Hon sitter rätt långt fram på stolen och väldigt rak i ryggen. Hon lyssnar uppmärksamt och svarar på frågorna. Hon är uppenbart nervös men har ändå den stadigaste ögonkontakt jag sett. Bara någon enstaka gång sneglar hon på oss för att få en bekräftelse på att hon är rätt ute. Eller på att vi är kvar i rummet.

Ingrid är på sexårskontroll på rådgivningen.

För oss är det lite som att få se henne utifrån. Så det är så här hon är när hon inte är med oss, tänker jag fler än en gång. Och jag tycker så mycket om henne, både den version vi har hemma och den här som sitter och samtalar. Finast i världen. Finast av allt. Hon berättar om förskoleklassen. Om Arvid. Om hur många tänder hon tappat.

Tänk att hon är vår. Tänk att den här lilla stora flickan och stora lilla flickan är vår.

I något skede tårades mina ögon. Där i stolen på rådgivningsmottagningen. Hjärtat svämmade över. Med all rätt. Jag tycker så galet mycket om henne.