Igår stod jag på hustaken och ropade om hur mycket hud jag har numera. Idag grät jag när våra abiturienter lämnade skolgården och den hud jag anade igår var plötsligt ett minne blott. Om ens det. Men det bara är så att en del av mitt hjärta åkte iväg med de där lastbilsflaken.

Med flaken åkte de tårar jag fått torka, de samtal jag fått vara en del av och de texter jag haft förmånen att få läsa. Det var omöjligt att inte tänka tillbaka och det var omöjligt att inte sörja det som åkte iväg. Vidare. Men samtidigt åkte egentligen ingenting för allt det där finns ju kvar. Det som en gång bosatt sig i ett hjärta blir kvar där.

Det är ju till låns vi har dem. Bara några korta år av deras liv, men några korta år när det händer så väldigt mycket. De flesta blir åtminstone nästan vuxna. De hittar sig själva och många lär sig tycka om det de hittar. De planerar sin framtid och funderar på hurdana människor de vill vara när de blir stora. Under just de åren får vi ha dem hos oss.

Det är stort. Förstås.

Och jag tycker om dem. Massor. Jag hoppas hoppas hoppas att de vet det. Att det synts. Att det känts. För sant har det varit. Hela vägen.

Hoppas du har hud, min vän. Så skrev en av mina allra bästa vänner till mig igår efter att hon läst de kommentarer som mitt arma vaccininlägg förde med sig. Hon som vet att min hud inte är vad den kunde vara. Hon som vet att jag egentligen inte är gjord för att skriva texter som andra kan läsa, tänka tankar som andra kan ta del av. Hon som vet att jag inte fixar det. Egentligen. Hon som varit med när min hud spruckit. Hon som sett mina sår. Hon som torkat mitt blod.

Till min stora glädje fick jag svara att jag har förvånansvärt mycket hud nu. Enligt allt jag tidigare erfarit av mig själv borde jag ju gå sönder av att anonyma människor kallar mig dum och ansvarslös och anklagar mig för att inte orka bry mig om mina barns bästa. Men den här gången är jag märkligt oberörd. Nästan lite kall. Den som känner mig vet att jag aldrig är kall. Jag vet liksom inte ens om att den temperaturen existerar.

Så. Är det alltså så här det känns att bry sig bara lagom mycket? Att skriva om något som inte ligger hjärtat närmast? I så fall kan jag inte låta bli att tänka att livet måste vara lätt för den som förmår engagera sig mindre än jag. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att livet måste vara trist för dem som förmår engagera sig mindre än jag.

Eller. Är det så här det känns att vara buren av att tillhöra majoriteten? För det inbillar jag mig att jag gör nu, att de flesta trots allt gör och tänker ganska lika som jag när det gäller vaccin. När jag skriver om till exempel min tro är jag fel och konstig i de flestas ögon och då slår de kritiska rösterna hårdare. Nu är jag plötslig mainstream. Och jag kan inte låta bli att tänka att livet måste vara ganska bekvämt och skönt för den som oftast är mainstream.

Ja, inte vet jag varför jag plötsligt visar prov på en hud som jag inte hade trott mig besitta. Inte en enda gång under de dagar som nu gått har jag tyckt mig se människor på gatan kasta hatiska blickar på mig. Så där som jag gjorde i höstas när många läste min blogg av helt andra orsaker än nu. Jag har hud och jag tycker om det.

Nu drar jag upp snoret och går vidare.

4650. Nästan skrattretande exakt och snygg siffra. 4650. Så många unika besökare hade min blogg igår. Jag är så gott som helt hundraprocentigt säker på att jag inte ljuger ens lite när jag säger att gårdagen är min största besökarskräll någonsin. Aldrig förr har så många tittat in. Jag är ingen Malenami. Jag är ingen Linn Jung. Jag är ju bara jag. Det sagt helt utan att förminska mig själv.

