Jag läser era tankar om delad föräldra- och vårdledighet och jag tycker om att de finns här. Jag förstår nästan alla kommentarer åtminstone i viss mån, även om jag rätt sällan håller med rakt av.
Jag uppfattas säkert som provocerande. Och det är lite mitt sätt. Jag tycker om att hitta argument mot den rådande uppfattningen och nu verkar det vara rätt klart vad den rådande uppfattningen är.
Samtidigt är jag inte bara ute efter att retas. Jag tycker faktiskt att det är viktigt att flera pappor stannat hemma med sina barn. Bygger upp en helt egen relation till barnen redan från början. Lär känna sig själva som föräldrar. Tar huvudansvaret för familjens hemmaplan (och med det menar jag verkligen inte städning utan kärnan i en familj, den stämning och anda som råder där).
En sak som förundrar mig rätt mycket är att många verkar anse att moderskap är en sak och faderskap en helt annan. Att en kvinna som jobbar när barnen är små inte borde ha skaffat barn om hon inte vill tillbringa tid med dem, medan en man som jobbar när barnen är små (oftast ännu mindre) inte möter riktigt samma reaktion. Att många tyckte synd om mig när jag började jobba då Arvid var fyra månader. Att ingen tyckte det minsta synd om Fredrik när han började jobba då Arvid var tre veckor. Att vi förväntar oss olika saker. Att vi kräver och förutsätter helt olika saker. Att en pappa som handlar en mjölkliter på väg hem från lekparken med ett barn är en hjälte. Att en mamma som veckohandlar med tre är en kvinna.
Jag tycker synd om männen. Som inte får se hur mycket föräldraskap de klarar av. Som inte får den värdefulla tiden ensamma med sina barn. Som misstros och underskattas så ofta när det kommer till de allra viktigaste i deras liv; deras egna barn.
För nog är det väl så? Att barnen är viktigast också för männen? Att alla män egentligen vill vara hemma med sina barn i något skede men att praktiska och/eller ekonomiska orsaker kommer i vägen? Jag har ännu inte träffat en pappa som sagt att han inte varit hemma med sina barn för att han inte vill. Inte heller har jag träffat en mamma som sagt att hennes man inte vill, det är alltid det att han inte kan.
Ännu i denna dag har jag inte träffat en kvinna som inte kan.
Så jo. Nog måste det vara olika saker.
Nästan för lycklig 
Jag tror inte att barnen är viktigast för Ove. Jag tror att familjen är det. Jag, han, barnen. Helheten. Och jag tror inte att orsaken till att Ove inte varit mer hemma med barnen än han varit (pappaledighet, pappamånad och vårdledig på hemvårdsstöd ett halvt år) är ekonomiska. Jovisst, det är praktiskt att han har heltidsjobb. Visst. Men vi har alltid annars kunnat tänka kreativt gällande ekonomi och vi skulle garanterat ha kunnat det om vi velat att han varit hemma mera. Men vi har valt att göra så här. Medvetet. Jag har velat vara hemma! Ove tyckte att det var okej. Barnen skulle gärna se mer av honom just nu när vi bygger hus, och är-det-här-värt-det-diskussionen kommer upp nu som då. (Faktum är ju att det egentligen hade varit väldigt bra för vår familj att han varit hemma med barnen nu när han bygger hus på kvällarna. Han och barnen dagtid, jag och barnen kvällstid. Fast det tänkte vi inte på då. Det tänker jag nu. Och med några månader kvar innan flytten utomlands så orkar jag inte göra något åt det. Vi hade det lugnaste halva år innan byggandet påbörjades, med massor av tid tillsammans. Och vi kommer att ha massor av tid tillsammans i Afrika. Just nu? Not so much).
Min poäng: dela vårdledigheten som/när det är bäst för familjen. Inte av princip.
Jag ÄLSKAR att du vågar säga att det som ni valde med facit i hand inte var det absolut mest optimala. Jag är rätt säker på att ingen av er tar någon större skada av er nuvarande situation, men det finns något så tryggt och befriande med en människa som kan säga det du säger. Det ska jag lägga på minnet.
