Nu ska vi tala om mat. När jag sammanställde några av våra principer kring mat insåg jag att vi har funderat ganska lite när de skapats och att det inte finns någon klar och tydlig agenda eller logik bakom. Men så här ser det ut just nu:

– Det enda småätande som tillåts är tuggummi (en snabb och diskret vuxen kan på egen risk flexa här, men nåde den som blir påkommen med godsaker mellan måltider).

– Alla måltider intas vid matbordet i sällskap av de andra hemmavarande familjemedlemmarna (Ingrid har dock en klausul här sedan förra veckan; söndagens samtliga måltider får hon om hon vill inta i sitt rum till toner av barnmusik- eller saga). När man är mätt och belåten får man gå från bordet efter att ha dukat av tallrik, glass och bestick.

– Vid morgonmålet får man läsa tidning eller bok eller surfa, annars inte.

– Man måste inte äta grönsaker. Alls.

– Man måste inte äta upp sin mat.

– Men man får gärna dricka upp sin mjölk (eftersom ”man” i det här fallet är en mjölkallergiker med ett dyrt substitut).

Nästan varje dag får jag förbi det där huset. De dagar jag inte går förbi så kör jag förbi. Ofta gör jag både ock.

Inte varje gång, men ofta(st), slår tanken mig; tänk att hon bodde här. I nästan ett år bodde hon och hennes familj här och jag och min bara några få hus längre bort. Vi var nästan grannar. Om man ginade lite på sidan om bakgårdar var vi inte bara nästan grannar utan… grannar.

Hon, en av mina allra bästa vänner. Så nära varandra bodde vi en tid. Och så lite vi utnyttjade det. Så lite vi uppskattade det.

Ibland grämer det mig.

Men jag insåg idag, när jag passerade huset och som så ofta förr tänkte att vi borde ha utnyttjat och uppskattat mera, att vi då inte var där vi är idag. Vår vänskap blev och byggdes upp just under den tiden. Och kanske vi då behövde den geografiska närheten på ett annat sätt än vi gör nu.

Så det grämde mig genast lite mindre.

Det här inlägget som hänvisade till det här inlägget fick mig att komma ihåg den här frågan som jag fick i en kommentar en gång.

Frågan lyder: kan inte du som skriver så fint berätta lite om era uppfostringsprinciper? vad håller ni hårt på, vad är ej så viktigt? vad hade ni kanske tänkt hålla hårt på men fått skippa?

Det är intressant, rentav spännande, det här med uppfostran av barn. Laddningen ligger väl i det faktum att det är så fruktansvärt känsligt. Det kanske allra sista man får kritisera hos en människa är hennes sätt att vara förälder och ta hand om sina barn.

Jag tror gott om folk. Jag tror att vi alla gör så gott vi kan, speciellt som föräldrar. Visst kan jag ibland bli förvånad när jag från sidan ser hur lite en förälder faktiskt kan. Jag kan också bli arg, besviken, mörkrädd. Och ändå håller jag fast vid att föräldrar, i de allra flesta fall, gör sitt bästa. Sedan kan det där bästa se väldigt olika ut beroende på föräldrarnas förutsättningar som i sin tur kan se väldigt olika ut beroende på omständigheter, ekonomi, hälsa, relationer, välmående eller brist på detsamma.

Det är synd om föräldrar som inte klarar av att vara föräldrar. Det är ännu mycket mera synd om deras barn. Hjälpen borde vara mera lättillgänglig för det blir så lätt så övermäktigt och man fastnar så fort i dåliga vanor.

