Jag i måndags: Jag älskar mitt jobb. Jag gillar mina kolleger. Jag saknar mina studerande. Tio veckor är länge. Och jag saknar redan nu att få andas i lugn och ro ibland. Sådär som jag får ibland på jobbet och ruggigt sällan hemma.

Jag i tisdags: Nog har det ju sin charm att vara ledig också. En stund. Men charmen höll i sig bara fram till lunch. Sedan var det tråkigt. Bara tråkigt.

Jag i onsdags: Det här kommer aldrig att gå. Varje dag är en vecka. Sommarlov passar inte min livssituation just nu. Åtminstone inte sommarlov med Fredrik på jobb.

Jag idag: Hemska saker så skönt det är med sommarlov! Härliga tider! Bara vi gör något vettigt varje dag och ser till att komma iväg på förmiddagen så går det här hur bra som helst.

Ja. Ibland går det snabbt. Jag vänjer mig vid vardagen väldigt lätt. Hur vardagen än ser ut. Nu ser den ut så här i en vecka till. (Förutom ett litet helt fantastiskt avbrott.) Sedan blir det en annan vardag och efter det ännu en. Och snabbt lär det gå att vänja sig. Och snabbt lär sommaren gå. Gårdagens maratonförmiddag till trots.