Hejhej, ramlade just in på din blogg av en slump. Tycker frågan om delad föräldraförsäkring är jätteviktig (och jag är för). Ofta sägs det vara praktiska orsaker som gör att mamman ”måste” stanna hemma största delen av tiden. Då kan man begrunda den här listan som jag tycker är huvudet på spiken:
Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.
Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.
Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.
Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.
Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.
Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.
Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.
Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.
(Hämtade listan här: http://hannarosell.se/2012/08/foraldraledighet/)
Den listan har jag också läst, jo! Och just sådär är det så ofta. Hur man än resonerar så är slutresultatet detsamma.
Bra poäng där om moder- och faderskap. Jag har ju inte barn men känner att jag betydligt hellre skulle kalla mig själv för förälder än mamma. Lite som en föräldraversion av ”hen”. Hehe.
Sen en detalj som jag har tänkt på. Många irriterar sig på att familjerna inte ska få välja själva och påpekar att det är familjens egen sak. Men det är ju samhället som betalar – är det inte en naturlig följd att samhället då också sätter upp regler i strävar efter att kollektivt göra det bättre för alla?
Hanna, EXAKT så. Varför skulle det vara kontroversiellt över huvud taget?
Precis. Samhället bestämmer. Och det är ju inte så att samhället har sagt att alla dagishatande mammor som absolut vill vara hemma med barnen tills de börjar skolan MÅSTE ha sina barn på dagis. Det är ju bara så att samhället inte längre vill betala x antal hundralappar i månaden för att de stannar hemma. Det har samhället aldrig haft en skyldighet att göra. Det är ingen mänsklig grundrättighet att få betalt för att vara hemma med sina barn.
Jag har inte riktigt engagerat mig i den här diskussionen, men smyger runt här och där och läser. Å ena sidan gillar jag att man får bestämma själv. Å andra sidan kan det behövas en tid med 6-6-6 månadersuppdelning så att samhället vänjer sig vid att pappor tar ansvar för barn och hem. Och ser att de kan.
Emmas och Hannas poänger ovan tycker jag är mycket bra.
Jag undrar: när man skriver att kvinnor och män är födda till just kvinnor och män, vad MENAR man riktigt? För om man riktigt börjar rota i frågan och kräver konkreta svar tror jag det kan bli svårt att få några. Alla människor är ju så olika. Jag tänker att olikheterna finns på individnivå och inte mellan könen.
Visst. En mamma är gravid(ibland) och en mamma ammar (ibland). Men där tycker jag den biologiska arbetsfördelningen tar slut.
Som kvinna tycker jag inte alls man automatiskt är skapad att axla huvudansvaret för barnen och hemmet. Jag känner många kvinnor vars män är mycket mer pedantiska än dem själva. Jag känner många kvinnor som inte alls tycker om att laga mat och som gång på gång glömmer att packa med viktiga saker till skolan (jag är själv en av de sistnämnda).
Jag hörde ett samtal mellan två pappor jag känner, båda hade varit föräldralediga länge. Den ena sa: ”jag är så glad över att jag har fått vara hemma med mitt barn. Om jag inte hade varit det hade jag kanske aldrig insett vad jag skulle ha missat.” Jag tänker att ifall pappaledigheten skulle bli en norm kanske en massa pappor får vara med om det här. De kanske inte saknar det som det är nu. Men de vet inte heller vad de missar eftersom de aldrig tvingas prova.
Men fördelningen är ett dilemma. Å ena sidan är hemmet och barnen det enda område där man som kvinna har en självskriven auktoritet. Där man förväntas ha makt och bestämma. Det är kanske en orsak till att man har svårt att ge upp sin tid hemma med barnen. Å andra sidan riskerar man göra sig en livslång björntjänst om man som kvinna pantar på allt som har med barnen att göra och inte delar med sig. För då blir man lätt den som har det totala ansvaret, den som skall hålla koll på kalas, tider, gympapåsar, vilka kläder som är för små. Vad som skall handlas, när det skall städas, vad som finns var. Och det ansvaret har man inte bara i början, utan på gott och ont så länge barnen bor hemma, också sen när båda jobbar.
Det där med morsans jumppapåse-ansvar är intressant, tycker jag. Grejen verkar ju vara att även när mamman jobbar och pappan är hemma med barnen, är det mamman som bestämmer vad som ska läggas i jumppapåsen.
