Den här bilden tog Nanna, en av våra tonåringar, på ett av lördagens studentkalas. Jag tycker om den. Jag tycker att mannen vid min sida är den vackraste i världen. Jag tycker om min klänning. Jag tycker om det löftesrika ljuset. Jag tycker att jag ser lite gammal ut. Och jag tycker på något sätt om det också.

Jag tycker om den student vi uppvaktar. Jag tycker om allt som hänt i henne och hennes liv sedan vi träffade henne för ganska precis fyra år sedan. Vilka kliv hon tagit framåt på resan efter sig själv. Där om någonstans ser man också att en människa i viss mån alltid blir till genom hur människorna omkring ser på henne.

Jag tycker om fotografen. Som stormade in i vårt liv för tre år sedan. Skeptisk och negativ. Men hur hon sista kvällen på lägret sa att hon aldrig hade trott att hon skulle sitta och prata och gråta med någon prästfru. Hur hon så många gånger efter det pratat med samma prästfru. Hur genuin hon är. Omedelbar och spontan.

Här sitter jag nu. I svärföräldrarnas gröna soffa. Långt, långt borta från det liv och de tonåringar som hör till mitt egentliga liv. Geografiskt långt borta. I anden alltid rätt nära. Aldrig längre bort än en tanke eller bön.

Aldrig blir livet tråkigt om man delar det med andra.