Det var några saker som avgjorde att jag och Fredrik valde att gifta oss med varandra. Vi hade jätteroligt tillsammans, vi värdesatte samma saker, vi hade liknande drömmar, vi var båda förnöjsamma typer som krävde ganska lite och gnällde typ aldrig och – det absolut inte minst viktiga – vi var båda överens om att vi absolut inte vill ha några husdjur.

Så det är ju väldigt tråkigt att Ingrid så innerligt gärna vill ha just ett sådant. Ett riktigt djur. Hon pratar om det varje dag. Hon pratar faktiskt om det nästan varje timme varje dag. Helt oprovocerat kommer hon ihåg sin längtan.

– Älskling, har det varit en rolig dag i förskolan?

– Jo, och förresten vill jag faktiskt ha ett riktigt djur.

Jaha.

– Ingrid, ska vi pussla ett svårt pussel sedan efter maten?

– Jo, det kan vi men jag vill ändå ha ett riktigt djur.

Just det.

Hon vill ha ett djur som man kan mysa med men som inte har päls. Jag tycker att redan de kriterierna väljer bort de flesta djur jag kommer på, men jag erkänner att min kunskap är mycket begränsad. I något skede kom hon på sköldpaddan men när jag berättade att en sköldpadda kan överleva oss alla så tyckte hon sunt nog att åtagandet kändes lite för maffigt.

Vi har tänkt lite. Vi har lagt ihop Ingrids kriterier med våra och nu har vi alltså följande gemensamma kriterier:

– ett djur man kan mysa med

– ett djur utan päls

– ett djur som kan leva på typ 0,3 kvadratmeter

– ett djur som man kan lämna ensamt när man åker bort över ett veckoslut, ett jullov, ett sportlov, ett påsklov, ett vapplov och ett sommarlov

– ett djur som en sexåring kan ta hand om helt själv utan någon som helst inblandning av vuxna

– ett djur som tål en inte bara mild behandling av tvååriga småbröder

– ett djur som inte syns eller hörs eller luktar

Jag har sagt åt Ingrid att det kan bli svårt att hitta ett sådant här djur, ett som passar just vår familj. Hon ger inte upp. Lika ofta som hon påminner oss om att hon vill ha ett riktigt djur så påminner hon oss om att tänka ut ett som skulle passa.

Jag älskar henne. Och en del av mig vill ju ge henne halva världen eller åtminstone allt hon vill ha. Men ett husdjur är faktiskt det sista vi behöver. Aldrig har vi haft en enda vecka då jag känt att vi skulle ha haft utrymme för ett husdjur i vårt liv. Att det liksom var det som saknades.

Så hjälp mig! Berätta om ett djur som uppfyller alla våra kriterier eller berätta hur man tar kål på husdjurslängtan hos ett barn.

För två och ett halvt år sedan räckte det bra med en snigel som hon letade fram utanför dagis. Det är svårt att inte längta tillbaka.

Även om det finns många nackdelar med Fredriks jobb så finns det en del riktigt tunga fördelar också. En av dem är att han och barnen i söndags åkte till Österbotten på ett litet midvinterlov och tog ledigt från jobb och dagis och förskola på måndag och tisdag. Bara sådär. Bara för att de kan.

Så här har jag vandrat omkring och haft väldigt få plikter och därmed har jag kunnat reparera många av de skador som kommit av de två senast veckornas löjliga tempo. Jag har sett alldeles för många avsnitt av Dance moms (jag känner förresten ingen annan som ser det programmet), jag har levt i rådd och stök (jag älskar att göra det när det är bara mitt eget rådd och stök), jag har träffat kompisar, jag har läst och jag har motionscyklat. Jag har till och med uträttat sådana där ärenden som man egentligen aldrig någonsin hinner med. Jag har på något sätt kommit ikapp igen och känner mig åtminstone nästan redo för det som komma skall.

Så… Fredriks jobb; not so kisi now.

Men nog är det tomt och tyst här hemma. Och nog sover jag dåligt när jag sover ensam. Och nog är det ju bara så att det här ska vara undantaget och att det liv som kommer tillbaka ikväll klockan 19.46 ska vara regeln.

Jag måste berätta en sak för någon. För någon som inte vänder bort blicken. Det är inte vackert.

Så sa hon. Och så valde hon mig. Det är stort att i någons ögon få vara den som inte vänder bort blicken från det fula.

Så berättade hon. Hon grät mycket. Snorade ner några hushållspapper. Såg mig i ögonen hela tiden. Vek inte undan. Vände ut och in på sin själ och kastade fram skiten på bordet.

Hon har aldrig någonsin varit vackrare i mina ögon. Aldrig starkare. Aldrig helare. Aldrig bättre än i sin svaghet och brustenhet.

Vi behöver alla ha någon som tål allt det mörka, fula och trasiga i oss. Och det vet vi väl redan. Men vi behöver alla också få vara den som får tåla allt det mörka, fula och trasiga i en annan. Hon gjorde mig bättre genom att visa det förtroendet. Jag växte och blev mera den jag ska vara. Den jag vill vara. Hon gav den största gåvan. Jag satt ju bara där. Och vände inte bort blicken.