-Kom nu ihåg det där och det där och det där och det där och det där och vantarna också och gummibanden på kurabyxorna!!!!
Inte konstigt att vissa pappor kan tycka att det är lite jobbigt att vara hemma med ungarna. De ska dels leka med barnen och dels komma ihåg att göra allt på mammans sätt…
Ja, varför gör så många mammor så? Jag förstår att man ogärna offrar barnets gymnastikmöjligheter på jämställdhetens altare men anser ändå att det är befängt att män som ju har så ansvarsfulla och välbetalda jobb inte förmår packa en påse.
Tack för din kommentar, Malin! Jag har väntat på dina tankar.
Jag tror som du, att de system som skapas när barnen är små håller i sig länge, länge.
Jag tror att vi är skapade till män och kvinnor men att det skulle betyda något mera än just det har jag svårt med. Vilka egenskaper skulle det innebära att jag har som kvinna eller saknar som kvinna ? Är jag då en ”fel” kvinna om jag till exempel inte är bättre på att trösta mitt barn? Eller om jag tycker att det känns okej att börja jobba igen när mitt barn är litet?
Jag skulle betala nästan vad som helst för att få vara man i en dag. Bara för att se om jag fortfarande skulle ha de impulser som finns i mig nu. Jag är inte särdeles vårdande och gullegullande av mig, men jag har trivts väldigt bra hemma med mina barn. Undrar om jag hade trivts lika bra med manlig hormon- och instinktsammansättning?
Tycker att diskussionen om föräldraledighet inte borde handla om mammor och pappor. Den kunde faktiskt handla om barnen i stället. Låt barnen ha en förälder hemma som verkligen TRIVS med att vara hemma. Trivs mamma och pappa lika bra, så kan ju mamma och pappa välja 50/50. Men trivs en av föräldrarna bättre hemma än den andra, så vore det väl ändå skönt för ungen ha få spendera tid tillsammans med just den föräldern. Ungar ska känna sig viktiga, liksom.
Det finns några djurarter i djurriket som valt pappa-stannar-hemma-modellen. Vilka djur var det nu igen? Läste om dem i djurboken… Var det struts?
På sätt och vis håller jag med dig om att den som trivs bättre hemma borde vara mera hemma. Å andra sidan tror jag ju att det är bra för barnet att få vara hemma med båda sina föräldrar och att man som förälder kanske får offra sin dagliga trivsel lite för barnets bästa. Inte så att man ska vara hemma om man faktiskt tar skada (av någon orsak blir djupt deprimerad eller så) men nog kan man ju tumma lite på trivseln för att få mera tid med barnet?
Tyvärr, jag vet flera som säger att deras män inte vill vara hemma. Sorgligt är det ju. Och visst hajar jag till varje gång jag hör det. Sedan tror jag det är bra nu att mammaledigheten är tillräckligt lång i början. Det handlar inte bara om barnet, utan att kunna återhämta sig från den värsta tänkbara förlossningen. De flesta upplever tack och lov aldrig en sån, men ändå är det bra att ta det lugnt första tiden. Mammaledigheten har man nu rätt till även om barnet inte överlever men föds efter vecka 22. Det skulle kanske inte ändra med 6-6-6 månader, jag vet inte.
Också du vet flera? Tänk det. Verkligen sorgligt. Men också förstås sorgligt om det känns som enda alternativet att mamman är hemma. Tror också det är bra att mamman får stanna hemma en tid om hon vill. Och enligt det förslag som nu råder får hon ju stanna hemma med betalt i nästan två år. Och utan betalt hur länge som helst efter det.
Jag känner faktiskt (dessvärre) till flera män som inte vill vara hemma med barnen (utan orsaker som ekonomi eller praktiska hänsyn).
Och de kommer undan med det? Ingen mamma som protesterar? Ingen utanför hemmet som tycker det är skumt?
