mänsklig. Men är du? Hur fixar man sex veckors pass? Det övergår mitt förstånd helt och hållet.
Som att läsa egna tankar. Sinnesrobönen är en favorit, som jag också behöver just nu!
Ber den för dig också!
Det är gripande att din text får så många fina kommentarer. Så många hjältinnor (på olika sätt) det finns i all tysthet. Själv undrar jag om man kanske kunde få kalla sig ”depressionshustru”, för de praktiska konsekvenserna av att leva med en deprimerad man är bl.a. de som beskrivs ovan.
Sinnesrobönen är verkligen en slitstark bön!
Och en av anledningarna till att jag ofta läser din blogg är att den känns bra i själen. Tack för det!
Om man kunde få kalla sig! I allra högsta grad. Du är en hjältinna! Må du få kraft. Må din man få hitta en väg ut ut depressionen. Din kommentar har ringt i mina öron.
Känner så igen mig i det du och andra skriver här. Har en man som jobbar från tidig morgon till sen kväll, ofta far han vid 5 och kommer hem runt 19-20 på kvällen, 5 dagar i veckan. På lördagarna försöker han bygga vårt hus så gott han orkar. Jag är hemma med två barn, en 4-åring och en 1-åring, och när den yngre sover middag försöker jag bygga så mycket jag hinner och orkar… Ibland går det veckor utan att jag slipper ifrån barnen ens en minut och bara får ha lite egentid. Nu har vi sedan ett par veckor tillbaka dock fått hemhjälp 3 h i veckan, så då äntligen får jag lite tid att bara vara för mig själv och andas!
Ska försöka ta till mig sinnesrobönen och komma ihåg att be den när det känns som tyngst och tålamodet tryter, tack för påminnelsen, och krafter till dig!
Jag blir alldeles matt av dina ord, Anna. Hoppas ni ser ett slut på er övermänskliga tillvaro.
När jag läser kommentarerna hoppas jag innerligt att ni som redan är så töjda ger upp i tid. Jag kämpar själv med bla kronisk svår värk efter att ha blivit töjd för långt för länge. Det finns alltid något man kan ändra i sin livssituation även om man inte ser det först (för att man inte vill se det). Hälsa och ro (som går hand i hand) är det viktigaste, för först när man har det kan kärleken (till bl.a. den familj man töjer sig för) flöda på riktigt.