Måndagen den 15 juli 2013 tänkte vi tanken första gången; vi borde köpa ett österbottniskt sommartorp tillsammans. Min och min systers familj.

Handlingskraftiga som vi var började vi googla fram olika alternativ. Och vi hittade ett hus i Munsala på findit som såg intressant ut. Min svåger ringde upp och meddelade att vi gärna ville se huset.
– Just idag passar det tyvärr inte. Hur låter fredag?
Fredag lät dåligt. Kan vi inte få komma tidigare?
Damen i telefonen skulle ringa ett samtal och återkomma.

Kunde vi komma redan ikväll?

Jo.

Vi packade in fem barn i en bil och åkte till Munsala. Och vi visste ganska direkt att vi ville ha huset.

Dagen därpå kollade vi vad banken tyckte (vi hade ju som sagt tänkt tanken första gången bara ett drygt halvdygn tidigare) och banken tyckte ja.

På torsdagen skrev vi på papper. På torsdagen blev vi sommarhusägare. Dagen innan vi egentligen skulle få se huset första gången.

Samma torsdag fick vi veta att ett par andra hunnit meddela att de tar huset för samma summa som vi gav, då mellan tisdagen och torsdagen. Så det var ju för väl (bra uttryck) att vi hade planer på annat håll på fredag och inte kunde vänta.

Så sjukt menat på något sätt. Vi blev plötsligt med ett sommarhus på 250 kvadratmeter. Plus ett soldattorp från sent 1700-tal. Och en stor tomt full med nässlor och tistlar.

Ett av mitt livs största köp. Ett av mitt livs mest spontana köp.