Läste du också svenska yles artikel om hur prostituerade drabbas av vår lågkonjunktur? Hur de nu tvingas sänka sina priser och ta emot kunder som de tidigare hade avvisat? Jag läste. Och jag vill egentligen inte ens tänka på det, för jag orkar inte riktigt ta in det. Men mina tankar söker sig envist dit hela tiden.

Samma artikel berättar att en prostituerad i Helsingfors för några år sedan hade i genomsnitt tio-femton kunder per dag. Numera betyder fyra kunder en bra dag, säger kriminalkommisarie Kenneth Eriksson.

Och han menar ju då att det var bättre när kunderna var tio-femton per dag. Skrämmande.

Jag vill inte heller ta in det faktum att jag bor i en stad där en enda prostituerad kan bli köpt tio-femton gånger per dag. Där en människa kan bli köpt och använd tio-femton gånger per dag. Och tanken på att det finns mörkertal. Tanken på att det finns ännu värre omständigheter… Min hjärna klarar inte av det. För att inte tala om hur hjärtat tacklar det.

Jag vet att det är lite naivt men jag fullkomligt avskyr tanken på att sex är en handelsvara.

Jag vet att prostitution sägs vara världens äldsta yrke som om det i sig försvarar någonting. Det gör det inte alls i min värld. Det i sig är ingen hederstitel som berättigar.

Jag vet att någonting i mig gick sönder när jag en gång hörde en ung människa säga att det faktiskt finns de som tycker att de är så bra på sex att de lika bra kan ta betalt för det.

Jag vet att jag inte för en sekund dömer den som säljer sex. Det är ingen rolig utväg men ibland ter det sig som den sista. Och att antalet sexarbetare ökar nu när lågkonjunkturen slår till gör mig alldeles matt.

Jag vet att jag har svårt att låta bli att döma den som köper sex. Faktiskt. Det må vara präktigt, men tanken på att köpa en annan människa… Jag fixar inte det.

Jag vet att jag anser att sex inte är en mänsklig rättighet. Sexdriften må vara inbyggd i de allra flesta av oss och den i sig är en rättighet, men jag ifrågasätter starkt att vi lyfter fram sex med en annan människa som en mänsklig rättighet. Om vi gör det så betyder det i praktiken att vi måste acceptera ganska farliga saker.

Jag vet att varje sexarbetande kvinna är en kvinnas dotter. Och när jag ser på min egen älskade flicka och tänker den tanken så gråter jag.

Jag tror på en skapare och jag tror på en tanke bakom oss människor. Och jag tror att vi har kommit väldigt långt från den tanken när vi köper varandra.

Fredriks prästjobb går i perioder under namnet kisijobbet i vår familj. Det är perioder när han jobbar sanslöst mycket på sanslöst otacksamma tider. Det är perioder när han är nästan frånvarande också fast han är närvarande eftersom det är stora saker på gång. Ja, ibland är kisijobb helt enkelt den enda term som känns rättvis.

Jag insåg redan tidigt i min prästfrukarriär att jag med jämna mellanrum kommer att vara frustrerad på Fredriks jobb. Ofta har mitt liv varit betydligt mera stressigt på grund av hans jobb än på grund av mitt eget och det har ibland känts orättivst. Jag insåg att den där frustrationen är en del av det liv jag valt och att jag måste lära mig leva med den. Jag bestämde mig därför för att börja rikta min frustration så medvetet som möjligt. Jag har skapat en tågordning. I första hand blir jag arg på församlingen. I andra hand blir jag arg på Gud. I tredje hand blir jag arg på Fredrik.

Det goda är att det sällan går så långt som till tredje hand. Dessutom klarar Gud av att ta min ilska och min frustration väldigt väl, han håller alla gånger. Och till församlingen och kisijobbet har jag utvecklat en väldigt stark relation. Jag kan vara så ofantligt irriterad på församlingen, vissa dagar vet jag inte ens om jag tycker om den men alla dagar vet jag att jag älskar den och människorna i den så vansinnigt mycket.

De senaste två veckorna har det varit väldigt mycket på kisijobbet. Det har dessutom sammanfallit med att det har varit väldigt mycket på det bra jobbet (alltså mitt egetj) och jag kan faktiskt erkänna att jag idag klockan fem var rätt frustrerad på Gud.

Sedan kom Fredrik hem från jobbet och tog över på hemmaplan och jag åkte till hans jobb och tog över där. Och den kväll jag steg in i var fantastisk. Jag påmindes om hur otroligt mycket jag tycker om Jesus. Han är så sjukt bra. Allt det jag har i Honom slår precis allt annat jag har, haft och kommer att ha.

Ibland glömmer jag nästan bort det. För det är ju vardagsmat att läsa nedlåtande kommentarer om min tro. Det är många som vill förlöjliga och förminska den. Det anses vara smart och hippt att kritisera den. Och jag erkänner; ibland blir jag lite ledsen och lite nedslagen och lite trött. Kanske rentav lite påverkad av alla de röster som vill min tro illa. Men. Den är det absolut bästa jag har.

Amen.