Vi har några principer vad gäller barnuppfostran. Här kommer den första:

föräldrar som lever nära oss brukar ofta poängtera det faktum att vi aldrig verkar skrika åt våra barn. Och det är ett aktivt val. Vi undviker helst att skrika och lyckas faktiskt med det rätt ofta. Det är svårt att hålla sig i skinnet ibland, men jag tycker att det man uppnår med skrik är så tråkigt. Jo, det kan hända att barnet då i stunden gör som du vill. Men det är ju inte för att barnet förstår varför du har rätt (om vi utgår från att du har det) utan för att du skrämde barnet med ditt skrikande. Jag vill inte skrämma mina barn. De gånger jag brutit mot våra principer och ropat åt Ingrid har jag sett något i hennes ögon som inte ska finnas där. Helst aldrig. Och absolut inte när hon ser på sin mamma.

Dessutom inbillar jag mig att det skrik som ”tar” när ett barn är två år knappast räcker speciellt långt mera när barnet är åtta. Rösten måste höjas för att effekten ska upprätthållas. Och jag vill inte göra det. Jag vill inte gasta högst i kvarteret när mina barn är tolv.

Jag vill också lära mina barn att tala och diskutera och argumentera och resonera. Allt sådant bara dör de gånger jag ger efter för instinkten och skriker. Det finns inget positivt kvar.

Det har mellan raderna skymtat fram en bekännelse om att det händer att jag inte gör som jag vill göra. Ja, jag ropar ibland. Och då får jag be om förlåtelse. För jag vill inte vara en sådan förälder som ropar. Jag tror att jag gör fel de gånger jag ropar åt mina barn. Att något i mig dör när det händer. Att något i dem gör det också.

 

Var jag var den där dagen när känslorna delades ut? På plats. Har stått vid mållinjen på minimarathon i fem minuter. Har gråtit tre gånger. Ingrid har inte ens startat. Det är något fel på mig.

I tio månader och en vecka har jag haft min Arvid. Och ingen av de dagar vi fått tillsammans har jag tagit honom för given. Fortfarande är jag lite förvånad varje kväll när vi lägger honom. Tänk att vi har fått ha honom ännu en dag. Och fortfarande slår tanken mig varje morgon efter ännu en natt utan ett pip från hans rum; tänk om det är idag han inte vaknar.

Jag är inte konstant rädd. Men jag är konstant tacksam.

En gång för åtta och ett halvt år sedan trodde jag i ett par sekunder att jag skulle dö när långtradaren kom körande mot vår bil. Det lämnade sina spår.

En gång för fyra år sedan höll jag mitt medvetslösa barn i mina armar utan att få kontakt med henne medan Fredrik ringde 112. Det lämnade sina.

En gång förlorade jag ett annat barn långt innan vi ens fick träffas. Och trots att det är så vanligt och trots att barnet var så litet att många skulle kalla det cellklump så lämnade också det sina spår.

Jag är inte rädd. Längre. Absolut inte konstant, egentligen ganska sällan när jag tänker eftger. Men livet, det största och märkligaste, kan jag omöjligt ta för givet.

Spårad och ärrad för livet, men konstant tacksam.

Så har jag plötsligt papper på bristande intelligens. Och det rör mig inte i nacken.

Ett tag har jag försökt pumpa upp aggression och ilska för att få till ett engagerat inlägg, men det vill sig bara inte.

Jag tycker faktiskt inte att ett svagt intellekt är det största handikapp en människa kan ha. Folk som fäller skadeglada ”told-you-so”-kommentarer om undersökningsresultaten känns på något sätt som ett större problem än den dumhet de hånar. Hellre dum än elak, när som helst.

Tänker jag.

Och fortsätter sträva efter att växa som människa. Hoppas på att bli klokare med åren? Jovisst. Men hoppas bli så mycket annat så mycket mera.

Jag vet att det redan är flera dagar sedan jag var på bröllop, men jag kommer inte riktigt över det. För det var speciellt. Det fanns en sällsynt och alldeles unik känsla och anda. Det genuina och hjärtliga tog så mycket plats att allt som påminde om konstlad artighet inte hade en chans.

Sekunderna före jag kramade brudgummen hejdå gav han en av sina vänner bara en ”kort kram” som varade minst en halvminut. Sedan såg de två männen i trettioårsåldern varandra i ögonen och sa att de älskade varandra. Utan ironi. Utan fylla.

