Redan för någon vecka sedan satt jag och funderade på saken. Nu när Peppe också diskuterat ämnet så kommer jag mig för att dela mina tankar med er. Några tankar kring ouppfostrade barn.
Min tanke är egentligen mest en fråga. När kan man alls börja kalla en människa ouppfostrad? Det är åtminstone för mig alldeles givet att inget otyg som Arvid 1 år och 4 månader gör skulle kunna bero på bristfällig uppfostran. Det är bara helt vanlig avsaknad av mognad och utveckling. Men när ändrar det?
För en människa i Ingrids ålder skulle säkert kunna bete sig på ett sätt som åtminstone en del människor skulle kategorisera som ouppfostrat.
Frågan aktualiserades för mig när Ingrid för en tid sedan var på barnkalas. Hon är rätt petig med maten och dessutom rädd för att få i sig något som hon är allergisk mot (vilket rätt ofta hänt i kalasaktiga situationer) och jag tänkte inför kalaset att hon säkert inte kommer att äta nästan något alls av godsakerna som finns. Och att någon säkert kan se det som ouppfostrat. Men samtidigt som jag ser det där så har jag svårt med tanken på att säga att hon måste äta kakor och kex och chips för att det är artigt, väluppfostrat och helt enkelt bara hör till.
Ah. Jag vet faktiskt inte. Vet du?
Nästan för lycklig 
Det är ett svårt begrepp, det där med ”ouppfostrad”, för folk har ju så olika syn på vad som är rimligt och förväntat. Men lyckas man lära sina barn att respektera andra och visa hänsyn, så tänker jag att småsakerna kanske kommer på köpet.
Jajja. Bara att kavla upp ärmarna och sätta igång med den lilla uppgiften nu då!
Jag håller med dig. Respekt och hänsyn är gott. Men just det är relativa gör allt däremellan och många av nyanserna så svåra. Jag tänker att en god uppfostran aldrig kan ersätta ett gott hjärta och att jag alla gånger föredrar det senare. Därmed inte sagt att de inte kan gå hand i hand. Men sagt att jag har svårt att se varför det är så mycket prat om det första.
Barn är barn. Och ska få vara det. Fokus borde kanske hellre riktas mot ouppfostrade vuxna. Vuxna människor som beter sej svinaktigt mot andra människor, både stora och små, är ett allvarligt problem. Barn däremot kan aldrig ställa till med lika stor förödelse som en vuxen. Hur många franskisar dom än slänger omkring sej.
När vi pratar om ouppfostrade barn så där som om det på allvar vore ett större problem än vuxnas svinerier, handlar det nog mer om föräldraprestation än om något annat, vågar jag påstå. Barn är inga färdiga produkter som ska värderas. Dom är på väg. Det måste vara tillåtet att hitta vägen först. Barn växer upp bland andra människor. Dom lär sej av andra.
Det är vi som är förebilderna. Och det är vi som har makten. Alltid.
Barn lämnar små spår efter sej. Mycket små.
Det ouppfostrade torde snarare ligga i att vi inte ens ser deras spår, där vi klampar på.
Du ÄR ett så klockrent svar på mina frågor. Det är kanske just det där som gör mig lite allergisk när det kommer till det här med uppfostran. Att vara ouppfostrad är aldrig det största av problem. Att vara elak och ondsint däremot. Aj aj. Inte ens en ouppfostrad vuxen kan ställa till med verkligt stor skada, medan elaka vuxna får världen att brinna. Och så hinner/orkar/ids vi fundera på hur barnens ska visa upp sin uppfostran på bästa tänkbara vis. O, mänsklighet.
Ett praktiskt svar: Om vi haft ett barn på våra kalas (nu talar jag om skolbarn, som kommer ensamma till kalaset, utan mamma) som sagt att jag är allergisk, jag vågar inte äta det där, då betraktar vi ju inte det barnet som ouppfostrat, utan vi är glada över att få veta det i tid, så vi inte blir skyldiga till att barnet får i sig något det inte tål.
Det som oftare händer är att ett barn på kalas roffar åt sig godis, kakor, kex, chips, dip, glass, allt på en enda tallrik – och sen låter bli att äta upp det! Jag vet inte om det är ouppfostrat, men rysligt irriterande är det i alla fall.