Aldrig hade jag kunnat tro att ett inlägg om vaccin skulle bli mitt mest lästa någonsin. Det känns nästan lite tragiskt med tanke på alla de inlägg jag skrivit genom åren som varit genomtänkta på riktigt, som kostat mig något personligen och som har varit verkligt viktiga för mig. För ärligt talat är min åsikt i vaccinfrågan inte speciellt passionerad. Stark, ja. Men mest för att jag inte ser något vettigt alternativ för en människa med min kunskapsnivå på området. Inte stark för att den här frågan är det jag brinner för. Jag har aldrig diskuterat frågan med mina systrar eller mina bästa vänner, om vi säger så. Det här är inte min hjärtefråga.

Uppenbarligen är det mångas. Och det är väl därför så många läst och kommenterat. Många håller med och tycker att jag fångat deras tankar i mina ord. Det är roligt när mina ord kan få ha den betydelsen. Många håller inte alls med. Någon av er kallar mig naiv. Det får ni göra. Jag har inte hävdat något annat, tvärtom tycker jag också själv att mitt inlägg andas naivitet i allra högsta grad. Men jag är hellre naiv åt det här hållet i den här frågan. För att kunna vara något annat än naiv skulle det krävas en otrolig mängd kunskap och den kunskapen har jag faktiskt inte.

Någon annan kallar mig motsägelsefull och säger att jag lägger mina barns liv i händerna på andra för att jag är för lat och ointresserad för att ta reda på fakta. Någon annan tycker på ett mera försiktigt sätt att jag borde läsa på. Jag kan förstå den synpunkten. Och nog kan jag säkert läsa på lite. Men det räcker ju egentligen ingenstans. Det räcker inte att läsa en kritisk bok eller lyssna på några föreläsningar. Jag tänker mig att det krävs en läkarutbildning, minst, för att kunna göra ett verkligt välgrundat val. Och vi kan inte förutsätta att man måste vara utbildad läkare för att få ha barn. Lika lite som vi kräver att föräldrar är utbildade pedagoger och psykologer, ändå låter vi dem umgås med barn. Man måste få vara bara en vanlig människa som litar på de rekommendationer som finns. Som kanske håller med om att det finns något onaturligt med vaccin men som inte heller vill ha den naturlighet som gör att barn dör i polio. Eller livmoderhalscancer.

Jag beundrar på något sätt alla er som anser er vara så insatta att ni kan avfärda statens hälsorekommendationer. Jag ser ju att det här är er hjärtefråga, men jag är också den första att erkänna att den inte är min. Det betyder inte att jag är lat och ointresserad och likgiltig inför mina barns hälsa. Det betyder bara att jag tvivlar på att den där ena boken kommer att ge mig den kunskap som krävs för att fatta ett beslut helt själv och då väljer jag att lyssna på dem som vet mera. Och det betyder att jag lägger min föräldraenergi på frågor där jag tror att min tid och mitt engagemang kan göra större skillnad än den här.

Vi kommer ingenstans för att vi kallar varandra naiva och dumma och motsägelsefulla. Vi kommer någonstans först om och när vi lyssnar på varandra och tror att också andra än vi själva vill sina barn väl, till och med om de valt annorlunda än vi och vet mindre än vi.

Hon är en dag gammal och pytteliten, den absolut minsta som finns i min värld. Jag håller henne i min famn och är oerhört medveten om att jag har fått mitt största uppdrag någonsin när jag har fått bli hennes mamma. Från och med nu ska jag vaka som en hök varje dag. Från och med nu ska jag göra allt jag bara kan för att hon ska vara trygg. Jag lovar henne det. Så länge jag lever ska jag skydda henne.

Ganska snart insåg jag att folk har väldigt starka och väldigt varierande åsikter om hur man ska vara förälder. Man tvingas ta ställning till en rad frågor gällande mat, sömn och hälsa och som nybliven förälder är det ofta svårt att veta. Ska man si eller ska man så?