Bara det.

Det var ett sådant där bröllop där jag ville stanna kvar. Jag skulle i något skede ha velat resa mig, klinga i det glas jag tagit med mig till festen och föreslå att alla vi som var på festen skulle stanna kvar där på gården för alltid. Kan vi inte alltid bara ha det så här? Äta gott? Sjunga? Lyssna på musikframträdanden? Dansa? Mötas? Verkligen mötas? Skratta så att tårarna rinner? Försiktigt lära varandra vad självdistans är i en värld där så många tar sig själva på så stort allvar att de missar precis alla andra människor som finns omkring dem? Påminna varandra om vad kärlek är och för alltid sträva efter att växa i att älska mera, hoppas mera, tro mera?

Så kände jag.

Och jag tror inte jag var den enda.

Och först här och nu medan jag återblickar och minns inser jag varför jag inte kunnat komma över bröllopet; det var en försmak av himlen.

finns här på brudens blogg. Kanske ni kan ana hur vackert det var?

Den här klänningen blev min sommarfestklänning 2013.

Den här pojken är min festpojke alla dagar alltid.

Hon som gungar i hjälm är inte heller tråkig.

Ingrid tyckte om att åka kusinens mopo.

Arvid på det som vi trodde var vår första av många MunU-matcher men som visade sig vara både vår första och vår sista. Sommaren 2013 var också hälsenans sommar och i skrivande stund har Fredrik varken spelat fotboll, sprungit eller tränat på annat sätt sedan strax efter midsommar.

Konfirmation i Pedersöre kyrka. Samma kyrka som jag och Fredrik gifte oss i när det begav sig.

Systern FAnny och jag eftermiddagsfikar i London.

Den här klänningen utsåg jag och Fanny enhälligt till shoppingresans sämsta köp redan när vi kom tillbaka till hotellet. Det var dumt och förhastat av oss. Den klänningen har jag använt kanske mer än något annat plagg i sommar.

Mest har vi umgåtts med min syster och hennes familj. Sådär som det borde vara. De fattas mig nu. Ni fattas mig nu.

En av våra dagar tillsammans besökte vi Glassbonden. Bra ställe.

En annan dag sprang jag och systern 15 km på 90 minuter och var stoltast i världen. Jag testade vällingflaskan som träningsredskap. Klart godkänt. Har använts igen, om vi säger så.

Tillbaka i Finland tog min yngsta syster med sig Ingrid på en cykelutfärd.

Min trettionde födelsedag avslutades med godisinköp i yngsta systerns skor.

Och så kom den där dagen då vi köpte det där huset.

Första måltiden i samma hus.

Galen plastmatta i ett av rummen.

En rätt stor del av huset.

Jag och min syster på barnbibelstudier under familjelägret.

Tillbaka i sommarhuset.

Så här såg jag ut sommaren 2013. Jag lät mitt hår leva som det vill och jag orkade inte sminka mig. Men jag var frisk och stark och glad och kände mig följaktligen alldeles tillräckligt vacker.

Ett av många spännande fynd i sommarhuset: Damernas värld från 1946.

Ingrid på besök hos en av de många som vi saknar största delen av året men njuter av att få ha i närheten när vi är som ledigast och världen som vackrast.

Jag och Fredrik firade 9 år som gifta.

Emmi och Ville firade några timmar och vi firade med dem.

Dagen därpå (idag) klämde vi in allt det här, två vuxna och två barn i vår bil. Som inte är någon familjebil. Och sedan körde vi hem. Och det var alldeles, alldeles underbart att komma hem igen.

Men ingenting är så underbart att man inte vill lämna det en stund för ett möte med de här. Ja, ni ser ju. Men även om ni tycker er se så är den här bilden ingenting mot hur de är i verkligheten. Ljuvliga. Perfekta. Vad jag är glad att de finns i min värld, i mitt liv!