Och så kom dagen då jag grät inför hela skolan. Jag försökte hålla mig i skinnet för så gör man ju bara inte. Men vad skulle jag göra? När de sa så fint? När de skrev så fint? När de är så fina?

Mina första ”egna” studerande har idag lämnat skolan efter våra tre år tillsammans. Efter sig lämnade de vansinniga mängder godispapper, goda minnen och en grupphandledare som fortfarande inte landat efter förmiddagen.

Jag är rörd till mer än tårar. Jag är ödmjukt tacksam över att ha fått vara med på ett hörn under deras gymnasietid. Jag är så glad och stolt över dem. Alla. Jag lever länge på minnena från den här dagen.

För att inte tala om hur länge jag lever på minnena från den gåva de gav mig.

Flickorna på bilden har allt med inlägget att göra. De ville bli fotade och de ville bli fotade för bloggen. Förstås får de. Idag får de vad som helst.