Skulle vi anklaga oss själva efteråt om det blir fel? Det har varit vår nyckelfråga när vi fattat beslut för våra barn. När det gäller vaccin har vi ställt oss just den frågan. Skulle vi anklaga oss själva om vi väljer ett rekommenderat vaccin som leder till allvarliga komplikationer? Skulle vi anklaga oss själva om vi väljer bort ett rekommenderat vaccin och det leder till allvarliga komplikationer?

Svaret är antagligen ja. På båda frågorna. Föräldern till ett barn som lider av allvarliga komplikationer anklagar sig antagligen alltid. Då blir följdfrågan; i vilket fall skulle vi anklaga oss själva mera? Och där har svaret varit enkelt. För oss. Vi skulle anklaga oss själva väldigt mycket mera om vi gick emot sjukvårdens rekommendationer och på eget bevåg valde bort ett vaccin som läkaren uppmanat oss att ta. När svaret visade sig vara så enkelt blev frågan plötsligt en icke-fråga.

Självklart ska våra barn ha de vaccin som sjukvården anser att de ska ha. Jag vet inte bättre än läkarna. Fredrik vet tyvärr lika lite. Då bara måste vi lita på dem som vet mera.

Idag kan vi läsa om motståndet mot HPV-vaccinet i Jakobstadsregionen, i den region där jag själv var ung tonårsflicka för ett halt liv sedan. Det är sorgligt att okunskap och missförstånd ligger till grund för beslut som i värsta fall kan kosta liv. Att uppmuntra en ung flicka att ta ett vaccin är inte detsamma som att uppmuntra henne till en tidig sexdebut. Att tro att tonårsdottern går säker bara hon väljer bort sex är inte sant. Att utgå från att hon väljer bort sex för att det passar din världsbild bäst är naivt, om än naivt i kärlek. Att koppla ihop ett vaccin med sex på det här sättet är bara, bara dåligt. Ingen vinner någonting alls på det.

När Ingrid en dag ganska snart är så gammal att vi ska välja eller välja bort HPV-vaccinet är min fråga inte om hon är sexuellt aktiv eller inte. Min fråga är då densamma som nu; skulle jag anklaga mig själv efteråt om det blir fel? Och ja, det skulle jag ju. Förstås. Då som nu. Så jag kommer att välja det rekommenderade vaccinet. Då som nu. Vaccinet är ju inte en fråga om sex och moral, det är en fråga om cancer i livmoderhalsen. Och eftersom min kunskap om cancer är så är liten men eftersom jag fruktar cancer och avskyr cancer och har förlorat min mormor i cancer så väljer jag gärna allt vaccin jag bara kan för att skydda de barn som jag lovat att skydda så länge jag lever.

Han stinker alkohol. Stinker. Jag sitter och läser och märker inte speciellt mycket i min närmiljö men efter en stund reagerar jag. Här stinker alkohol. Jag tittar mig försiktigt omkring. Vem är det?

Jo, men det är ju han. Han som sitter där med två barn. En liten flicka och en ännu mindre pojke. Båda yngre än Ingrid. De klättrar på honom. De frågar honom hur många hållplatser det är kvar. De småkittlar honom. De är med honom som om han var vilken pappa som helst och inte en pappa som halv två en lördag stinker alkohol, blinkar lite för ofta och rör sig lite för långsamt.

Det lär ju finnas bara en sorts föräldrar; den sort som är världens bästa för sina egna barn. Inte kanske på det viset att vi andra alla gånger skulle tycka att just den föräldern är den absolut bästa för just det barnet, men på det viset att just det barnet självt tycker att just den föräldern är den absolut bästa. Det är kärlek. Det är lojalitet. Det är villkorslöshet.

Och det är barnets utsatthet.

Jag har ju absolut ingen aning om huruvida det hör till den här pappans vardagsrutiner att vara i halvbra skick på lördagseftermiddagar och/eller andra dagar. Det kan ju hända att han liksom jag hade sitt års typ enda utekväll just igår och nu sotar för det eftersom han fortsatte efter det där (nästan) hela halva vinglaset som jag nöjde mig med. Men det kan ju också hända att den här pappan stinker alkohol lite för många lördagar för att det ska kännas rättvist mot de två små som satt tätt intill honom på spårvagnen. Och det är ju där som barnets utsatthet kliver in.

