Igår i bilen hörde vi Tarzanlåten Du finns inom mig på en Disney-CD som vi nästan aldrig har hört. Låten är ny för oss alla. Andäktig tystnad, orden sjunker in.

Så gråt ej mera
Det ska bli så bra
Kom ta min hand
Här finns jag
Jag ger dig skydd nu för allt omkring dig
Och jag finns här, gråt ej mer

Och en liten röst frågar från baksätet:

– Mamma, är det Gud som sjunger det här?

Ett litet liv
Men ändå stark
Här i min famn så är du trygg och varm
Det finns ett band som aldrig brister
Jag finns hos dig, gråt ej mer

För du finns inom mig
Ja du finns inom mig
Från denna stund
Nu och för evig tid
Du finns inom mig
Mitt hjärtas hemlighet
Du finns här inom mig
Alltid

Hon känner Gud, tänker jag. Hon känner ingen fördömande, frånvarande och fruktansvärd. Hon känner någon som älskar henne som gorillamamman Kala älskade Tarzan. Och det är ju inte så illa.

En rackare i Norrköping har vunnit 237 miljoner kronor och Aftonbladet undrar vad läsarna skulle göra om de vann motsvarande summa. I skrivande stund har nästan 35 000 personer besvarat frågan och så många som 59,86% av dem svarar att de skulle sluta jobba direkt.

Jag vill inte låta präktig, även om jag förstår att jag kommer att göra just det, men jag skulle absolut inte sluta jobba. Kanske jobba mindre och på så sätt ha mera ledig tid, men mitt jobb är nog något helt annat än ett nödvändigt ont för att få ihop till hustak och brödföda.

Skulle du sluta jobba? Om du imorgon hade 237 miljoner kronor mera än idag?

Om den här bilden vore ett jeopardysvar skulle frågan lyda:
Vad är en hälsning man gärna får från hemmaplan när man jobbar?

Som det tvistas och strids i insändarspalter och bloggkommentarer är det inte konstigt att många börjar tvivla på kyrkans framtid. Hur ska kyrkan kunna överleva om dess medlemmar aldrig kan enas?

Jag tror att kyrkan har en chans trots att det i samma församling finns både människor som vill ha och inte vill ha homosexuella äktenskap. Jag tror att kyrkan har en chans trots att det kan finnas både förespråkare och motståndare av kvinnliga präster i samma gemenskap. Jag tror att varken hög- eller lågkyrklighet är oöverkomliga hinder. Inte heller konservatism eller liberalism. Jag tror uppriktigt att kyrkan kan överleva trots att vi som kristna och medlemmar inte alltid är överens.

Men som kyrka kommer vi aldrig någonsin att överleva utan kärlek. Vi måste älska varandra. Vi måste tro att också de som tycker tvärtemot vad vi själva tycker har en ärlig och god strävan. Vi måste våga lita på våra medmänniskor så pass att vi tolkar dem generöst och tror att de, precis som vi själva, tänker och agerar enligt det samvete som är dem givet. Att fördöma dem som tycker annorlunda vi själva och helt kallt utgå från att de antingen har kastat bibeln överbord eller aktivt vill förtrycka är inte en framkomlig väg. Fördömandet finns i alla läger och i alla hjärtan, men vi får aldrig godta den eller acceptera den.

Där åsiktsenhet råder behövs ingen kärlek. I kyrkan idag behövs enorma mängder kärlek, för bara i den kan vi mötas. Jesus sa en gång att det är på vår kärlek till varandra som människorna ska se att vi är Hans lärjungar. Han sa att inte att vårt främsta vittnesbörd är vår extrema enighet i alla frågor. Han sa att det är vår kärlek till varandra.

Autch.

Finns det i mig att älska, respektera och tro gott också då den andra tycker helt annorlunda än jag? Finns det i dig?

Jag är en jättedålig frisörkund. Om man med en bra frisörkund menar en person som återvänder till salongen. Jag byter salong. Alltid.

Men nu överväger jag att stanna kvar där jag i skrivande stund. Inte för att resultatet är ovanligt gott, det vet jag ännu ingenting om. Inte heller för att jag fått en service jag inte kan leva utan.

Men för att jag börjar tröttna på att etablera nya kontakter då min och frisörers relation precis varenda gång börjar med ett utdraget och plågsamt konstaterande av hur otroligt dåligt mitt hår mår. Jag behöver kanske en frisör som redan vet det. Som redan från början förknippar mitt namn med problemhår och inte behöver inleda varje möte med att påminna mig om det.

Hela min lågstadietid bodde jag i Vasa. Och det kan hända att det åtminstone då det begav sig på 90-talet var den absolut bästa tänkbara plats för ett barn att växa upp på.

