Ibland när någon säger att allt är relativt och att man ju egentligen tävlar bara med sig själv kan jag känna att personen säger så bara för att man liksom ska säga så. Att det nog egentligen är så att starkast är bäst och att vi andra alltid är lite sämre. För det känns så ibland.
Men när det kommer till löpning tycker jag att detta med att tävla mot sig själv blir osedvanligt klart. Jag satt på stadion igår nära mållinjen av HCR och såg människor med 21 kilometer i benen passera mållinjen och jag såg bara vinnare. På riktigt.
Och även om min man sprang gårdagens lopp på 1.36.58 (ja, ni får och bör beundra – det gör jag också) så var hans seger igår inte på något sätt större än den seger jag själv uppnådde när jag ikväll plötsligt sprang 12 kilometer. Aldrig förr har jag sprungit över tio.
Jag tävlar bara med mig själv. På riktigt.
Nästan för lycklig 
Så sant! Grattis, helt fantastiskt! Jag tror att jag aldrig har sprungit så mycket!
Kan jag så kan du! Kan jag kan nog alla.
Nää, jag kan inte för jag har ett knäproblem. Det är konstigt att jag kan gympa, hoppa, cykla o.s.v. men det funkar inte att springa långa sträckor. I fjol sprang jag tre km och tog beslutet att det är bättre att inte springa för att knäet blir så ont att jag inte ens kan promenera. I stället promenerar jag 8-9 km flera gånger i veckan med väninnor. Och jag älskar att åka med kickbike. I lördags åkte jag med den 25 km (runt Tuusulajärvi) så jag kan leva ett sportigt liv fast jag inte kan springa p.g.a knäet.
Vilken seger! Härligt med spring.
Det börjar nästan kännas härligt. Länge har det känts på alla möjliga andra sätt.
Häftigt, både gällande dig och din man. Ja det är då tur att vi inte slår följe. Just nu har jag definitivt inga 12 km i benen, usch så segt det gick i kväll. Men snart så!
Snart så slår vi följe! Tilläggas kan dock att mitt tempo var ytterst bekvämt.