För det var uppenbart för alla att just den här pappan är världens bästa. För de små han hade hos sig är han den enda som gäller. I deras värld tveklöst den bästa. Alla kategorier. Beundrande blickar. Ömma händer. Han är deras hjälte. Han är deras trygghet.

Det sägs att också de barn som misshandlas och vanvårdas av sina föräldrar in i det sista talar gott om de föräldrar som sviker dem gång på gång. Att de aldrig ger upp. Att de helst vill vara hos sina föräldrar trots att det ger en vardag utan trygghet, utan basbehov och utan allt det som varenda litet barn enligt alla konstens regler har rätt till. Att de ser sina föräldrar som världens bästa även om hela resten av världen inte har en aning om vad de menar.

Det finns något så sorgligt och tragiskt och ändå något så hoppfullt och vackert i den tanken.

Igår levde jag ett konstigt liv. På så många punkter gjorde jag inte som jag brukar göra:

– jag drack ett helt halvt glas vin (nästan)
– jag höll på att inte bli insläppt på Amarillo klockan ett på natten för att jag inte hade körkort med mig
– jag försökte överhuvudtaget bli insläppt på Amarillo klockan ett på natten
– jag åt nattpizza med åtta tonåringar efter halv tre på natten
– jag kom hem efter halv fyra

Vi kan sammanfatta med att jag var på abimiddag och att det var roligt. Och att årets abiturienter är som abiturienter brukar vara; de finaste någonsin och helt unika.

Nu har jag sovit nästan fyra timmar och sitter som bäst på en spårvagn som ska ta mig till en utbildningsdag för förtroendevalda i församlingen. Det känns som ett tvärt kast tillbaka till mitt egentliga liv, det mindre konstiga. Jag ska sluta surfa på telefonen och börja läsa roman istället, sådär som man ska göra på spårvagn. Sedan är jag officiellt tillbaka i mitt riktiga liv.

Nu rasar det, mediekriget. Egentligen har det säkert rasat redan länge, men vi som är lite på sidan om har inte tidigare fått sitta på första parkett vid sidan av slagfältet. Nu är vi inbjudna.

Medielandskapet är ett landskap i ständig förändring och med nätet kom förstås en helt ny konkurrenssituation som jag i ärlighetens namn inte kan komma på hur man ska lösa. På det glada 80-talet och det mindre glada men ändå glada 90-talet hade dagstidningarna sin plattform och radio- och tv-kanalerna sin. Nu tävlar plötsligt alla om och på plattformen nätet. Och det är självklart att tävlingen är orättvis när en del medier har en enorm skattefinansiering att stå på och andra är helt beroende av annonsörer. Annonsörer som dessutom är mindre villiga än förr att annonsera då pengarna kniper.

De lätta svaret skulle på något sätt kunna vara att tävlingen är så orättvis att den rimligtvis borde blåsas av nu genast. Att yle helt enkelt får hoppa av nu eftersom ingen annan får tävla på en räkmacka.

Men jag vägrar acceptera det svaret. För jag älskar ju yle. Jag älskar att det finns nyheter som inte kostar. Jag vill leva i ett samhälle där också den som inte har råd med en dagstidningsprenumeration har möjlighet att ta del av det som händer i Finland och i världen. Jag vill leva i ett samhälle som för ut en stor del av vår kulturskapande underhållning också till tv-tittare och radiolyssnare som inte kan lägga pengar på det om två barn ska ha nya vinterhalare samtidigt. Jag vill leva i ett samhälle där festliga gratisevenemang för barn, som till exempel buu-dagen, ordnas.

Jag vill tro att mediekriget kan gå att lösa utan att vi måste ge upp media som når också den som inte har råd att aktivt välja att bli nådd. Hur det ska gå till och hur vägen dit ser ut har jag ingen aning om. Må någon ha. Jag tror att yle fortfarande har ett otroligt viktigt samhällsuppdrag. Inte minst när pengarna tryter. Inte minst för den som just då inte har råd att välja medier framom ännu mera livsviktiga ting.

