Ibland kan jag känna att det enda riktigt positiva med att springa är vilodagarna. Speciellt kanske känslan just efter länken dagen innan en vilodag. Då är allt så bra att jag inte vet vart jag ska titta.
Idag är inte en sådan dag. Jag har inte vilodag idag och inte imorgon heller.
Men det finns en annan riktigt positiv sak också. Jag har sprungit fem gånger i veckan (förutom då jag fyra gånger fuskat och sprungit bara fyra gånger) i fyra månader. Och inte en enda dag av alla dessa har jag varit tvungen att hoppa över träningen för att jag varit sjuk. Jag har inte ens varit lite förkyld. Fatta den grejen. Kärnfrisk precis varenda dag i fyra månader.
Jag tror att jag aldrig vill sluta springa.
Nästan för lycklig 
Vad roligt att du och löpningen hittat varandra! Vi hade också något på gång för några år sedan, men efter att jag sprang det halvmaraton som var målet så blev jag mätt. Nu tränar jag annat. Bra det också. Det äckligaste med att springa är ju den där känslan just innan man sticker iväg. Där strax innan man snörar på sig skorna och vet att man har allt kvar.
Sant! Absolut äckligast är att bestämma sig för att fara. Därför måste man bestämma senast dagen före exakt när man ska iväg. Det är aldrig det bästa alternativet. En god bok, en god film och en god man är alltid bättre alternativ. Och så tycker jag det ska vara
Det bästa med vilodagar (tycker jag) är dagen efter då du får springa med lätta ben. Att vila är en del av träningen är ingen myt 🙂 spring o njut! vill du ha sällskap finns jag till förfogande 😉
Det har du rätt i, Freja! Lätta ben är pigga ben. Jag ska springa tjejmilen på lördag. Skulle du vila helt på fredagen eller köra ett lätt 20 minuters pass?
På fredagen skulle jag väcka benen med korta intervaller.
först lätt uppvärmning, sedan 6-8×30 sekunder snabbt, två min gåvila mellan ruscherna. Det är tillräckligt lätt för att inte anstränga sig dagen före, men bra att ge benen lite känsla av fart, annars blir man lätt degig o trög.