I kvartersbutiken som på den tiden hette Häggbloms kunde vi handla på konto. 153, sa vi bara när vi hade köpt yoghurt, bröd och mjölk och sedan fick mamma en räkning en tid senare.

Ni har ju redan fått läsa om det teatersällskap som vandrade omkring i grannskapet.

I Setterbergsparken på bakgården samlades jag, mina systrar och de jämnåriga barnen i grannhusen och sedan lekte, lekte och lekte vi tills vi skulle hem och äta. Sedan gick vi ut igen och lekte, lekte och lekte tills vi skulle hem och sova.

Redan som knappt skolmogen kunde jag ta med mig några slantar och gå till tiimari och handla vackra ting. Varken trafiken eller människorna var farliga.

Vi ägde kvarteren på Skolhusgatan och Strandgatan. De var våra och de var samtidigt både trygga och spännande.

Och samtidigt som vi hade allt det där trygga och lilla och sköna så hade vi, åtminstone i mina ögon, alla möjligheter. Jag kunde medverka i The Sound of Music på Wasa Teater. Jag kunde spela in barnfilmer för FST:s tv-program Hissen. Jag kunde spela sommarteater på Stundars. Jag kunde sjunga i barnkör i Luthersalen. Jag kunde träna gymnastik i VKG. Egentligen fanns allt men ingenting kändes farligt.

Inte konstigt att jag blir nostalgisk varje gång jag kommer till Vasa.

Jag ägnade just en halvtimme åt att skriva ett blogginlägg som jag sedan raderade på en halv minut. Varför? Helt enkelt för att jag inte orkar göra någon arg eller ledsen och det fanns en risk. Inte en uppenbar sådan, men en eventuell.

Om jag känner mig feg? Åtminstone lite. Men jag orkar inte nu. Inte nu då det finns sår i mig som är lite för öppna, lite för råa. Jag borde köpa nya plåster före jag kan ta en strid.

Och mina ben bär inte till plåsteraffären just nu.

Kamp kostar kraft. Och det kan kosta att någon tar ställning inte bara mot det du säger och tycker utan också mot dig som person. Jag skulle många gånger vilja vara en sådan som rycker på axlarna om så sker och tänka att det är den andras förlust. Den egenskapen borde jag kanske önska mig när jag fyller 30, för det finns inte en gnutta av den i mig just nu.

Bara i strid för en annan människa kan jag just nu ta risken att ännu någon börjar tycka illa om mig. Jag fick smaka på den erfarenheten för en tid sedan och den har tärt på mig i någon mån varje dag sedan dess. Jag bjuder inte in den frivilligt igen, inte för ett blogginläggs skull. Inte när jag inte ser för vem jag blöder om jag gör det.

Jag är en jättebra kund. Åtminstone om man med jättebra kund menar en person som aldrig någonsin klagar. Därför sitter jag nu och övar på att se glad ut fast missnöjet formar en stor klump i min hals. Jag ska till frissan på lördag. Hurra.

Det här jobbet som jag fullkomligt älskar har slukat mig ikväll, på det positivaste av sätt. Jag har läst, sett och lärt mig mera om något som jag är sjukt intresserad av för att imorgon kunna lära vidare det åt andra. Hur skulle man kunna annat än älska det?

Före jag slukades helt har jag konstaterat bland annat detta idag:

1. Jag är inte sjuk mera, bara förkyld. Tack! Mycket bättre så.

2. Jag har inte tagit ett enda löpsteg på en hel vecka och fruktar redan nu för vad som ska hända den dag jag gör det igen.

3. Jag har betydligt mera fritid nu när jag inte springer, och samtidigt som jag sörjer att jag måste vilja ännu några dagar så gläder jag mig åt all den tid som jag plötsligt badar i.

4. Till och med jag, den också i mina egna ögon ibland tröttsamt eviga optimisten, börjar tycka att det nog blir väldigt skönt att snart få flytta hem igen efter två månader i vår tillfälliga bostad. (Men jag hann alltså inte ens skriva det där före jag drabbades av lusten att lyfta fram åttio bra saker med att det blev som det blev och när det blev. Jag behöver antagligen någon slags hjälp.)

5. Att ensam med två barn och noll barnvagnar hämta ut fyra paket på posten är en riktigt, riktigt dålig idé. Också om posten ligger bara ett par hundra meter bort är det en riktigt, riktigt dålig idé.

6. Att det här skulle behöva vara min absolut sista punkt om min lista över konstateranden idag skulle vara en slide i en powerpointpresentation. Så det är väl bäst att sluta just precis här.

Jag tror hon gillar dem. Och med dem menar jag de nya handskarna i kura. Lär bli svettigt på småtimmarna.