Och de här två. Hon som är så trygg när han är med. Han som inte ens vet vad otrygghet är eftersom hon alltid finns i hans värld.

Det är små saker som blir droppar som får ett modershjärta att svämma över. Saker som att Ingrid intuitivt och självmant byter sida med Arvid på trottoaren.
– Det är nog bättre att jag är den som går närmare bilarna, vet hon utan att någon berättat det för henne.

Saker som att Arvid låg på köksgolvet och vrålade idag medan jag fixade mat (jag kan inte för mitt liv minnas varför så det känns ju lite orimligt att han vrålade för sitt) och Ingrid kommer in i köket.
– Arvid, får Mima läsa en bok för dig?
Sedan ser jag dem igen tio minuter och några böcker senare.

Saker som att hon förstår vad han säger minst lika bra som vi. Senast idag bättre.
– Mamma, han vill ju att du ska tända lampan! sa Ingrid efter att jag sagt va ett par gånger.

De bråkar ibland. De stör varandra. De tar varandras saker. De kliver in på varandras revir. Men allt det där är ibland.

Syskonkärleken och vänskapen är däremot alltid.

Av alla fel en människa kan ha känns det ibland som om präktighet och moralism anses vara det allra värsta. Det enda som är riktigt förbjudet i dagens liberalistiska värld är tydligen att ha en försiktig åsikt om de val en annan människa gör. Det här med att man ska sköta sig själv och skita i andra har nått helt nya nivåer. Helt fri från synd går numera bara den som aldrig någonsin ifrågasatt en annan människas val.

Så vem av oss går nu fri från den synden? Vem av oss kan kasta den stenen? Världen fungerar ju tack och lov inte så att vi bara kan skita i andra. Vi är inte öar. De val vi gör och inte gör påverkar världen och andra människor.

Jag vet att det finns de som anser att jag är präktig. Jag tycker det är tragiskt att så många människor vill köpa sex. Jag tycker man kan vara snäll mot alla människor, till och med mot Päivi Räsänen och andra kristdemokrater. Jag tycker att vårt lands alkoholkultur ställer till med en massa skräp helt i onödan. De åsikterna står jag för också om det gör mig präktig i dina ögon.

Jag tycker själv inte att jag är präktig. Jag tror att ganska få av dem som känner mig på riktigt skulle kalla mig präktig. Jag är alldeles för lat och jag når alldeles för sällan upp till mina ideal och mål. Jag väljer alldeles för ofta den lätta vägen. Så egentligen är det inte för egen del jag sörjer att präktigheten numera anses vara den fulaste av egenskaper.

Men jag har vänner som nog är lite präktiga. Som tycker att folk ska göra rätt. Som själva gör rätt. Som är laglydiga. Som har drömmar som ryms inom ramarna. Som är förnöjsamma och ödmjuka. På riktigt. Som följer regler. Som håller deadlines. Som vi andra kan lita på i alla lägen. Som ibland tycker att vi andra gör fel och som rätt ofta faktiskt tycker det med rätta. Ibland känns det som om de bär arbetsplatser, föreningar och styrelser på sina präktiga axlar. Som om vi andra egentligen står och faller med dem. Och vi tackar för det genom att kalla dem tråkiga och förutsägbara och ointressanta. Kanske bakåtsträvande.

Jag blir mer och mer övertygad ju mer jag ser av dessa underbara lite präktiga som finns i mitt liv; lite präktighet är faktiskt inte det farligaste som finns.

Såhär glad var jag före min springtur igår. Såhär glad var jag INTE efteråt. Att springa i snöslask är för mig lite som att springa alls var för mig för fem år sedan. Lite mera död än liv.

Men sedan började älskade varelser ramla in genom dörren till det hem som nästan ekade tomt. Och när de kommer så kommer livet. Systern och hennes man, min egen man och mina egna barn. Allt var väl.