Min man och jag vill att jag är hemma för att jag vill mera än han och för att hela familjen vinner på att den som vill mera är hemma. Sen har jag ju en man som är fantastiskt närvarande då han är hemma medan jag förverkligar mig själv på kvällskurser =). Då tar han hela ansvaret. Liksom jag gör det dagtid. Jag blir mörkrädd då jag tänker på att vissa kvinnor skriver lappar åt sina män angående hur livet skall skötas hemma. Då är ju inte problemet det att mamman är hemma på hemvårdsstöd och pappan är på jobb dagtid utan det att pappan aldrig är närvarande varken dagtid eller kvällstid. Det är kanske sådana familjer som gynnas av reformen i så fall. Eller inte vet jag heller varför något skulle ändra i de familjerna. Det finns ju mammor som kommer hem och lagar mat, handlar och sköter hushållet helt allena fastän far i huset är hemma med barnen.
Du har ju helt rätt. Din man är ju förstås ovanligt bra både som äkta man och far och han klarar minsann av ett aktivt föräldraskap också fast du är hemma. I familjer som din är den enda förlusten att din lön och din pension är betydlig lägre än din mans och också det problemet kan man klara sig runt. Men det är ju just dedär andra familjerna det handlar om. De med mammor som chefer och pappor som mähän. För oj, de finns! Och jag tror inte heller att man kommer åt dem med det här systemet. Vi får väl inse att systemet i första hand är till för att få ut mammor i arbetslivet, inte för att få pappor att bli mera närvarande fäder.
Jag kom bara att tänka på en helt annan sak, som kanske inte ens är relevant men som jag ändå ska kolla om någon av er vet mera om. Enligt vad jag förstått så påstår anknytningsteorier att det lilla barnet (babyn?) i en idealisk situation helst knyter an till en mänska allra först. Eftersom kvinnan oftast är den som burit barnet och eventuellt ammar det så tänker jag nu helt pragmatiskt att det är naturligt att hon är den första anknytningen. Någon som vet när teorierna påstår att den första anknytningen kan ”brytas” (det gör den ju inte, kanske bättre att säga ersättas under tiden mamman jobbar) och andra nära relationer kan skapas?
Det här är bara en tanke som snurrade. Inte säker på vad jag själv tycker. Mera intresserad att höra om någon annan här vet mera om det?
Ingen aning! Men det är en jättebra fråga. Jag har hört att bebisar har två eller tre viktiga vuxna i sitt liv till en början, men jag har ingen källa att ange, så jag kan inte kolla upp saken. Hoppas nån annan vet mer om det här.
Så vitt jag vet är inte anknytningen begränsad till endast en person, utan kanske ett par, specifika vuxna under den första tiden, som fungerar som de primära anknytningsobjekten. Det avgörande tror jag inte är antalet personer (så klart ändå int fler än några få i början, annars blir det kanske kaos), utan snarare kvaliteten på anknytningen.
Hej igen. Jag fick en sjukt bra idé (det tycker jag åtminstone nu ikväll så här en dryg timme innan midnatt). Kan vi inte byta skor? Jag ser på saken från ditt håll, och så utmanar jag dig att se på saken från mitt håll. Och kommer du inte på en enda bra orsak till att bibehålla dagens system så är det okej. Jag lovar. Men vi kanske kan testa? http://kvintettfamilj.wordpress.com/2013/09/10/ta-ett-steg-i-nagon-annans-skor/
I’m in! Eller jag har alltså redan kommenterat inlägget.
En god mor här på bloggen har insett att man faktiskt kan pensionsspara privat om man är hemma! Det skall vi praktisera denna gång så att jag inte blir en fattig äldre dam ifall A blir uppäten av en björn eller flyr till Sibirien.
Den konstigaste orsaken som jag har hört till varför mannen i familjen inte skulle vara hemma hörde jag för kanske ett år sedan. Det gick ut på mannen inte skulle ”klara av det”. Som främsta orsak nämndes obehag för snor och spyor. Jag frågade då försiktigt om det inte är andra egenskaper som är viktiga, som att älska sitt barn, vilja lära känna hen, och kunna ta hand om hen? Och sist jag kollade så spyr och snorar ju inte bejbisar hela tiden, i mitt huvud är är det viktigare att kunna mata, natta och byta blöjor.
Precis. Och dessutom tycker ju kvinnor om snor och spyor. För att inte tala om kladdiga och sura bajsblöjor.